”Vi sitter inte vid ett löpande band och tickar av patienter”

Ann-Marie, vad betyder det att ha så mycket erfarenhet med sig med sig in i ett förlossningsrum?
– Ja du… När jag möter paren ser de ju att jag är en gammal käring (skratt) och frågar hur länge jag har arbetat som barnmorska. När jag svarar ser jag att de andas ut och blir trygga.

Jag kommer inte ihåg hur jag bar mig åt för femtio år sedan, men jag tror att jag vågar prata med paren på ett annat sätt idag, jag vågar både säga ifrån och bestämma, och det brukar de tycka är skönt. Ju fler gånger man gör samma sak, desto tryggare blir man. I svåra situationer reagerar jag lugnt, jag vet vad jag ska göra.

Sen handlar det om personkemi också. En gång kände jag att det inte riktigt stämde med en kvinna så jag frågade henne om hon ville byta barnmorska. Det ville hon. Så kan det vara, och då ser vi alltid till att kvinnan får byta barnmorska, så att det stämmer för henne.

Vad skiljer barnmorskeyrket då, för femtio år sedan, från idag?

– Vi hade knappt CTG och ultraljud fanns inte. Vi lyssnade med tratten på fosterljuden och det hände att barn kom ut missbildade utan att vi hade vetat något i förväg. Just därför hade vi fler komplikationer förr.
Idag är tvärtom mammorna sjukare. Diabetes är till exempel vanligt, både typ 1 och typ 2 och graviditetsdiabetes. På den tiden uppmuntrade man i princip personer med diabetes att inte skaffa barn. I dag har vi många diabetespatienter som föder hos oss.

Jag skulle säga att man idag både är tekniker och barnmorska. Vi måste använda CTG under förlossningar där barnet kräver särskild övervakning. (CTG är en elektronisk metod som registrerar fostrets hjärtfrekvens och värkaktiviteten hos mamman/Reds. anm.) Är allt normalt lyssnar vi med tratten eller en liten doptone, en slags ultraljudsmonitor, som man håller i handen. Jag jobbar ju på avdelning 314 där vi har komplicerade förlossningar, så det blir en hel del CTG. Jag kan då ha teknisk kontroll på förloppet och sedan vara med och stötta fram till födseln. Alltså, det är ju fantastiskt egentligen! Alla förlossningar är fantastiska förresten. Det är så stort att få vara med.

Det finns många tankar och åsikter om barnmorskeyrket idag – hur har det sett ut arbetsmässigt under dina femtio år?

– När jag var färdig barnmorska 1973 var det ingen generell barnmorskebrist. Samtidigt var det lätt att få jobb. Efter några år i Södertälje sökte jag mig till Värnamo, där de hade riktig brist. De bokade tåg åt mig, hämtade mig på tågstationen och gjorde allt för att jag skulle stanna.

Sen gifte jag mig och ville flytta till Göteborg men det var omöjligt att få jobb där. Jag sökte till alla förlossningskliniker men fick nej, nej, nej. Till slut, 1985, fick jag ingå i vikariepoolen och så småningom fick jag ett vikariat på natten. Efter några år utomlands fick jag tipset om att en nattjänst var ledig på Östra. Jag sökte den och har varit här sedan första april 2000.

Men barnmorskebristen har eskalerat. Personer säger upp sig, de är trötta, de vill inte jobba vilka pass som helst. När jag valde att bli sjuksköterska och barnmorska var det en annan tid. Då tänkte jag: Så här jobbar man i det här yrket, det är bara att gilla läget. Annars får man jobba med något annat.

Om vi pratar just somrar, så har de alltid varit svåra i det här yrket. Det säger sig självt, personalen ska få semester och akutsjukvården bara fortsätter.

Du var med i Göteborgs-Posten i helgen. Hur hamnade du där?

– Jag blev arg. Det hade skrivits så mycket negativt om förlossningsvården, och så en dag öppnade jag tidningen och såg ett helt uppslag om hur dåligt det är här på Östra. Jag tänkte ”Näe, det här är ju inte klokt” och mejlade reportern – ett argt mejl. Men jag slarvade nog med adressen, så efter en förlossning ringde jag upp reportern och bad att få läsa upp mitt mejl. Jag var fortfarande arg. Jag sa att jag tycker det är så orättvist. ”Vi gör ett jättebra jobb och era artiklar gör bara människor oroliga.” Vi har en bra vård. Vi ser patienten. Vi läser alltid förlossningsbreven. Ibland har patienten drömmar om sin förlossning som inte alltid slår in, men vi sitter verkligen inte vid ett löpande band och tickar av patienter. Jag har haft patienter som varit väldigt oroliga av alla skriverier som efteråt var lättade och glada, men arga för att de hade tvingats oroa sig så mycket innan.

Reportern lyssnade och frågade om jag ville ställa upp på en intervju och jag sa ja.

Vad har du fått för respons på artikeln?

– Jag har fått fin respons från kollegor som tyckte det var bra. Och så har en kvinna, som jag förlöste för några år sedan, hört av sig. Det var en mycket svår förlossning. Hon skrev och var så glad över det jag sagt i tidningen och ville gärna träffa mig när hon föder sitt tredje barn i höst. Jag vet inte om jag har semester då, men det är klart jag går till avdelningen och hälsar på henne. Självklart.