29 september, 2026
Jessica Schiött: När tystnaden blir en risk för patientsäkerheten
Att våga fråga, visa osäkerhet och lyfta risker kan vara avgörande för att vården ska hinna agera innan något går fel. Chefsjuksköterska Jessica Schiött skriver om hur psykologisk trygghet skapar förutsättningar för lärande och en säkrare vård.
Jessica Schiött är chefsjuksköterska på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Foto: Johanna Ewald St Michaels/Sahlgrenska Universitetssjukhuset
”Ni lyssnar inte på mig”, säger patienten.
”Varför gör vi så här?” frågar studenten.
”Vänta, det här känns inte rätt”, säger kollegan.
Den som lyssnar svarar med en öppen fråga:
”Berätta. Hur menar du?”
Det är så här arbete med patientsäkerhet måste börja. I människor och i den kultur vi skapar tillsammans. Det låter kanske självklart. Men jag tycker inte alltid att det är så enkelt i praktiken.
När vi pratar om patientsäkerhet hamnar samtalet ofta i avvikelsesystem, riskanalyser, checklistor och rutiner. Givetvis är detta viktiga delar av ett säkert vårdsystem, men jag tror att vi ibland missar den kanske mest avgörande frågan: Vågar vi säga det som behöver sägas innan något har hänt?
Som chefsjuksköterska, med ansvar delvis för patientsäkerhet, ser jag att vi ofta fortfarande är bättre på att reagera när något har hänt än på att agera när någon anar att något är på väg att gå fel. Vi är skickliga på att utreda avvikelser, analysera händelser och ta fram åtgärdsplaner. Men känslan någon hade dagen innan, att något inte stämde, hinner sällan bli en signal vi agerar på i tid.
Jag har genom åren varit delaktig i utredningar där avvikelser beskriver exakt det som någon i teamet anade långt tidigare, men aldrig sa högt. Inte av illvilja. Utan för att det kändes tryggare att vara tyst än att vara den som ifrågasatte. Den tystnaden är en risk ur ett patientsäkerhetsperspektiv.
I vården tränas vi att fatta beslut, ta ansvar och hantera komplexitet. Det är bra. Men vår ambition kan ibland skapa en kultur där det är lättare att ge svar än att ställa frågor, lättare att visa säkerhet än att visa osäkerhet. Vi vill utvecklas, men vi vill samtidigt undvika att framstå som osäkra. Vi vill vara öppna för nya perspektiv, men vi vill också skydda bilden av oss själva som kompetenta och erfarna.
Frågan är hur mycket mer kraft vi skulle kunna lägga på patienter, verksamhet och utveckling om vi inte behövde lägga så mycket energi på att verka felfria. Detta är ett stort hinder för lärande i organisationer, visar forskning om utvecklingspsykologi. När medarbetare blir rädda för att göra fel börjar de dölja osäkerhet. När de döljer osäkerhet slutar de fråga. Och när organisationen slutar fråga, slutar den att lära sig i tid.
Det handlar om psykologisk trygghet. Det handlar om att skapa en kultur där vi medarbetare vågar rapportera misstag, lyfta risker och dela en avvikande uppfattning innan en incident inträffar, inte bara efteråt.
Det finns redan goda exempel. På många håll växer en kultur där människor ställer frågor, delar osäkerheter och hjälper varandra att lära. Fler team arbetar aktivt med reflektion, förbättring och lärande. Fler chefer och ledare väljer nyfikenhet framför kontroll. Det är en utveckling vi ska vara stolta över och fortsätta bygga vidare på.
”Jag förstår inte.”
”Kan du förklara igen?”
”Jag är inte säker på att detta är rätt väg.”
”Är det någon mer som ser det jag ser?”
När sådana frågor får plats kan vi fullt ut dra nytta av den samlade kompetensen i våra team.
På Sahlgrenska Universitetssjukhuset behöver vi göra detta konkret i vardagen. Psykologisk trygghet byggs inte i första hand genom stora utbildningssatsningar, utan genom små, upprepade handlingar; som att börja ronden med frågan ”Vad är vi osäkra på i dag?”, att aktivt bjuda in den som ännu inte har sagt något, att tacka den som lyfter en risk och att aldrig avfärda en oro som ”bara en känsla”.
Det handlar också om hur vi som chefer och arbetsledare reagerar när någon berättar om ett misstag eller ifrågasätter ett arbetssätt. När sådana frågor och reaktioner blir lika självklara som checklistor och överrapporteringar, då börjar kulturen sätta sig i ryggmärgen.
För i slutänden är det inte de organisationer som gör minst fel som är de säkraste. Det är de som lyssnar tidigt, lär sig snabbt och tar det som skaver på allvar innan det blivit ett problem.
Chefsjuksköterska Jessica Schiött har arbetat på Sahlgrenska Universitetssjukhuset sedan 2024. Hon har sedan 16 års ålder haft vården som sin arbetsplats, i roller som sträcker sig från undersköterska till sjuksköterska, specialistsjuksköterska och verksamhetschef. Hon drivs av patienternas perspektiv, av utvecklingen av vården – och av ett hållbart, närvarande ledarskap som stärker både profession och system.
Läs fler krönikor från Jessica Schiött
Jessica Schiött: Sjuksköterskans helhetssyn – avgörande för hur vården hänger ihop
Jessica Schiött: Lärande som vårdfilosofi