17 augusti, 2020
”Vi får se hur vården tar hand om oss nu”
Maria Taranger är överläkare och chef som brinner för palliativt tänk i akutsjukvården. När hennes egen mamma blir sjuk i cancer kryper de stora frågorna nära.
Det är sent i november år 2016. Vi sitter i kirurgens samtalsrum några dagar efter den senaste operationen. Mamma är mager och hålögd med tufsigt hår i landstingets ljusblå kofta. Hon har försökt dra en kam genom håret och rätta till de plufsiga kläderna.
Kirurgerna har de senaste två åren lagt ner själ och hjärta och all sin yrkesskicklighet på att rå på Mammas coloncancer. Mammas läkare tittar allvarligt på henne och berättar att cancern nu är spridd i hela bukhinnan. Det är förklaringen till buksmärtorna, de upprepade tarmvreden, att hon tynat bort under hösten trots att man inte sett något på röntgen.
Jag är inte förvånad. Snarast lättad över att få en förklaring. Mamma förstår också. Hon blir inte förvånad när hennes läkare säger att det inte finns någon mer aktiv behandling att ge.
– Men vad tror ni om ASIH?, frågar jag. Mammas läkare studsar till och ser tveksam ut.
– Det är för tidigt, säger han tröstande. Ni är inte där än.
Jag biter mig i läppen. Tänker att det är en månad kvar till jul och att jag inte är säker på att vi har Mamma kvar i livet då. Jag har ju så tydligt sett hur krafterna runnit ut för varje kilo hon tappat. Tänker på hur svårt det varit för den vanliga hemsjukvården att parera behandling med vätska och näring; på hur Mamma farit in och ut på kirurgen.
Samtidigt vill jag inte vara den påstridiga och beskäftiga läkardottern som kommer och kräver saker. Vill inte vara chefen som tillskansar mig förmåner för anhöriga och gör vårdpersonalen obekväm.
Jag vänder mig till sjuksköterskan.
– Men hur är det, kommer inte konsulten från det palliativa teamet hit en gång i veckan? Kan ni inte höra då om Mamma skulle platsa för ASIH? Jag förstår självklart om de inte tycker att hon är aktuell, men ni kan väl fråga?
Jovisst, sjuksköterskan är helt med på min tankegång och lovar att ta upp frågan när konsulten kommer. Vi tackar för samtalet. Det är skönt att kirurgen varit tydlig, uppriktig och medkännande. Jag tar ett djupt andetag och håller tummarna för att Mamma skall accepteras av ASIH, Avancerad sjukvård i hemmet.
Mamma hasar tillbaka över linoleumgolven genom korridorerna med sin rullator. Hon stannar upp, vänder sig till mig och frågar:
– Mia, var inte detta ett sådant där brytpunktssamtal?
Vi skrattar bägge två över det dråpliga i situationen. Jag har i femton års tid ägnat mig åt att få in palliativt tänk i akutsjukvården. Lobbat för frågan med chefer, kollegor, tjänstemän, politiker och journalister. Föreläst ett otal gånger och alltid tryckt på vikten av brytpunktssamtalet. Det är ju startskottet för den palliativa planeringen. Mamma har följt det hela intresserat – nu är vi där själva. Vi får se hur vården tar hand om oss nu.
Maria Taranger är överläkare i internmedicin och hematologi och tf områdeschef. Detta är hennes första krönika i Sahlgrenskaliv. I sina krönikor kommer hon dela med sig av personliga betraktelser från vården.