Hybrid och intervention – pionjärer

– Det var inte lätt på den tiden, slutet av 70-talet, att införa en helt ny teknik som ingen kände till, säger Ebba Larsson som är specialiserad röntgensjuksköterska på neurointervention/Intervention 1.

Hon berättar om tiden när läkaren Pål Svendsen började utforska möjligheterna att använda minimalinvasiv intervention. Det är en metod där man, istället för ett vanligt kirurgiskt ingrepp, för in verktyg och material i ett större blodkärl och utför olika behandlingar via kroppens blodbanor. Metoden används idag bland annat för att ta bort proppar, så kallade embolektomier och trombektomier.

– Det som i dag finns i överallt runtom i världen fanns då bara i New York, Paris – och här. Pål Svendsen fick då slåss ganska hårt för att få igång den verksamheten och vi känner att vi har ett arv att förvalta.

Klippte katetrar själva

Pål Svendsen hade tjänstgjort i USA och när han kom hem bildade han en liten avdelning, neurointervention, för att ta arbetet vidare. Det var i sanning ett pionjärarbete. Avdelningen fick ta fram helt egna journaler och även lösa en del materialfrågor på egen hand.

– Vi köpte katetrar på rulle, 20 meter, och tillverkade egna av det, för det fanns inget på marknaden. Vi, både läkare och sjuksköterskor, kunde också sitta hemma och knyta ballonger för ingreppen, berättar Ebba Larsson.

– Det är ändå inte så länge sedan.

Pål Svendsen hade stöd för sitt initiativ, men det fanns de som var skeptiska och det var svårt att få acceptans för det nya.

– Det klart att alla undrade vad det var för någonting. Och det var också lite grann att stjäla jobb från neurokirurgen.  

Sahlgrenskaläkare uppfann trombektomin

Nästa stora genombrott var när överläkare Gunnar Wikholm uppfann mekanisk trombektomi, vilket utgör grunden för dagens behandling av proppar i hjärnans större artärer. 

Även nu var en del skeptiska, men det tog inte lång tid förrän intervention som metod omfamnades. Inte minst för att det gav resultat. Ebba Larsson berättar om den internationella ISAT-studien som gjordes i början av 2000-talet, som skulle jämföra intervention med vanlig kirurgi vid rupturerade (brustna) interkraniella åderbråck på hjärnans kärl.

Studien avbröts i förtid för att det var så solklart att intervention var bättre. I dag avgörs det från fall till fall.

– Vi sitter tillsammans med neurokirurgen eller neurologer och kommer överens om vad som är bäst, om vi ska operera eller göra en intervention. Det är alltid med patientens bästa för ögonen, så det blir ingen fajt.

En av pionjären Pål Svendsens käpphästar var teamarbetet.

– Han sa ofta att han aldrig hade klarat av den här verksamheten om han inte hade haft så många duktiga sjuksköterskor och andra medarbetare omkring sig.  Han höjde alltid oss till skyarna, berättar Ebba Larsson.

Specialiserade röntgensjuksköterskor unikt i världen

Sahlgrenska Universitetssjukhuset var pionjärer inom det medicinska men har också lanserat en lite annorlunda organisation jämfört med hur det ser ut internationellt.

När den här typen av ingrepp görs ute i världen är det ofta två läkare som arbetar tillsammans. Här är det en läkare som arbetar tillsammans med specialiserade röntgensjuksköterskor.

– Teamarbetet är viktigt. Vi utvecklas och blir specialiserade tillsammans, säger Ebba Larsson och berättar att röntgensjuksköterskorna deltar med läkarna på kurser och konferenser.

– Här har vi gått vidare och sett till att röntgensjuksköterskorna har en egen dag vid de konferenstillfällena. Tillsammans med våra tekniska framsteg sprider sig vårt arbetssätt över världen.

Arbetssättet ställer stora krav på de röntgensjuksköterskor som börjar arbeta på neurointervention. Förutom att det är ett akutarbete som kräver beredskap, behöver röntgensjuksköterskorna ha fördjupade kunskaper och aktivt delta under ingreppet tillsammans med läkaren.

Ebba Larsson beskriver hur kärl på olika ställen i kroppen skiljer sig åt. Hjärnans kärl saknar ett lager i sina väggar, de är därför tunnare och skörare än andra, och de ligger inte lika fast som kärl i övriga kroppen.

– Det kräver försiktighet och kunskap hos interventionisten. Vi brukar säga till våra nya röntgensjuksköterskor att det är ett väldigt allvarligt gebit, där de får räkna med att det ibland inte går som planerat. Det är ett tungt ansvar och lätt att tänka att man själv gjort fel.

Samtidigt beskriver hon den andra sidan av samma mynt; spänningen under ansträngningen och glädjen när det går bra.

– Det kan komma in en patient med en propp som gör att de inte kan prata. Så tar vi bort proppen och strax efter är det som vanligt igen. Det är lite halleluja-moment över det. Man var kanske trött när man kom, klockan fem på morgon, men efteråt är man inte ett dugg trött, för det känns så skönt att man har kunnat hjälpa någon.

Hon berättar om väggen på avdelningen, full med brev och tackkort från patienter i alla åldrar.

Lästips: ”Vi har verkligen jagat minuter” – om hur Sahlgrenska Universitetssjukhusets vårdkedja för akut stroke hamnade i absolut världsklass. Resultaten är på flera områden bäst och snabbast i Sverige.

Behöver bli fler

I dag sitter inte Ebba Larsson och hennes kollegor och tillverkar katetrar och knyter ballonger, men eftersom sjukhuset fortfarande ligger i framkant lägger de mycket tid på att ta emot leverantörsrepresentanter och testa olika material.

– Vi har mycket om och kring oss, men det är väldigt, väldigt roligt.

Men mitt i allt utmanande och roligt ser hon ett litet mörkare moln som seglar in.

– Vi måste bli fler. Av någon anledning har vi på intervention missat en generation röntgensjuksköterskor, som behövs när vi pensionärer ska lämna över. Vi kan ju inte lägga ner – och vi kan ju inte sluta hjälpa alla människor som får stroke.