”Huvudfokus är internt, men magasinet är öppet för alla”

Det hände förr att sjukhusets intranät blev så fullt av nyhetstexter att viktig information försvann i flödet. Det hände också att medarbetare som blivit intervjuade för intranätet ville dela intranätsartiklarna i sociala medier, vilket inte var tekniskt möjligt. Samtidigt såg sjukhusledningen ett behov av att bredda och fördjupa berättelsen om Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Det säger Anders Goliger, kommunikationsdirektör sedan 2018.

– När jag var ny på Sahlgrenska Universitetssjukhuset var jag tidigt på verksamhetsbesök i barnsjukvården. Då hade jag ett inspirerande samtal med en medarbetare som träffsäkert och målande fångade det som vi vill beskriva. Hen sa att ’varje gång jag kör förbi sjukhuset så tänker jag: om folk bara visste vilken magi som pågår där inne 24 timmar om dygnet. Man kanske ser att det lyser i några fönster, men det är i själva verket som en hel stad som ständigt arbetar för de sjukaste. Det måste vi berätta om’. Det har jag burit med mig.

Det finns ingen som inte har en åsikt och många vill följa vad som händer här.

Anders Goliger, kommunikationsdirektör

I juni förra året, mitt i pandemins första våg, startade därför det digitala magasinet Sahlgrenskaliv. På intranätet finns numera bara nyheter som sjukhusets medarbetare måste känna till för att klara av sitt jobb. Allt annat – forskningsnyheter, personporträtt, reportage och krönikor – publiceras i stället i Sahlgrenskaliv, och sammanfattas i ett nyhetsbrev som skickas ut varannan vecka. Framför allt är det medarbetare på sjukhuset som läser: sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och medicinska sekreterare är de stora prenumerantgrupperna. Men bland läsarna finns också anställda på andra sjukhus i landet, medarbetare i primärvården, konsulter, representanter för näringslivet, politiker, journalister och en nyfiken allmänhet.

– Sahlgrenskalivs huvudfokus är internt, men magasinet är öppet för alla. Vi har 17 000 medarbetare och dessutom har alla göteborgare någon form av relation till sjukhuset – man känner någon som jobbar här eller har varit patient eller närstående till en patient. Det finns ingen som inte har en åsikt och många vill följa vad som händer här, säger Anders Goliger.

Möjlighet att fördjupa resonemang

Under året som gått har Sahlgrenskaliv publicerat en bit över 250 artiklar. Fokus har, av naturliga skäl, varit på pandemin. De fem mest lästa artiklarna handlar allihop om covid-19. Två av dem är frågor som ställts till, och besvarats av, professorn och infektionsläkaren Magnus Gisslén. Övriga tre är nyhetsreportage om hur människor på sjukhuset hanterat pandemin.

– Vi har kunnat fördjupa resonemang om viktiga frågor som exempelvis det svåra arbetet med prioriteringar. Men vi har också kunnat ge plats åt många olika medarbetares röster, som berättar om hur året har varit och hur situationen sett ut i stunden. Stommen i Sahlgrenskaliv är just de reportage och krönikor där medarbetarna själva berättar, säger Anders Goliger.

Enligt honom har sjukhuset dessutom en skyldighet att bidra med berättelsen om sin roll i samhället.

– I förlängningen handlar det om frågan vad vårdens medel går till, vad gör vi med pengarna som vi tar emot av samhället?

Så har Sahlgrenskaliv spelat roll för oss

Anna-Karin Juvél-Egeland

Biträdande områdeschef, organiserade IVA-bemanningen när Sahlgrenska Universitetssjukhuset rustade för att möta pandemin

”Jag tror artiklarna i Sahlgrenskaliv har inspirerat personer att våga gå in i olika förstärkningsroller på covid-IVA. Vi som arbetar med kompetensförsörjning har hört från flera håll att folk har sett eller läst om andra som gått in och arbetat. Berättelserna har berättat om ett ganska svårt läge men de har känts både trovärdiga och inspirerande. I ett lite större perspektiv hoppas jag att publiceringarna ökar förtroendet för sjukhuset. Det blir så uppenbart vilken kunskap och kraft vi har.

Personligen minns jag särskilt reportaget om de tre läkare som varit Covid-sjuka och hur de lovordade personalen. Ett sådant inslag måste skapa stolthet hos medarbetarna – ’detta har jag varit med och bidragit till!’.”

Staffan Skarrie

Enhetschef fysioterapi Mölndal, krönikör i Sahlgrenskaliv

”Jag har levt en stor del av mina timmar i livet på detta sjukhus. Levt, inte bara arbetat. Och så är det ju för oss alla. Därför är det fint att Sahlgrenskaliv också lyfter in perspektiv som inte bara är arbetsrelaterade. Jag tycker nog att man kunde göra det ännu mer i sina reportage, artiklar och krönikor. Jag är glad att jag har fått möjligheten att bidra med några krönikor. Livet är fullt av uppslag att lyfta fram och krönikans form medger ju också att man kan ta ut svängarna lite extra. Och det tycker jag är kul.”

Roger Olofsson-Bagge

Cancerkirurg och forskare, berättade i Sahlgrenskaliv om när han blev sjuk i covid-19

”Jag har fått jättestor respons på min berättelse i Sahlgrenskaliv. Ska man gruppera dem på något vis så är det två olika typer av reaktioner jag fått: den ena är vänner, bekanta och kollegor som hör av sig för att höra hur jag mår. Det är välkänt nu att jag har varit sjuk. Och ska man vara krass så leder det till en viss förståelse, jag lider fortfarande av sviterna av sjukdomen och är inte i full sving ännu. Så ur ett privat perspektiv har jag verkligen känt att många människor bryr sig och istället för att jag ska behöva berätta flera gånger vad som har hänt, så har alla läst det istället.

Den andra kategorin reaktioner handlar om själva budskapet i artikeln, detta med vikten av omvårdnad. Det som gjorde emotionellt avtryck är verkligen det enda jag kommer ihåg – sjuksköterskan som höll mig i handen och undersköterskan som gjorde en ostbricka till mig. Det där lilla extra gjorde ett enormt avtryck, det kommer jag ha med mig hela livet.
Många sjuksköterskor och undersköterskor noterade det och har tackat mig för den beskrivningen. Då inser man att det är ett visst statement, när en utpräglat klinisk överläkare och forskare, som står på barrikaderna för framtidens sjukvård och sådant, också lyfter den här frågan som kanske ofta blir glömd. Jag förstod att det glädjer folk att jag såg det, och att det betyder att även andra ser det.

En annan kommentar jag också fått var ’det var när Adam Alsing dog och när jag läste om dig som jag förstod vad sjukdomen kunde leda till’. Det är flera som sagt så. Jag tror att vi gav lite ett ansikte på de unga som faktiskt hamnade där, som en blixt från klar himmel. Det kanske en sådan här artikel bidrog till, att man förstod allvaret.”