Hallå där, Maja Larsson…

Varför har du skrivit boken? 
– Det är många andra delar av kvinnors liv under 1900-talet som är väldokumenterat, men den här delen av kvinnors liv är väldigt lite berättad om. Vill man ha en förklaring till varför vården ser ut som den gör idag, så behöver man se hur den har vuxit fram. Ett exempel från debatten idag är att Sverige har de kortaste vårdtiderna, att man får ligga kvar så kort tid på BB. En förklaring är att det från början var en jämställdhetstanke, att familjerna skulle vara tillsammans. I stället för att mamma och barn vårdades ifrån varandra på egna rum, så tänkte man att de skulle få åka hem och vara tillsammans. 

Så tidig hemgång är inte någon ny företeelse? 
–Nej, det är inte det. Det är en utveckling som pågått i 50 år. 

Hur fick du idén till boken? 
–Jag fick idén under ett möte på Medicinhistoriska museet, som är en del av Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Lisa Sputnes Mouwitz, chef för Medicinhistoriska, visade en bild från barnsjukhuset i Göteborg för 100 år sedan. 20 barn som låg i sina sängar i samma sal och en sjuksköterska som satt vid ett skrivbord i mitten av rummet. Jag såg bilden och började fundera över hur de barnen hade det. Och så la jag ihop det med mitt intresse för förlossningsvård och debatten om förlossningsvården. 

Jag har lärt mig väldigt mycket om sjukvård och hur systemet funkar, tack vare mitt arbete här som kommunikatör och redaktör. Det har gett mig en förståelse och kanske ett lite annat perspektiv. Boken är inte skriven som en del av mitt arbete på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, men utan mina erfarenheter från sjukhuset hade det nog blivit en annan bok. 

Vad handlar boken om konkret?
– Boken handlar om hur det har varit att vänta och föda barn i Sverige de senaste 150 åren. Det är ett stort fokus på personliga berättelser från förlossningsrum, men också om utvecklingen som skett. Hur de första barnmorskorna kom in i människors hem, sjukhusens utbyggnad och varför kvinnor började föda där. Uppfinningar som sugklockan, de första kejsarsnitten, men också debatten och kulturen kring barnafödande, hur har den förändrats och sett ut över tid. 

Rent medicinskt är väl den här historien en oöverträffad framgångssaga?
– Ja, det får man ju säga. Sverige har legat främst i världen i 100 år vad gäller spädbarnsdödlighet, mödradödlighet, vacciner, intensivvård, andningshjälp för nyfödda och utvecklingen av mödravård. Allt har bidragit till landets unika position i världen. 

Glömmer vi den utvecklingen i debatten om förlossningen? 
– Jag tror att de flesta i Sverige vet att det är medicinskt säkert att föda barn i Sverige. Men de senaste 150 årens utveckling har lett fram till en syn på att upplevelsen är viktig. Man nöjer sig inte med en frisk mamma och friska barn, utan man vill ha mer. Eftersom det är så säkert att föda barn här, så kan vi sätta fokus på andra värden, som upplevelsen, känslan av trygghet, att bli sedd och att vara med och påverka.

Just nu är det ju bemanningssituationen på förlossningsklinikerna i landet som står mest i fokus, hur berörs det i boken?
– Det har faktiskt varit en återkommande knäckfråga de senaste 100 åren. Barnmorskebristen har funnits med hela tiden. Tidigare var problemet störst på landsbygden, nu är det i storstäderna. Frågan om barnmorskornas arbetsmiljö är väldigt uppmärksammad nu, och det finns ett stort intresse för födande och barnmorskans kompetens. Det ska bli intressant att se utvecklingen de kommande åren, och hur det beskrivs när någon skriver en uppföljare till min bok om 50 år. 

Sist, förklara bokens titel?
– 1909 skrev Sveriges då mest kända barnmorska, Johanna Hedén, så här i tidskriften Jordemodern: 

”Kvinnorna hafva ju i alla tider haft den plikten att i verklig mening kläda blodig skjorta, icke blott för släktets – utan äfven för samhällets bestånd, skulle jag tro. Komme det och till kritan, så är jag tämligen viss om, att flerdubbelt flera kvinnor stupat i den striden, som vi kallar barnsbörd, än män stupat på de krigiska slagfälten.”

Hon skrev det i en tid när man började se framväxten av en ny förlossningsvård. Hon nosade på vad vården skulle komma att bli i framtiden och att den era när mammor och barn dog i ganska stor omfattning var på väg att ta slut. Jag tyckte om citatet, att kläda blodig skjorta, det används som ett uttryck för att dö för någon, kanske mest i strid, men det gäller även kvinnor som föder barn. I någon slags metaforisk mening så gäller det också medarbetarna i vården som gått i bräschen. Läkare, sjuksköterskor, barnmorskor. Det har varit en strid för att utveckla den här vården till vad den är idag.

Redaktionens tillägg 25 oktober: Maja Larsson är en av sex nominerade författare till Augustpriset 2022 i kategorin Årets svenska fackbok med Kläda blodig skjorta. Svenskt barnafödande under 150 år.