14 december, 2020

”De tittade skeptiskt på mig, men så sjönk budskapet in”

Nordnorge, hösten 1999. Maria Taranger förklarar för en 87-årig fiskares närstående att HLR inte kommer rädda honom när det värsta sker. Tjugo år senare försöker hon förklara samma sak igen: mer vård är inte alltid lösningen, men alla förtjänar en riktigt bra plan.

I augusti 1999 körde vi allt längre upp genom Norge i vår lilla blå folkabubbla. Vi hade gjort AT och sedan vikarierat i ett halvår – Bertil på anestesi och jag på internmedicin. Nu skulle vi jobba ihop på en vårdcentral i en liten kustort i Nordnorge. Ju längre vi körde, desto glesare blev det mellan samhällena och desto mer storslagen naturen. Mot kvällen den tredje dagen kom vi fram just när solen gick ner bakom de yttersta öarna med sina spetsiga berg. Vyn var otroligt vacker men det knöt sig i magen – vad hade vi gett oss in på?

Nästa dag blev vi förevisade vårdcentralen av den höggravida läkaren vi skulle ersätta. Utöver oss fanns på vårdcentralen bara en tystlåten läkare som jobbade på dispens då hans legitimation blivit indragen. Jag blev ansvarig för sjukhemmet med sextio sköra äldre med så svåra krämpor att de inte klarade sig hemma längre. Två gånger i veckan skulle jag gå dit för att gå igenom uppkomna problem.

När jag satt och rondade med Solveig kom frågan. Skulle Arne som försämrats senaste veckan få HLR om han fick hjärtstillestånd? Arne var en 87-årig fiskare med hjärtsvikt, KOL och sviter efter en stroke. Jag studsade till. På ett sätt var frågan absurd. Vi befann oss i glesbygd med tre timmars bilväg in till närmsta sjukhus. De gånger vi behövde skicka in någon till sjukhus i ambulans fick vi själva följa med till kommungränsen som låg en timme bort. På den timmen gällde det att få patienten stabil för under resterande ambulansfärd var endast en ledsagare utan sjukvårdsutbildning med i bilen. Man kunde ringa efter helikopter med läkare, men den kom tidigast efter en timme och bara om vädret tillät.

Jag suckade tungt. Det var inte troligt att någon av de sextio skröpliga personerna skulle återfå livet om de drabbades av hjärtstillestånd – i synnerhet ute i denna glesbygd. Men beslut behöver vara individuella och dessutom hade orten en särskild vurm för HLR.

Några år tidigare hade nämligen Stig Holmberg, en berömd kardiolog från Göteborg, varit där och vikarierat. På ett mottagningsbesök segnade plötsligt hans patient – en medelålders kvinna – ner med cirkulationsstillestånd. Stig Holmberg, som många gånger klurat på vad han skulle göra om något sådant inträffade på en plats utan defibrillator, hade sin plan klar. Han vrålade till kanslisten att hämta aluminiumfolie i mataffären bredvid. Ur fickan slet han upp en kniv och skar av en lampsladd. Han tryckte aluminiumfolien och den avskurna lampsladden mot bröstet på sin patient och röt åt kanslisten att trycka in och dra ut kontakten på hans uppmaning. Mirakulöst nog överlevde kvinnan.

Världspressen hade vallfärdat dit för att rapportera om händelsen och halva ortens befolkning hade fått genomgå HLR-utbildning och hade diplom hemma på väggarna. En fantastisk och beundransvärd bedrift – såväl den livräddande insatsen som kunskapslyftet. Men nu satt jag på den slitna expeditionen, på en ort där alla var så stolta över sina HLR-kunskaper, och skulle fatta ett formellt beslut om ”Ej HLR” på en gammal sjuk man, som själv inte längre kunde medverka i ett samtal. Hur jag skulle få hans närstående att förstå orsaken till mitt beslut?

Till nästa rond hade Solveig kallat dit Arnes son och dotter. De tittade skeptiskt på mig, denna 26-åriga svenska flicksnärta till läkare, som påstod att HLR inte var meningsfullt för deras far. Men så sjönk budskapet in; framförallt när vi lade upp en plan för vad vi skulle göra för att han skulle få det så bra som möjligt den tid han hade kvar.

Jag insåg att individuella planer behövde göras även för de andra 59 sköra äldre. Vid varje besök på sjukhemmet bokade vi in möten med 1-2 av de boende och deras närstående. När mitt halvårs vikariat var till ända hade jag hunnit prata med närstående och lägga upp en plan för alla de sextio sköra äldre. Jag minns inte att jag något fall bedömde att HLR skulle vara meningsfullt – men de individuella bedömningarna gjorde de närstående och personalen trygga. I planerna fanns ordinerat symptomlindrande läkemedel vid behov och en plan för om vi skulle ge dropp och antibiotika eller ej.

I den uppskruvade och polariserade samhällsdebatten som nu råder, där äldreboenden målas upp som dödsfällor, känner jag mig på nytt som 26-åringen som ska förklara skälen till beslut om behandlingsbegränsningar för skeptiska anhöriga. Jag försöker sätta mig in i hur en orolig och upprörd allmänhet har tolkat nyhetsinslagen, tar ett par djupa andetag och försöker förklara. Få sköra äldre på boenden har nytta av sjukhusvård – men alla har rätt till, och stor nytta av, en individuell läkarbedömning.

Maria Taranger är överläkare i internmedicin och områdeschef på Område 6, Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Hennes tidigare krönikor hittar du här.

Detta är en krönika, åsikter och ställningstanden i texten är skribentens egna.

Text: Redaktionen SU
Publicerad: 14 december 2020 14:44
Uppdaterad: 25 maj 2021 11:35
Kategori: Krönika

Senaste kommentarer

Malin Holmberg skriver:

Det var en intressant artikel och kul att läsa. Stig Holmberg är min pappa. Minnet är i högsta grad levande. Jag är glad att han slapp pandemin.
Malin

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Samltiga fält är obligatoriska.

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.