”Tid är avgörande för att lyckas med stora förändringar” – Ambulansens arbete under pandemin

I februari började de första smittade patienterna dyka upp i Göteborg. Hos ambulanssjukvården SU fick vårdenhetschef Leif Persson och verksamhetsutvecklare Ola Alfredsson och deras kollegor i uppdrag att hjälpa Infektion med att hitta och provta misstänkta covidsmittade. 
– Till en början var det så få fall, att det fanns ingen utbyggd provtagningsorganisation. Vi lösgjorde en bedömningsbil med en sjuksköterska och började i samarbete med infektionskliniken provta i hemmen.

Snart var en provtagningsbil dock långt ifrån tillräckligt. I mars accelererade smittan.
– Vi såg en explosion av patienter som ringde ambulans för att de hade hög feber, svårt att andas eller var uttröttade, berättar Leif Persson.

Snabba med provtagning och ny skyddsutrustning

På ambulansen började man bli orolig för sin egen personal. I slutet av mars blev den första medarbetaren smittad, dock inte på jobbet.
– Vi började i liten skala att provta vår egen personal, både för att säkra driften och för att hitta dem som var sjuka. I mars är ju många förkylda och vi insåg snabbt att ska man vara hemma i karantän i flera dygn vid minsta symptom så skulle vår drift bli väldigt påverkad. Genom att provta kunde vi få tillbaka folk i tjänst snabbare, säger Leif Persson.
– Vi tog också över hundra prover innan det första positiva kom. Det hade varit hundra personer som annars varit hemma i minst en vecka, fyller Ola Alfredsson i.

Tillsammans bemannande de dygnet runt en funktion som bara informerade medarbetare om covid och vad som gällde för den som var smittad.
– Det var viktigt, på så sätt fick vi ordning på vår egen smittspridning, säger Leif Persson.

Under samma tid var bristen på skyddsutrustning en brännande fråga. På ambulansen tog man det radikala steget att prova ut den så kallade skyddsmask 90, vanligtvis använd inom militären och polisen.
– Den hade inte godkänd CE-märkning och fick egentligen inte användas enligt Arbetsmiljöverket, men vi fick dispens. Masken skyddar väldigt bra, men vi såg ju ut som monster, säger Leif Persson.

Ledningsenheten en viktig faktor

Han framhåller även en annan framgångsfaktor: den prehospitala ledningsenheten, PLE. En enhet som inte hanterar patienter, utan är operativa ledare i produktionen och exempelvis leder och stödjer vid stora händelser, och är kontaktperson till polis och räddningstjänst. Enheten samordnar även arbetsmiljöåtgärder till ambulansens medarbetare i samråd med ambulanschef i beredskap.

Under våren fick enheten det specifika uppdraget att hantera operativa åtgärder som sjukhuset beslutade om, samt att informera om hur man skyddar sig, var skyddsutrustning fanns och fylla på utrustning på sjukhustomterna.
– Utrustning kunde ta slut under drift, då kunde den här enheten åka ut och leverera, säger Ola Alfredsson.

De drygt 200 medarbetarna är spridda både geografiskt och över dygnets timmar. Vissa medarbetare träffar inte varandra på ett par månader – någon jobbar på Öckerö medan den andra är i Angered. Att då nå ut med information och rutiner, som ändrar sig dag för dag
– PLE-funktionen är i drift dygnet runt och kunde koncentrera sig på att komma ut med all information till medarbetarna, säger Ola Alfredsson.

Ut med ny information – snabbt och till alla

För mycket information var det, det ”vräktes ut” från både Folkhälsomyndigheten, regionen och sjukhuset – om ändrade flöden, uppdaterade rutiner av skyddsutrustning och provtagning. För att varje medarbetare vid varje tillfälle skulle få en uppdatering, utvecklade man ett kommunikationsverktyg där medarbetarna fick notiser via sina mobiltelefoner så fort ny info fanns tillgänglig.

Under april och maj fortsatte smittspridningen och antalet patienter att öka. Hela sjukhuset ställde på olika vis om, inte minst skapades nya kommunikationsmönster.
– En framgångsfaktor för oss var att vi hade möjlighet att vara med på de dagliga operativa slutenvårdsmötena. Där fick vi direkt all info om hur läget såg ut på de olika sjukhustomterna och hur de prehospitala flödet kunde förbättras. Vi har i vanliga fall ungefär 200 uppdrag per dygn, men då var vi uppe i 250 och antalet patienter som måste till sjukhus ökade, berättar Leif Persson.

”Då kände vi att pandemin är här och nu, vi kunde inte vänta på svar”

Samtidigt var det en ny, och på många sätt lömsk, sjukdom man hade att hantera.
– Vi kunde komma hem till en patient och allt såg ganska bra ut, men patienten kunde snabbt försämras. Samtidigt vill vi inte ta smittade personer till sjukhus i onödan, så vi var tvungna att hitta ett sätt att avgöra: vilka ska till sjukhus? Säger Ola Alfredsson.

Lösningen blev en så kallad pox-promenad, några fysiska rörelser som utförs samtidigt som man mäter patientens syresättning och bra kommunikation med ledningsläkare på respektive akutmottagning.

”Pandemin är här och nu”

Samtidigt dyker ett nytt problem upp: ambulanserna måste saneras mellan de många patienterna med misstänkt covid. De så kallade prio två-uppdragen, som är brådskande men inte akuta, sköt i höjden och hos en stor del av dem fanns misstanke om covid. Att sanera en bil tar upp till en halvtimme.
– Vi insåg snabbt att det är inget vår personal kan hålla på med. Vi ville att bilen skulle saneras under tiden man skriver journal och fyller på material, säger Ola Alfredsson.
När regionservice inte hade möjlighet att ge ett snabbt svar, kontaktade han ett företag som sanerar ambulanser i Stockholm och som kunde sätta igång dagen efter. Efter ett par veckor tog regionservice över.
– Men då kände vi att pandemin är här och nu, vi kunde inte vänta på svar. På det här sättet blev ambulansen redo när personalen var det, och de slapp dessutom vara rädda. Vid den här tiden visste man ännu mindre än man gör nu, och det fanns en stor oro. Det var tungt att åka runt och inte veta: hur farligt är detta? Ska jag dra hem detta till min make som kanske tillhör en riskgrupp, till mina barn? säger Ola Alfredsson.

Egen personal vaccinerad

I oktober förra året började man prata om att vaccinet kunde vara nära. På ambulansen började man planera för hur vaccination av den egna personalen skulle gå till.
– Vi ville ha en organisation klar för vaccination av våra medarbetare och även vara behjälpliga för SU, säger Leif Persson.

Lösningen blev driv-in vaccination i förråds garaget på Gullbergsvass.
– Vi vaccinerade dem av vår personal som kunde vaccineras på två veckor. 220 personer på ett bräde. Och smittan gick ner, det vet vi för vi testar fortfarande, men vi hittar inget. Eftersom tillgången av vaccin snabbt förändrade sig fick vi ändra fokus från våra medarbetare till att hjälpa till utifrån nya beslut från vaccinationsgruppen på SU. Just nu vaccinerar vi anhöriga och nära vårdkontakter till riskpatienter, som dialyspatienter och transplanterade, säger Ola Alfredsson

Bättre att göra något än inget

Provtagningen av egen personal, kommunikationsvägarna, saneringen av bilarna och vaccinering av personal är alla initiativ som fallit väl ut. Men visst var det ibland chansningar, det sticker Leif Persson inte under stol med.
– Vi har haft flyt och det vi gjort har varit rätt, men det kunde vi inte med säkerhet veta då. Men det är bättre att ta ett beslut än att inte göra det. Det har vi även fått med oss från SU, att det är bättre att göra något än att göra inget. Det är grunden och det som gjorde att vi vågade agera som vi gjorde, säger Leif Persson.

Kan det finnas risker med att agera för snabbt?
– Offensiva åtgärder behövs när det har med tid att göra. Tid är avgörande för att lyckas med så stora förändringar som en pandemi innebär, men det skulle lika väl kunna vara något annat: krig, naturkatastrof, lokala katastrofer. Då måste man agera med risken att eventuellt göra ”fel”, för alternativet att inte göra någonting är sämre. Då är det viktigt med den tydliga kopplingen mellan person, uppdrag, ansvar, mandat och uppföljning. Man måste organisera sig i enheter med tydligt ansvar och våga fixa mandat.
– Ska man ta med sig en lärdom av pandemin så är det att har man ett behov och kunskapen och möjligheten finns, då måste man våga trycka på för att någon ska hända

Att samarbetet inom sjukhuset har fungerat väl är också en avgörande faktor.

– Vi är imponerade av vårt samarbete med SU. Det har fungerat bra, vi blev snabbt inbjudna till de beslutande mötena kring slutenvården där man diskuterade flödena. Vi har fått väldigt bra gehör för våra synpunkter, och vi har fått stort stöd från de sakkunniga på Infektion. Det hjälpte oss mycket, säger Ola Alfredsson.