4 maj, 2021
”Som läkare är jag ovan att inte kunna hjälpa”
Josefin Nordenström, kirurg på Drottning Silvias barnsjukhus, om att komma tillbaka från föräldraledighet mitt under en pandemi, och om stressen i att vilja hjälpa till i covidvården, och samtidigt se de växande operationsköerna.
”Jag var mammaledig med en tvåmånadersbebis när pandemin kom. Men eftersom jag arbetar fackligt var jag inblandad i alla riktlinjer och direktiv som kom i början. Sen började jag jobba kliniskt från och med oktober. Då hade mina kollegor fått in rutiner för skyddsutrustning och annat.
Det var som att kliva in i ett fungerande maskineri och jag hängde inte riktigt med på alla nya uttryck. ’Där är pand-rummet’ sa någon och jag sa: ’Vadå?’. Det var ett rum där misstänkt covid-smittade patienter eller närstående isolerades, där vi var tvungna att ha på full skyddsutrustning, ett ’pandemirum’. Nu har vi ju skyddsutrustning i kontakt med alla patienter.
Framför allt var det väldigt annorlunda tempo i operationskapaciteten än jag var van vid. De flesta av våra patienter är elektiva och kan teoretiskt sett vänta. I slutet av november fattades beslutet att stänga dagoperation barn för att vi skulle kunna bidra med ännu fler medarbetare till covidvården, vilket var i linje med sjukhusledningens prioriteringsbeslut om omfördelning av resurser. Efter att ha varit helt stängt en period har dagoperation delvis öppnat upp och vi opererar nu på halvfart sedan en tid tillbaka. Trots detta växer köerna dag för dag. Fortfarande opereras bara akuta patienter som inte kan vänta och patienter som prioriteras inom trettio dagar.
”Det blir en frustration, när vi fortfarande inte får operera elektiva ingrepp trots att det gått ett helt år sedan pandemin startade”
I början av pandemin var det inget snack, det behövdes personal till covid-IVA-vården, så det kändes självklart att akutresurser måste gå dit. Men senare blir det ju en frustration, när vi fortfarande inte får operera elektiva ingrepp trots att det gått ett helt år sedan pandemin startade. Det är extremt stressande att se patientkön växa och inte veta hur den ska kunna betas av. Köerna till dagoperation barn har ökat med nästan femtio procent på ett år. Det är klart att vi alla vill hjälpa till och bidra till covidvården, men det känns mycket besvärligt att barnen ska bli lidande.
Jag tycker att vi har en särställning inom barnsjukvården. Det speciella är att vi inte kan remittera vidare som man kan göra med vuxna patienter. Vi kan inte skicka barnet någon annanstans, till en privat klinik till exempel, för de söver inte små barn. Vi måste själva beta av vår egen kö och det medför stress. Det handlar om operationer av ljumskbråck, testiklar, trång förhud, missbildningar på urinröret, rör i örat, gastro- och koloskopier, ögon- och tandingrepp till exempel. Patienter som inte är livshotande sjuka, men riskerar ett förlängt lidande och sämre resultat om de inte opereras i tid.
Alla som jobbar här gör det ju för barnens skull. Vi jobbar för att göra dem friska.”