18 januari, 2023

”Vem kan hjälpa oss? Hinner vi ut innan huset rasar?”

En sommardag 1989 kommer Yvonne Hedegärds chef in på avdelningen med två brandmän. Budskapet är: evakuera med en gång. Men vart ska de 52 patienterna ta vägen?

Regn, regn och mera regn. Vattennivån i den halländska ån Ätran är extremt hög och åkanterna är översvämmade med meterhögt vatten. Det är lördag förmiddag och jag arbetar som sjuksköterska på vårdavdelning på Falkenbergs vårdcentral där vi har 52 patienter fördelade på två avdelningar. På helger och kvällar är avdelningarna kopplade till varandra och jag är ensam sjuksköterska i tjänst tillsammans med ett underbart gäng erfarna undersköterskor.

Året är 1989. Det är inte lätt att få en fast tjänst så jag har fått arbeta på olika vikariat i flera år. Eftersom jag fortfarande är ganska ny sjuksköterska så är jag mycket stolt och glad över att ha fått detta jobb. Att arbeta på vårdavdelningen är lärorikt och ansvarsfullt, den är som ett litet minisjukhus.

Operationsavdelningens 4 salar fördelas mellan kirurgi, gynekologi och öron, visserligen enklare ingrepp, men det gör att vi alltid har nyopererade att bevaka. På avdelningen finns också en specialist i internmedicin vilket innebär att vi har diabetiker, neurologpatienter och cancerpatienter. Det är väldigt olikt 2020-talets vård – men så lärorikt för en ny sjuksköterska.

Klockan är ungefär 11 på lördag förmiddag då vår förvaltningschef kliver in på avdelningen tillsammans med två brandmän. De berättar att det är en mycket allvarlig situation som håller på att utvecklas på grund av de stora vattenvolymerna. Man måste öppna luckorna i dammen vid kraftstationen som ligger en bit uppströms ifrån sjukhusets byggnad som ligger så vackert utmed Ätrans kant. Vattnet forsar fram med stor kraft och Ätran har en ganska kraftig böj precis nedanför byggnaden vilket gör att vattnets kraft trycker på mot grunderna på huset, som utsätts för allvarlig rasrisk. Växande sprickor i grunden har noterats under de senaste dagarna. Nu vågar man inte utmana risken längre. Budskapet är tydligt och inte förhandlingsbart – utrym innan kvällen!

”Vi hade inga många timmar på oss och det handlade om att placera om 52 patienter”

Mina medarbetare och jag samlas på expeditionen, tankarna snurrar och tusen frågor haglar i rummet. Hjälp, vad ska vi göra? Allt, jag menar verkligen allt, ställs på sin spets. Vart ska patienterna ta vägen? Vem kan hjälpa oss? Hinner vi ut innan huset rasar? Det känns ju redan som att golvet i korridoren lutar lite…  

Vår förvaltningschef är förstås även han stressad i en situation som denna men han delegerar snabbt åt mig att påbörja planering för evakuering.  Han kontaktar även vår klinikföreståndare, motsvarighet till dagens verksamhetschef, och hon i sin tur kontaktar vår avdelningsföreståndare, motsvarighet till dagens vårdenhetschef.

Inom loppet av någon timma finns dessa båda samt vår överläkare på plats på avdelningen. Det engagemang och det samarbete som vi med gemensamma krafter uppbådar blir en mycket värdefull lärdom och en av de finaste upplevelser jag har ifrån mina yrkesår.

Jag tänker att grundorsaken till att vi valt att arbeta inom vården är viljan att göra gott. Att göra skillnad för en annan människa är ovärderlig tillfredsställelse. Men vi är nog många som också tilltalas av att lösa problem som uppstår, oavsett om problemet är av medicinsk eller praktisk karaktär. Kanske just den kombinationen har varit mest uttalad för mig. Efter 40 år i yrket så har det blivit många händelser där jag har fått vara en del i att lösa problem för patienter. Vilken lycka!

”Jag har säkert glömt eller förträngt det som inte fungerade bra”

I fallet med vårdavdelningen i Falkenberg har jag inget minne av de dagliga rutinerna såsom lunch, läkemedel, gångträning, kateterbyte eller hjälp till toaletten. Jag utgår från att vi utförde det arbetet med någon slags automatik. Däremot minns jag hur vi snabbt började göra upp en plan för varje patient. Vi var ett bra team. Undersköterskorna kände ofta till patienternas hemförhållanden, cheferna började kontakta andra enheter i staden, vår läkare och jag gick igenom medicinsk status och försökte ringa in lägsta nivå av vårdbehov mot målet om att kunna hitta lämplig placering för var och en. Vi hade inte många timmar på oss och det handlade om att placera om 52 patienter.

Nu har det gått många år och jag har säkert glömt eller förträngt det som inte fungerade bra, men över lag är mitt minne att vi löste det alldeles perfekt. Cirka 20 patienter kunde med hjälp av anhöriga hämtas hem, lika många kunde transporteras till ett sjukhem och tio patienter fick flyttas över till en stor gymnastiksal som vi snabbt utrustade för att kunna fungera som vårdenhet. Det blev en lång och intensiv dag men när vi var klara vid midnatt, släckte ner avdelningen och i trupp lämnade det som tidigare känts som ett sjunkande skepp, var det med lättnad och stolthet över vad vi med ett gott teamarbete hade åstadkommit.

När jag ser tillbaka kan jag tänka mig att den erfarenheten gav mig mod och lust att axla de utmaningar som jag sedan ägnat mig åt under årens lopp med olika chefs- och ledaruppdrag. Det senaste i raden är uppdraget som TiB, tjänsteman i beredskap, för Sahlgrenska Universitetssjukhuset vilket känns som ett viktigt och ärofyllt uppdrag att få axla.

PS: Avdelningen förblev sedan stängd i ungefär ett år, då det genomfördes omfattande arbeten med att förstärka både fastigheten och marken runt omkring. Vårdplatser skapades i närliggande byggnader men allt var verkligen spartanskt. Återigen, så annorlunda allt var då. Mitt minne säger att trots urusla lokaler så hade vi jättekul på jobbet.

Yvonne Hedegärd är strateg i sjukhusdirektörens stab. Hon skriver regelbundet krönikor i Sahlgrenskaliv.

Detta är en krönika. Ställningstaganden och åsikter är skribentens egna.

Text: Maja Larsson
Publicerad: 18 januari 2023 10:41
Uppdaterad: 20 januari 2023 10:27
Kategori: Krönika

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Samltiga fält är obligatoriska.

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.