30 januari, 2023
Hon fick nya händer – och ett nytt liv
För nio år sedan fick hon amputera både händer och ben. Julen 2020 blev hon den första personen i Skandinavien som genomgick en dubbel handtransplantation. ”Jag tittade ner på mina nya händer och såg att fingrarna var fina”, säger kvinnan, som för första gången berättar om operationen med egna ord.
"Jag ville kunna hålla mina barnbarn igen, känna saker med händerna och kunna använda dem. Jag trodde att transplantation skulle vara bättre än proteser – och så blev det", berättar kvinnan som valt att vara anonym. Bild: Johanna Ewald St Michaels.
”Jag vet fortfarande inte säkert varför jag fick sepsis, det man förr kallade blodförgiftning. Det kan ha berott på att jag råkade sticka mig med ett verktyg på arbetet. Jag var döende och låg i respirator en vecka i januari 2013. När jag vaknade var händerna och fötterna helt svarta. Det fanns ingen cirkulation i dem, det kan bli så av sepsis. Efter en månad bestämde läkarna att det var bäst att amputera händerna och benen, under knäna. Det var inget roligt beslut, men inte svårt heller, jag hade egentligen inget val. Allt liv var ju borta ur både händerna och fötterna. Jag förstod att jag aldrig skulle kunna använda dem igen.
I slutet av april fick jag börja prova proteser. Benproteserna var bra, men till händerna fick jag riktiga monsterproteser. Jag tyckte inte om dem och mina barnbarn blev rädda för dem. På hösten råkade min son läsa att Sahlgrenska Universitetssjukhuset planerade för att göra handtransplantationer. Jag ringde direkt och berättade att jag var intresserad. Jag ville kunna hålla mina barnbarn igen, känna saker med händerna och kunna använda dem. Jag trodde att transplantation skulle vara bättre än proteser – och så blev det.
Det var en lång väntan. Läkarna behövde ta massor av prover och undersöka mig noga. Dessutom behövde de reda ut frågor om etik och betalning, jag var ju den första patienten i Skandinavien så allt var nytt. Men vid jul 2020 ringde läkarna från Mölndals sjukhus och berättade att de hade hittat en donator. Jag var aldrig rädd, jag kände mig trygg med att de visste vad de gjorde. Operationen tog lång tid, 18 timmar tror jag. Någon dag efter operationen kom jag upp på vanlig vårdavdelning och tittade för första gången ner på mina nya händer. Det var bandage kring handlederna, men jag såg lite av fingrarna, och jag såg att de var fina.
Hela livet kommer jag behöva stå på medicinering för att kroppen inte ska stöta bort händerna, och var tredje månad lämnar jag blodprov för att vården ska kunna hålla koll. Medicineringen gör mig extremt infektionskänslig. Jag har tagit fyra omgångar covid-19-vaccin och även haft infektionen, men har inte fått några antikroppar. När jag hade covid-19 blev jag inlagd på sjukhus och var dålig. Men trots allt detta skulle jag nog göra om transplantationen om jag hade ett val.
Nu har det snart gått två år. Det är fortfarande rehabilitering som gäller, jag har inte full funktion i händerna ännu. Framför allt har jag inte tillräcklig kraft för att göra allt jag vill. Men jag kan hålla barnbarnen och vara nära dem utan att de blir rädda. Jag kan äta själv om min man förbereder och lägger fram maten. Jag kan skriva några ord. Förutom att transplantationen har gett mig viss funktion tillbaka är det också en estetisk fråga. När jag har långärmat på mig är det ingen som kan se att jag har amputerat händerna. Nu bryr jag mig inte så mycket om vad folk tänker och tycker, men det är skönt att inte alltid behöva visa det. Jag är jättenöjd med sjukhusvården och all personalen – från läkare till arbetsterapeuter, och jag är väldigt tacksam. Jag är nöjd med mitt liv.”
Kvinnan har valt att vara anonym.
LÄS MER: Efter handtransplantationen – den positiva utvecklingen fortsätter
LÄS MER: Först i Norden med att utföra en dubbel handtransplantation (här finns också en film där kvinnan använder sina nya händer).