31 augusti, 2021

”Skrämmande att acceptansen för rasism fått växa fram i sjukvården”

Mantrat om valfrihet och synen på patienten som kund har tagit en grotesk vändning när patienter tillåts välja en etnisk svensk vårdgivare. Det skriver områdeschef och överläkare Maria Taranger i en krönika i Dagens Samhälle.

Min första semesterdag njöt jag av kaffet i solen på balkongen. Hela juni och juli månad hade varit slitsamma. Nästan inga patienter med covid-19, men desto fler med andra åkommor sökte akut i en aldrig sinande ström. Personalen på akuten och avdelningarna hade slitit för att hjälpa alla. Dagarna innan jag gick på semester hade söktrycket minskat och ett hopp om en lite mer dräglig sommar hade infunnit sig. 

Jag kikade på beläggningsgraden på de olika avdelningarna i mobilen – en vana jag lagt mig till med ett par gånger om dagen. Kanske så som andra följer väderprognoser eller börskurser? Jag pustade ut – beläggningen var okej. Då kom en nyhetsflash från DN: ”Patienter tillåts välja läkare med enbart svenskt ursprung – över hela landet”. Beklämd och med en växande känsla av illamående läste jag artikeln. Så det är här vi är nu? I det nya 1930-talet? 

Att det dyker upp rasistiska patienter som muttrar saker eller gör något utspel har man ju tyvärr stött på. Men att så många anställda på vårdcentraler och tandläkarmottagningar så lättvindigt sorterat bort sina kollegor hade jag inte trott. Hur tänkte de? Hade frågan blivit så vanlig att de slutat bry sig? Tyckte de själva att det var rimligt att önska en etnisk svensk?

Mantrat om valfrihet och synen på patienten som kund har uppenbarligen tagit en grotesk vändning. Kanske oundvikligt. Jag minns hur allmänläkare salufördes i glättiga annonser när listningssystemet infördes – ju fler bildsköna läkare på bilderna desto fler listade patienter. Jag tyckte det var obehagligt att man kunde peka och välja som ur en varukatalog.

Det är skrämmande att acceptansen för rasism vuxit sig så stark att det på nära hälften av mottagningarna gick att välja en etnisk svensk vårdgivare. Tolerans mot de intoleranta, normalisering av diskriminerande åsikter och sen plötsligt är vi här. Hur vänder vi detta? 

Det finns en mjäkighet, en önskan om att vara till lags och inte skapa dålig stämning som jag tror är vanlig både i kontakter med patienter och i samtal med arbetskamrater. Det är obehagligt att säga ifrån när någon plötsligt kommer med en diskriminerande kommentar. Det är lättare att låtsas som om man inte hörde, skylla på att patienten är i beroendeställning eller på att kollegan är en trevlig person som nog inte menade så illa. 

Vi måste stå ut med att vara obekväma och markera att det finns en klar gräns för vad som inte är acceptabelt. Många minns säkert Magdalena Ribbing som blev hela Sveriges expert på vett och etikett. Hon hade mycket tydliga råd om klädsel och uppförande där syftet var att minska friktion i umgänget mellan människor. När det gällde diskriminerande kommentarer var hon glasklar: ”Om rasistiska och odemokratiska åsikter dras upp ur gyttjan i ljuset säger man hövligt; ”Det där är inte okej för min del, du har fel”. Om det förstörde stämningen på ett kalas var det helt i sin ordning – där gick gränsen.

Nu är min semester nästan slut. Jag undrar hur samtalen gått i fikarummen på mitt sjukhus och runtom i landet efter DN-artikeln och den debatt som följde. Nu återstår det att se hur obekväma vi vågar vara.

Maria Taranger är överläkare i hematologi och områdeschef för Område 6, Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Hon är krönikor i Sahlgrenskaliv och Dagens Samhälle. Denna krönika publicerades ursprungligen på dagenssamhalle.se.

Detta är en krönika, vilket innebär att åsikterna är krönikörens egna.

Text: Redaktionen SU
Publicerad: 31 augusti 2021 10:39
Uppdaterad: 31 augusti 2021 10:39
Kategori: Krönika

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.