20 september, 2023
”Vi är bekanta ansikten för de som legat länge på IVA”
– Något av det bästa med att vara förbindelsesjuksköterska är att få följa svårt sjuka patienter lite längre. Innan har jag inte haft någon aning om vad som händer med patienter som lämnar oss, säger Elin Yregård, en av fem förbindelsesjuksköterskor på CIVA.
- ”Åh, där är du” kan de säga och slå ut med armarna. Om det är patienter med delirium, då kan jag berätta om hur det var, det de inte minns, säger Cathrin Höckenström, till höger i bild. Bilder: Hanna Björnheden.
Det började med två i februari, efter sommaren fylldes leden på och under hösten kommer det att vara minst fem anställda förbindelsesjuksköterskor på CIVA. Sedan förra veckan finns de dessutom på plats alla dygnets timmar.
– Att vi finns där även på helgerna är bättre. ”Långliggare” på IVA skickas ofta vidare på fredagar och när vi är här på helgen har vi ändå chansen att kunna träffa dem. På helgerna är det dessutom få medarbetare på avdelningen, säger Elin Yregårds kollega Cathrin Höckenström.
Cathrin Höckenström började som förbindelsesjuksköterska i februari.
– Jag hade börjat arbeta dagtid på annan avdelning och ville tillbaka till intensivvården. När jag gick för att prata med chefen här stod kollegan Linda Sjöholm och viftade med lapp om förbindelsesjuksköterska. ”Detta ska du söka!” Det gjorde jag.
Elin Yregård började i april.
– Jag arbetade på CIVA och fick nys om att det hängde en lapp i korridoren. Det var tiderna som lockade, en möjlighet att få jobbet att gå ihop med privatlivet.
LÄS MER: Erfarenhet och forskning ligger till grund för satsningen på förbindelsesjuksköterskor på CIVA.
”Vi är där för att hjälpa till med IVA-perspektivet”
Både Elin Yregård och Cathrin Höckenström uppskattar att få blanda upp det vanliga intensivvårdsarbetet med annat. Cathrin säger att hon tycker om att man får träffa medarbetare på andra avdelningar. Elin tycker att det är bra att få ett bredare perspektiv i yrket.
De säger att inställningen är väldigt viktig när man kommer som förbindelsesjuksköterska till en vårdavdelning.
– De är ju bäst på just sina patienter, men vi kan andra delar. Vi är där för att hjälpa till med det andra perspektivet, IVA-perspektivet, säger Elin Yregård.
– Vi är besökare på deras avdelning. Vi äger inte patienten, säger Cathrin Höckenström och berättar att det ofta är mycket på avdelningen när de kommer på förmiddagarna.
– Om jag känner att de inte har tid då, går jag in till patienten och väntar. Jag ska inte ta deras tid jag ska vara en resurs.
En form av internutbildning
Efter hand som de har lärt känna medarbetarna på vårdavdelningarna har samarbetet utvecklats.
– De vet varför vi är där och vad vi kan göra, säger Cathrin Höckenström.
Elin Yregård berättar att de ställer frågor i stort och smått.
– Jag har fortfarande kvar avdelningsperspektivet i mitt arbete och minns när man fick patienter från IVA. Det är slangar och sladdar och många rapporter, med många förkortningar. På avdelningen kan det vara svårt att veta vad som är viktigt, vad som berör dem.
Förbindelsesjuksköterskan vet och kan hjälpa till att sila och fånga det viktiga.
– Det blir som en form av internutbildning, säger Cathrin Höckenström.
– Vi kan betona vikten av mobilisering och andningsträning, samtidigt som vi lär oss om hur det funkar ute på avdelningarna. Vi kan också stötta rent konkret, sitta och prata med patienten eller hjälpa till med till exempel andningsträning, som kan vara avgörande för om man skrivs tillbaka eller inte.
Internutbildningen går åt båda hållen.
– Vi försöker få våra kollegor att göra överlämningen nere på avdelning och inte per telefon, säger Elin Yregård.
– När man sätter sig ner tillsammans missar man mycket mindre och det kan vara så att man frågar mer när det sker ansikte mot ansikte.
”Vården tar inte slut för att patienten flyttar från IVA”
Elin Yregård säger att rollen som förbindelsesjuksköterska handlar mycket om att förmedla trygghet. Till medarbetarna på avdelningen, men kanske framför allt till patienten.
– När man är där får man ofta frågan ”Kommer du tillbaka?”.
– Om vi har följt någon länge på IVA är vi ett bekant ansikte. Det är en trygghet, de kan ställa frågor. ”Åh, där är du” kan de säga och slå ut med armarna. Om det är patienter med delirium, då kan jag berätta om hur det var, det de inte minns, säger Cathrin Höckenström.
De konstaterar att allt arbete utanför den egna avdelningen gagnar patienten.
– Vården tar inte slut för att patienten flyttar från IVA.