Så är det att forska och jobba kliniskt

Prova på-forskaren

Malin Örn, 40, specialistsjuksköterska inom hälso- och sjukvård för barn och ungdomar, Regionalt obesitascentrum barn på Drottning Silvias barnsjukhus. Har fått FOU-medel för att prova på forskning i tre månader.

Hur kom du på att du ville forska?

– I mitt arbete som ansvarig sjuksköterska för vården och planeringen kring våra unga patienter som genomgår viktkirurgi, gastric bypass, väcktes intresset för att lära mig mer om patienternas upplevelse av viktkirurgi. Det finns inga studier av hur tonåringar upplever kirurgin och tiden efteråt över en längre tid. Det är en stor brist för oss som vill utveckla vården. Min chef föreslog att jag kunde göra en studie själv, och jag blev också uppmuntrad av en forskningssjuksköterska här på barnsjukhuset. Tack vare dem gjorde jag slag i saken och ansökte om medel för prova på-forskning i tre månader – och fick det!

Hur går det till, rent praktiskt?

– Beskedet om att jag fick medel kom i vintras, men på grund av pandemin hann jag inte komma igång förrän nu i höst. Jag jobbar kliniskt 1-2 dagar i veckan och forskar övrig tid, med bibehållen lön. Studien går ut på att jag analyserar intervjuer med 18 personer som genomgick viktkirurgi för tio år sedan, när de var tonåringar. Personerna ingår i AMOS-studien där man följt ungdomar som har genomgått viktkirurgi.

Vad händer när du är klar?

– Min handledare och jag vill förstås få studien publicerad i en vetenskaplig tidskrift, men jag kommer inte hinna klart med en sådan artikel inom ramen för den här prova på-perioden. Därför har jag ansökt om en till period, och fått ett positivt besked. Nästa år färdigställer vi förhoppningsvis en artikel och får den publicerad. Sedan är målet förstås också att vi ska kunna dra lärdomar av studien och förbättra vården för den här patientgruppen.

Hur har det varit att forska?

– Väldigt roligt. Att både forska och arbeta kliniskt känns så meningsfullt, det är härligt att få tid att sätta sig in i patienternas upplevelser och jag lär mig otroligt mycket. Jag gillar det så mycket att jag bestämt mig för att satsa på att fortsätta forska.

Lästips: Så gör du för att ansöka om medel för prova på-forskning

ALF-forskaren

Josefina Robertson, 31 år, ST-läkare, Infektion.

Har fått en ALF-tjänst för legitimerade läkare med medicine doktorsexamen.

Hur har din forskningsbana sett ut?

– Jag inledde mina forskarstudier inom kardiovaskulär epidemiologi samtidigt som jag påbörjade min AT på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Sedan disputerade jag i slutet av 2019 och hade då kommit en bit in på min ST på Infektionskliniken. Detta sammanföll med starten av pandemin och jag började intressera mig för forskning gällande covid-19 och riskfaktorer för svår sjukdom. Jag har forskat på deltid och nu har jag fått en ALF-tjänst efter årsskiftet.

Vad innebär detta för dig?

– ALF-tjänsten gör att jag kan ta ut ALF-finansierad forskningstid om 50% under två år. Detta är en fantastisk möjlighet för mig som ung forskare och det var också avgörande för hur mycket jag skulle kunna forska framöver. Som doktorand finansierade jag min forskningstid med hjälp av forskningsmedel från mina handledare och genom stipendier, men efter disputation blir det såklart viktigare med egna medel. Därför kom ALF-tjänsten passande och jag kan fortsätta att ägna mig åt min forskning kring covid-19.

Har det varit svårt att få tid för forskningen?

– I vissa perioder har det varit svårare och då har det blivit mycket arbete på kvällar och helger. Infektionskliniken är, som tur är, en forskningsinriktad klinik med flera forskargrupper och aktiva forskare. Därmed finns förståelse för den tid som forskningen kräver, vilket ger goda förutsättningar för att kunna få ut sin tid.

Vad motiverar dig att forska?

– Att få variera sina arbetsuppgifter mellan klinisk tjänstgöring och forskning passar mig jättebra och känns stimulerande. Exempelvis nu under pandemin har jag både fått träffa patienter med covid-19 i kliniken samtidigt som jag har studerat hur övervikt och kardiovaskulära riskfaktorer påverkar risken att bli allvarligt sjuk i covid-19. Den här kombinationen tycker jag är värdefull.

Har du något mål med karriären?

– Först vill jag bli färdig specialist i infektionssjukdomar och på sikt vill jag bli docent och gärna etablera en egen forskargrupp med fokus på infektionsepidemiologi.

Lästips: Så gör du för att ansöka om ALF-tjänst för legitimerade läkare med medicine doktorsexamen

Genväg till docent-forskaren

Jimmy Celind, 41, specialistläkare i barnmedicin på Drottning Silvias barnsjukhus, medicine doktor. Har fått regionala FoU-medel för att kunna bli docent.

Hur började du forska?

– Under min ST på Barnmedicin gjorde jag ett kvalitetsarbete som handlade om hur vi behandlar öroninflammationer. Jag skrev en artikel som publicerades i en vetenskaplig tidskrift men trodde egentligen inte att forskning var något för mig. Under en av mina randningar träffade jag en forskare som verkade trevlig och hade ett intressant projekt. Hon behövde en doktorand och vi vi beslutade oss för att forska lite ihop. Förra året disputerade jag med henne som handledare. Avhandlingen handlade om hur BMI och övervikt i barndomen påverkar risken för att få cancer i vuxen ålder.

Vad gör du nu då?

– Tiden efter disputationen har varit lite av ett mentalt vakuum. Det har funnits massor att göra, men det är svårt att lyfta blicken och hinna ikapp. Jag tror många känner igen sig i det. Man tänker att man ska jobba vidare framåt, men har inte kommit ikapp med efterarbetet efter disputationen. Den tyngsta artikeln från avhandlingen är till exempel inte publicerad än. Många fortsätter arbeta med den handledare de hade under disputationen och finansierar forskningen på det sättet, för det är svårt att finansiera forskningen själv. Det krävs också meriter för att man ska få anslag, och det har man inte riktigt hunnit få än.

Men nu har du fått FoU-medel för att fortsätta forska.

– Precis! Jag har fått medel för det som kallas ”genväg till docentur”, vilket innebär att jag kommer få tid till att forska och meritera mig med bibehållen lön i tre månader. Jag kommer sprida ut det på halvtid över ett halvår. För mig finns det inget egenvärde i att bli docent, det handlar mer om att jag väldigt gärna vill fortsätta forska, och då är det bra att bli docent.

Vad innebär det egentligen att man blir docent?

– Det är en tung akademisk titel som man ansöker om. Den innebär att man efter disputationen har blivit en fristående forskare som fått artiklar publicerade på egen hand, att man har tillgodogjort sig pedagogiska kurser och handledarkurser, samt att man håller i undervisning själv.

Hur ser din plan ut för att bli docent?

– Min plan är att använda FoU-medlen för att starta upp ett fristående forskningsprojekt där vi ska titta på hur det går för barn vars mammor hade kardiovaskulär sjukdom under graviditeten. Tanken är förstås att kunna publicera många artiklar, gå de olika kurserna och börja undervisa.

Vad ger forskningen dig?

– Sedan jag började disputera har jag alltid kombinerat forskning och kliniskt arbete. Ibland 50/50, ibland på andra sätt. Det kliniska jobbet handlar om att fatta många snabba beslut, man får snabba återkopplingar och det händer saker hela tiden – men man är också en bricka i schemapusslet. Inom forskningen är processerna långsamma, återkopplingen sker sällan, kickarna är färre – men man är fri att skapa egna samarbeten, ha egna idéer och disponera över sin egen tid. Jag tycker mycket om kombinationen.

Lästips: Sugen på att börja forska? Så här gör du!