Nytt verktyg hjälper Barnakuten att upptäcka barn som far illa

De flesta barn som söker vård på Akutmottagning barn får vård och behandling och åker hem utan några konstigheter. Men det händer att barn kommer in med konstiga symtom som får vårdpersonalen att reagera. Spädbarn ska till exempel inte ha blåmärken. Barn som ännu inte kan gå ska inte ha frakturer.

– Men det kan också handla om samspelet mellan föräldrar och barn är avvikande på olika sätt. Som vårdpersonal är det en stor utmaning att identifiera barn och föräldrar i behov av hjälp. Magkänslan säger att något är fel, men det kan vara svårt att veta hur man ska gå vidare med den känslan, säger barnsjuksköterskan Ida Horst.

Barn kräver särskilda arbetssätt

2017 införde alla akutmottagningar på Sahlgrenska Universitetssjukhuset ett arbetssätt för att fånga upp personer som utsätts för våld i nära relationer. Arbetssättet fanns sedan tidigare i mödravården och innebär att vårdpersonalen ställer frågor till den som söker vård.

– Men just det frågeformuläret passar inte så bra för oss som möter barn. Vi behöver andra redskap, säger Malin Ekström, som är verksamhetsutvecklare på Barnakuten.

Ungefär samtidigt började Ida Horst utbilda sig till specialistsjuksköterska i hälso- och sjukvård för barn- och ungdomar. När det blev dags för D-uppsats valde hon och Linda Enggren, en arbetskamrat på Barnakuten, att tillsammans titta närmare på frågan om barn som far illa. Mer specifikt ville de hitta ett screeningverktyg för att upptäcka barnen.

– Vi letade i litteraturen och hittade det holländska verktyget SPUTOVAMO-R som består av ett antal frågor som sjuksköterskan ställer till sig själv. Vi valde att gå vidare och anpassa det till en svensk kontext, säger Ida Horst.

Så funkar screeningverktyget SUBFI

Medarbetaren som möter barnet (och de närstående) ställer sex frågor till sig själv (till vänster i bilden) och gör en okulär bedömning av hela barnets hudkostym. Hela kroppen ska undersökas på alla barn. Ofta kan det ske i samband med till exempel vägning.
Om det blir utslag på frågorna sätter vårdpersonalen ett kryss på akutbladet, en sorts snabbjournal som används på akutmottagningen (till höger i bild). Krysset betyder att det finns en misstanke och att det behövs ytterligare undersökningar enligt ett framtaget flödesschema. Beroende på vad undersökningarna sedan visar kan det bli aktuellt med orosanmälan eller polisanmälan.
Ibland upptäcker vården i stället en sjukdom familjen inte kände till.

En viktig skillnad mellan Holland och Sverige är att all svensk hälso- och sjukvårdspersonal är skyldig att göra orosanmälan till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa. Att ”fara illa” innefattar allt från omsorgssvikt till sexuellt utnyttjande och fysisk och psykisk misshandel. Screeningverktyget är tänkt att vara ett stöd för vårdpersonal i valet att gå vidare med utredningar av barnet, för att se om en orosanmälan behövs.

Verktyget gjorde medarbetarna tryggare

En arbetsgrupp på Barnakuten har arbetat i tre år med att utveckla arbetssättet. Screeningverktyget har validerats och testats i omgångar. Först i liten skala, sedan större. Våren 2019 gjordes en studie under 20 veckor där alla medarbetare på Barnakuten utbildades och testade verktyget. Resultaten var riktigt bra. Framför allt visade självskattningstest att medarbetarna kände sig mycket tryggare i att gå vidare med sina misstankar, att de hade mer kunskap om barn som far illa och att de kände tilltro till sin förmåga att upptäcka barnen som behövde hjälp. Antalet orosanmälningar dubblerades – från fem i veckan till nästan tio. Ida Horst säger att screeningen nu känns lika självklar som att kolla vikt eller syresättning.

– Jag vill poängtera att vi inte har något mål om att göra så många orosanmälningar som möjligt, det är inte det det handlar om, säger Ida Horst.

Malin Ekström fyller i:

– Men när nu arbetssättet har validerats och frågan har kommit upp på den dagliga agendan blir det lättare för oss att veta vad vi ska reagera på. Som sjuksköterska gör verktyget att man blir stärkt i sin roll.

Utslag behöver inte leda till orosanmälan

Som sagt – positivt utslag på screeningen leder inte omedelbart till orosanmälan. Det händer att barn med underliga frakturer utreds vidare och visar sig ha benskörhet. Barn med många blåmärken kan ha någon blodsjukdom. Ibland kan en historia som låter osannolik visa sig vara helt rimlig, när föräldrarna har lugnat ner sig och på ett sansat sätt kan berätta vad som har hänt.

Screeningen har också visat sig fånga upp självskadebeteenden.

– En gång tog jag hand om en trettonåring som sökte för något helt annat, men när hon skulle klä av sig för att väga sig upptäckte jag skärsår på hela benen. Det är inte säkert att vi hade fått veta om hennes självskadebeteende om vi inte var så noga med att undersöka hela kroppen. Samtidigt är vi också noga med att inte blotta våra patienter helt – man tar av ett klädesplagg i taget. Att stå i bara underkläderna kan vara känsligt i vissa åldrar, säger Ida Horst.

En annan viktig sak att poängtera är att akutmottagningen aldrig ska döma barnets närstående.

– Allt vi gör handlar om barnet. Vi vill inte ”sätta dit” någon, utan hjälpa barnet. När det gäller omsorgssvikt och försummelse handlar det kanske om att familjen inte har råd att köpa kläder efter väder. Och när det gäller brottsutredning är det polisen som utreder vem som har skadat barnet. Vår uppgift är att signalera och anmäla oro när vi märker att ett barn far illa, säger Malin Ekström.

Barn som far illa

En nationell kartläggning som gjordes 2016 visade att 14 procent av barnen i Sverige bevittnar våld i hemmet. 11 procent blir utsatta för allvarlig fysisk misshandel. 5 procent av barnen blir utsatta för fysisk misshandel vid upprepade tillfällen.

Varje år skrivs 182 barn in i slutenvård efter våld eller övergrepp.

I snitt dör sju barn varje år i följderna av våld eller övergrepp.

”Har aldrig blundat för de här barnen”

Efter pilotstudien våren 2019 uppgav 97 procent av Barnakutens medarbetare att verktyget underlättar för att upptäcka och hjälpa barn som far illa.

– Vi har aldrig blundat för de här barnen, men vi kan ha vacklat i vår förmåga att gå vidare med våra misstankar. Att så många kände sig stärkta av verktyget är det främsta tecknet på att vi har lyckats, säger Ida Horst.

Ida Horst och Linda Enggren föreläste under hösten på den nationella Triagekonferensen. Efter det har kollegor i olika regioner hört av sig och visat intresse för arbetssättet. Ida Horst har också introducerat verktyget för medarbetare inom ambulansen i Göteborg för att de ska kunna använda screeningverktyget och dokumentera utslag på SUBFI på akutbladet om de misstänker att ett barn far illa.

I Västra Götalandsregionen kan frågeformuläret beställas från Regiontryckeriet.

– Vi är glada att dela med oss. Vi vet att 5 procent av Sveriges barn och ungdomar utsätts för upprepad fysisk misshandel. Enligt BRIS är det 20 procent. Alla vi som jobbar med barn vet hur viktig frågan är, säger Ida Horst.

Observera: Artikeln publicerades i december 2020. Sedan dess har Linda Enggren slutat på Barnakuten, och Ida Horst har blivit sektionsledare.

Tecken på att barn far illa

Spädbarn: tillväxthämning, kontaktsvårigheter och passivitet.

Förskole- och skolbarn: beteendeförändringar, håglöshet, dålig hygien, social omognad.

Äldre barn och tonåringar: hög skolfrånvaro, avancerat uteliv, missbruk, självskadebeteende med mera.

Barn med svår kronisk sjukdom eller fysisk/psykisk funktionsnedsättning löper dubbelt så hög risk för att fara illa. Barnmisshandel finns i alla samhällsgrupper men är vanligare i familjer med våld, missbruk, psykisk ohälsa, långvarig arbetslöshet och social utsatthet.

Ansvariga för projektet

Projektansvariga: Ida Horst, barnsjuksköterska och Linda Enggren, barnsjuksköterska

Handledare: Malin Berghammer, PhD, barnsjuksjuksköterska och Johanna Räntfors, överläkare, specialistläkare barnkirurgi

Projektkoordinator: Malin Ekström, barnsjuksköterska, verksamhetsutvecklare Medicin barn.

Ett utvecklingsarbete efter bidrag från VKV, Västra Götalandsregionens Kompetenscentrum om våld i nära relation.