Fem år sedan första covid-patienten

− Pandemin var en unik utmaning för sjukvården. Samtidigt som den ledde till stort lidande för många patienter och en stor belastning på vårdpersonalen så gav den också värdefulla erfarenheter. Vi behöver använda lärdomarna för att stå bättre rustade inför framtida utmaningar och kriser, säger Boubou Hallberg, sjukhusdirektör på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Erika Backlund Jansson, vårdenhetschef och intensivvårdssjuksköterska Anestesi-, Operation-, Intensivvård Sahlgrenska

Hur ser dina minnen från pandemiutbrottet ut?

− När jag hörde om covid-19 var när jag var på hemväg från en resa i Afrika. Vi fick gå igenom en kontroll för ebola och vi pratade om vilket hot det var. Att vi strax efter det skulle hamna i covidpandemin hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

− När pandemin var här ville jag ställa upp så fort som möjligt. Som intensivvårdssjuksköterska är du tränad på att hantera intensivvård och har sett många svårt sjuka patienter. Men detta var så annorlunda. I stället för tvåbäddsrum låg alla uppradade på ett surrealistiskt sätt nästan. Normalt på en intensivvårdsavdelning är några patienter i förbättringsfas, men här bara strömmade patienterna in och var så sjuka. Det var svårt att ta in. Vi har ju genom åren pratat om fågelinfluensa och ebola men det kändes så avlägset. Detta gick så fort. Helt plötsligt var patienterna överallt och skulle ju vårdas på Östra. Det var tufft men jag är så stolt över att vi tillsammans kunde kraftsamla och ge alla dessa patienter intensivvård.

Berätta om din roll under pandemin, hur arbetade du?

− När pandemin bröt ut jobbade jag som vårdenhetschef på Transplantationscentrums vårdavdelning 139. Där fanns många sjuksköterskor som tidigare arbetat inom intensivvården, så det var många fler än jag som lånades ut. Till att börja med skulle jag vara operativ sektionsledare i IVA-tältet Kronan som byggdes upp. Men det dröjde inte länge förrän vi insåg att det behövdes en större insats för att planera och sköta logistiken kring all personal som lånades ut. Senare satt jag därför tillsammans med Anna-Karin Juvel Egeland med i den sjukhusövergripande pandemigruppen som ”IVA-bemanningsresurs”. Uppgiften var att varje dag rapportera läget i bemanningssituationen för alla IVA-enheter.

− Vi jobbade verkligen från morgon till kväll för att få till alla hundratals scheman. Det kom personal från hela sjukhuset, från 1177, vårdcentraler. Vi sökte upp så många vi bara kunde komma på. Alla ställde upp på ett otroligt sätt mot den gemensamma fienden: covidviruset!

− Vi hade mandat att flytta personalresurser om så krävdes, och vi försökte jämna ut bemanningen över alla IVA-enheter så att vi jobbade så effektivt som möjligt med alla tillgängliga resurser. Jag tror vi hade 64 extra platser öppna som mest, vilket kräver väldigt mycket personal. Det var ett tufft arbete att få en överblick och uppdaterad bild, och det ändrade sig hela tiden. Jag minns än i dag hur otroligt välorganiserad pandemigruppen var.

Hur har covidpandemin påverkat intensivvården? Vad vet vi idag som vi inte visste då?

− Vi hoppas vara mer förberedda i framtiden. Jag har varit med och arbetat fram konceptet ”Förstärkt intensivvård,” ett regionövergripande arbete som nu implementeras. Det är nu cirka 20 sjuksköterskor och undersköterskor som ska introduceras på Centralintensiven, CIVA, och vara där cirka fem veckor per år. Om det händer något likande så vet vi vilka som kommer och arbetar tillsammans med oss. Det känns tryggt, och är också bra för samarbetet på sjukhuset. De förstärker sin kompetens och kan genom det ge patienterna på sin hemavdelning en mer avancerad omvårdnad. Vi har allt fler intensivvårdssjuksköterskor som vill rotera och dela sin arbetstid mellan olika IVA-specialistavdelningar. Jag tycker vi har blivit bättre att hjälpa varandra och dela rutiner och utbildningar mellan olika enheter.

Pandemin inifrån – en unik film från Sahlgrenska Universitetssjukhuset

I nio månader under 2020 filmade Johanna Ewald St Michaels, fotograf på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, inifrån covid-vården. I dokumentären skildras från både Östra, Sahlgrenska och Mölndals sjukhus. Tittarna får möta flera medarbetare i vården, men också personer som arbetat i gemensam särskild sjukvårdsledning, etisk rådgivning och andra nyckelpositioner. En kortversion av dokumentären kan ses här nedan:

Catharina Jacobson, säkerhet- och beredskapschef

Vilken skulle du säga är den största lärdomen som pandemin har gett när det gäller katastrofberedskap respektive stabsarbete på Sahlgrenska Universitetssjukhuset?

− En lärdom är att om vi alla har en klar riktning, det vill säga gemensamma mål som vi alla arbetar efter, så klarar ett så här stort sjukhus väldigt stora påfrestningar. Vi är bra på att ställa om men vi borde ha fokuserat ytterligare på konsekvenserna på den ordinarie vården.
− När det gäller stabsarbete är vi uthålliga och det fungerar bra under lång tid. Min personliga reflektion är att vi borde ha gått tillbaka till ordinarie linjestruktur tidigare än vi gjorde. Den ordinarie linjen upplevde ibland att de blev förbisedda när vi arbetade utifrån vår krisorganisation.

Hur har beredskaps- och stabsarbetet förändrats på Sahlgrenska Universitetssjukhuset sedan pandemin?

− Vi har förändrat vår krisorganisation att den utgår från ordinarie chefer. Förändringen diskuterades redan innan pandemin men behovet förstärktes av den. I vår tidigare krisorganisation ingick inte alla chefer från SULG/OLG i krisorganisationen vilket ibland upplevdes som att de inte hade möjlighet att påverka. Idag arbetar vi mer enligt våra nationella principer för kris vilka är ansvar-, likhets-, och närhetsprincipen. Det innebär att en kris ska hanteras så nära där den händer av de som normalt ansvarar och så likt normala arbetssätt som möjligt.

Vad skulle sjukhuset göra annorlunda om en ny pandemi inträffade imorgon?

− När vi arbetar utifrån ett stabsläge är det många perspektiv som ingår, bland annat kommunikation. Kommunikation är ett svårt område och det är i princip omöjligt att uppnå ett läge där alla känner sig informerade. Flera bra kommunikativa kanaler togs fram under pandemin. Vi gjorde också nedslag i flera verksamheter som hanterade covidpatienter men även i den ordinarie vården och frågade hur nöjda medarbetarna var med den information som gavs.

− Det vi kunde se var att i de verksamheter som hade en funktion där man vid varje arbetspass samlade medarbetarna och förmedlade dagens information fungerade kommunikationen bättre än i de verksamheter där chefen mejlade ut aktuell information. Vi kan bli tydligare i att förmedla att det krävs översättning av all information som skickas ut. Till exempel: vad är det som berör vår enhet idag?
− En annan försvårande faktor var det stora antalet rutiner som skapades och ändrades många gånger om. Det gjorde det svårt för verksamheterna att veta att de arbetade efter sista versionen.

Vilken är din främsta personliga lärdom som covid-19-pandemin bidragit till?

− Min främsta lärdom är att det är väldigt svårt att flytta medarbetare mellan olika verksamheter eller att få medarbetare som arbetar administrativt att vara verksamma inom vården, eftersom man inte fått rätt förutsättningar. I vårt arbete med civilt försvar idag kommer det krävas förflyttning av medarbetare. Då är det viktigt att alla vet sin uppgift vid höjd beredskap och att man i den funktionen får träning och övning innan. Det planerar vi för idag.
− Jag vill också framhålla vilka otroliga insatser alla gjorde under pandemin där alla bidrog mer än den ordinarie funktionen krävde.