29 april, 2024
”Jag har haft turen att trivas med mina kollegor”
I maj har Marianne Wallgren varit anställd på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i 50 år. Hon firar det genom att gå i pension från arbetet som laboratoriekemist och miljösamordnare på Medicinsk fysik och teknik efter ett långt och spännande yrkesliv.
"Det är ingen lukrativ bransch, det ska man inte tro. Men det kan finnas andra värden - allt är inte pengar. Att känna att man gör något bra som behövs, det är också viktigt tycker jag". Det säger Marianne Wallgren som nu går i pension efter att ha varit Sahlgrenska Universitetssjukhuset trogen i 50 år. Bild: Lisa Stevik.
”På den tiden pluggade jag kemi och behövde ett sommarjobb, det var i maj 1974. Min kompis tog med mig till personalkontoret på Medicinaregatan där jag anmälde mitt intresse för att jobba som labbiträde. Jag fick ett vikariat på Centrallaboratoriet som det hette då.
När jag var och skrev på pappren fick jag veta att jag skulle till ett annexlabb som låg i Lundby och inte på Sahlgrenskatomten. Jag var nyss fyllda 20 och hade aldrig varit på ett sjukhuslabb. Jag passade på att fråga i dörren på väg ut: ’de vet väl att jag inte kan jobbet?’ ’Oh ja’, sa hon på kontoret, ’de är bara så glada för vad de kan få!’. Mycket uppmuntrande!
Men så arbetade jag där under två somrar och lite extra medan jag pluggade, och blev sedan kvar. 1978 började jag på det stora labbet på Sahlgrenskatomten, och där har jag jobbat heltid sedan dess, med undantag för två barnledigheter. De första tjugo åren med analyser och från mitten av 90-talet mest med kemikalieberedning. På 00-talet kom hela miljöbiten in i arbetet och jag har arbetat med miljö- och kemikaliefrågor parallellt sedan 2003.
Det är stor skillnad på laboratoriearbetet nu och när jag började, förstås. Ska man sammanfatta det med några ord så är det automatiseringen, robotiseringen och digitaliseringen som verkligen förändrat saker och ting. Då var labbverksamheten ändå datoriserad tidigt, vår dåvarande chef var lite visionär och i framkant med detta. När jag började 1978 hade vi faktiskt datorstyrda processer, men de var extremt ålderdomliga – det var hålremsor och kassettband. Och det var mycket handpåläggning, ibland kraschade datorsystemet och både patientdata och analyssvar fick skrivas med vanlig skrivmaskin på vanliga A4-papper och sedan delas i pappersremsor som skickades till respektive avdelning.
Länge ringde vi ut alla akuta svar – det var ett väldigt lyft när vi fick knapptelefoner och man slapp slå numret med fingerskiva. Även om det bara rörde sig om några få siffror så tjänade man minuter. Sedan kom sakta men säkert direktsvar och vi behövde inte sitta och ringa.
Det fanns förstås både fördelar och nackdelar med hur det var då, jämfört med nu. Alla är barn av sin tid och vi som varit med länge kan nog ibland sakna när saker och ting var lite mer ”hands on”. Det har varit väldigt mycket som krånglat också, med den nya tekniken. Nya instrument som skulle vara så enkla, men som inte alltid var det. Ibland har det gått lite väl fort. På 90-talet var det till exempel lite nytt med pekskärmar, då skulle det in fast vi kanske egentligen inte behövde det.
Men generellt har jag förstås sett en fantastisk utveckling, inte minst när det gäller precisionen på de analyser man gör. Och du kan analysera så mycket mer på bara ett enda rör. För patienternas del har det ju varit en stor förbättring att slippa lämna så mycket blod. Vad gäller kemikalier så har vi kunnat reducera till kanske tio procent av vad vi använde förr.
Det som framför allt gjort att jag stannat i femtio år är nog att det är en självutvecklande bransch. Hade det stått still, och möjligheten till nya yrkesroller inom organisationen inte funnits, så hade jag kanske tröttnat. Runt millennieskiftet, när jag jobbat 25 år och hade lika många kvar till pensionen, så funderade jag på om det var dags att byta. Men då kom allt arbete med miljöcertifieringen in, som jag blev ansvarig för på kliniken. Även många nya lagar som gällde kemikaliehantering började gälla i slutet av 90-talet vilket innebar nya arbetsuppgifter.
Jag har också haft turen att trivas med mina kollegor, det är nästan a och o. Många av dem är fortfarande mina vänner trots att de har slutat för länge sedan, och den tryggheten har också bidragit till att jag varit kvar. Jag har också tyckt om samhällsnyttan. Det är ingen lukrativ bransch, det ska man inte tro. Men det kan finnas andra värden – allt är inte pengar. Att känna att man gör något bra som behövs, det är också viktigt tycker jag. Så tänker nog många som arbetar inom vården.”