Sommarvärd: Per-Olof Hansson, chefläkare

”Resan mot Nordpolen börjar med att man flyger till Longyearbyen på Svalbard, där Andrée lyfte med sin vätgasballong 1896. Sedan går man norrut med isbrytaren Oden, som ägs av Sjöfartsverket. Under vintern bryter Oden is i Bottenviken, och under sommaren går den på klimatforskningexpeditioner. Efter ett dygns färd når man iskanten. Från och med då måste man sakta farten kraftigt. Kaptenen håller hela tiden utkik efter sprickor i islagret, så kallade ’råkar’ där man lättare tar sig fram. Ibland hamnar man i riktigt tjock is utan råkar. Då lyfter kaptenen i helikopter och söker efter områden med fritt vatten där man lättare kan ta sig fram, backar och tar sig dit. De svenska forskningsexpeditionerna till Arktis sker alltid på sommaren, med start runt 1 augusti när istäcket är som tunnast, och brukar pågår upp till två månader. När vi anländer är det ännu midnattssol och ljust dygnet runt. Landskapet är häftigt och ogästvänligt, isen blir allt tjockare och man börjar se isbjörnsspår. Efter en dryg vecka når vi Nordpolen. Efter sedvanlig ceremoni med fotografering letar kaptenen upp ett lämpligt isflak på cirka en kilometer i diameter där vi förtöjer fartyget. Detta ska bli vårt hem de närmaste fem veckorna. En hel liten by byggs upp på isen med väderstation, forskningsutrustning, tält och skoterleder, och medföljande klimatforskare påbörjar sina arbeten som innebär insamling och mätningar i luft, vatten, snö och is.

Jag är internmedicinare i botten, har arbetat under drygt 30 år på Medicin, SU/Östra, bland annat med stroke, diabetes, venös tromboembolism men också mycket på akutmottagningen. Nu är jag chefläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset på 50% och har en ALF-tjänst (forskning) på 50%, när jag inte tar tjänstledigt och åker iväg som expeditionsläkare. 2015 åkte jag med på min första expedition och 2018 var jag med på ytterligare en. Jag är kontrakterad på Svenska Polarforskningsinstitutet, som är en statlig myndighet, och även delaktig i planeringen av de expeditioner som jag inte själv deltar i till Arktis på sommaren och Antarktis på vintern.

Det är väldigt mycket förberedelser inför varje expedition. Vi är uppemot 70 personer ombord från många olika länder och vad som helst kan hända. Till exempel krävs stora mängder läkemedel i ett fartygsapotek, som nästan aldrig används och där det mesta måste kasseras efter några år. Expeditionen 2021 var en särskild utmaning där alla deltagare fick sitta i covid-19-karantän på ett hotell i Malmö i en vecka innan avfärd med provtagningar första och sista dagen av karantänen. Själv var jag reserv ifall den ordinarie expeditionsläkaren skulle visat sig vara covidpositiv och då tvingats stanna hemma. Så jag satt i karantän en vecka och fick sedan åka hem. 2022 års expedition var planerad till ishavet norr om Sibirien och skulle göras i samarbete med en rysk isbrytare. Evakueringsplanen vid eventuell allvarlig sjukdom eller skada planerades med hjälp av en rysk militärhelikopter. Den expeditionen är nu inställd… 

Vi är några läkare som alternerar som expeditionsläkare. Nästa expedition där jag själv planerar åka med är 2025.

Jag som är specialist i internmedicin måste inför varje expedition förbereda mig på att kunna ta hand om det mest akuta även inom andra specialiteter som ortopedi och kirurgi. På min senaste expedition fanns även en erfaren anestesisjuksköterska, vilket var en stor trygghet då jag själv saknar den kompetensen. Det värsta som kan hända är allvarligt trauma eller något tillstånd som kräver intensivvård. Då handlar det om att stabilisera och så snabbt som möjligt evakuera med hjälp av helikopter till Svalbard och sedan med ambulansflyg vidare Tromsö. Om vi är som allra längst bort måste expeditionen avbrytas och fartyget vända hemåt tills man är inom helikopter-flygavstånd, vilket i värsta fall kan ta upp till en vecka. Vi har som sagt mycket läkemedel med oss: till exempel hjärtmediciner, antibiotika, morfin, anestesiläkemedel och utrustning för akutsjukvård. Men framför allt handlar arbetet om att förebygga olyckor och sjukdomar. Sedan några år tillbaka är alkohol förbjudet på expeditionerna, en mycket viktig förebyggande åtgärd som dramatiskt minskar risken för trauma.

Några exempel på skador och tillbud 2018 var när en deltagare hade glömt ett viktigt läkemedel (Levaxin) hemma. Detta meddelades glatt några timmar innan avfärd och just detta läkemedel hade vi inte i fartygsapoteket. Men jag lyckades ta mig in till ett norskt apotek och rekvirera så det räckte över expeditionen. En besättningsmedlem fick en metallflisa i ögat, som jag fick plocka ut i fartygets lilla operationssal. En person ramlade på isen och fick en spricka i ett revben. En satte korv stroganoff i halsen. En person ramlade i vattnet och blev nedkyld. En annan fick 220 volt genom kroppen då man glömt att jorda sladdar i ett litet provisoriskt labb i en container på däck. Jag tog också hand om ett akut ryggskott med svåra smärtor.  Det är mycket vanligt med nedstämdhet, ångest, konflikter och hemlängtan under en så lång expedition: vi expeditionsläkare pratar om ’Expedition Robinson-effekten’. I sådana fall får man som läkare även ta rollen som kurator/samtalsterapeut/själasörjare. Sedan tog jag också hand om diverse småtrauma som mestadels orsakades i fartygets gym eller när vi fick för oss att åka skidor på Nordpolen.

Såg vi någon isbjörn, då? Ja, efter två veckor ropade någon ”Polar bear!” i komradion för första gången. Just denna gång var större delen av expeditionsdeltagarna ute på isen för en gångs skull för  gemensamma aktiviteter, och det blev väldigt bråttom att få alla ombord och dra upp landgången innan björnen hann fram. Efter det hade vi påhälsning flera gånger. Isbjörnsattacker räknar jag knappt till något en expeditionsläkare kan behöva hantera – om man blir attackerad av en hungrig isbjörn överlever man sannolikt inte. Därför är vi så noga med att hela tiden ha avdelad isbjörnsvakt så fort någon är ute på isen. Avlösningen sker varannan timme, längre än så orkar man inte stå och spana aktivt. En uppgift som övriga ombord ansåg var särskilt lämpad för fartygsläkaren som ju – ’inte hade så mycket annat att göra’ – så jag tillbringade många timmar på isen med kikare, komradio och bössa spanade efter isbjörnar.  Träning i att hantera vapen, skjuta lerduvor och basal isbjörnskunskap gjordes under båtturen från Svalbard. Naturligtvis skjuter vi inga björnar om det inte är fara för någons liv. Dessutom är det strikt förbjudet enligt norsk lag att skjuta isbjörn på längre avstånd än tre meter. Men så nära skall man absolut undvika att vara. Vi håller oss borta tills isbjörnen tröttnat och lufsat iväg. Men det kan ta ett tag.

För mig är expeditionerna ett roligt extrajobb. Det är en fantastisk upplevelse att få vara på isen under midnattssolen, att se sälar, valrossar och isbjörnar, att få ta del av forskningen och att vara på resa. Det är också ett härligt tempo på Nordpolen eftersom man är så avskärmad från omvärlden. Det finns ingen mobiltäckning eller något internet man kan använda hela tiden. Vi brukar få korta nyheter från TT varje morgon. Man kan på sin höjd koppla upp sig snabbt och läsa sina mejl eller ringa någon på satellittelefonen. Många tycker det är jättejobbigt, men jag njuter. Fast jag saknar förstås min fru och barnen.”