Infektionskliniken – sista utposten i kampen mot viruset

I flera månader hade infektionskliniken planerat för den stora festveckan. Föreläsare hade bokats in. Gamla bilder hade plockats fram. Göteborgs-Posten var på plats och intervjuade medarbetare som genom åren jobbat med både HIV, tuberkulos och resistenta bakterier. Känslan av januarirusk motades för en vecka bort av feststämning: infektionskliniken på Östra sjukhuset fyllde 50 år och veckan skulle krönas med klinikfest på fredagen.

Men när fredagen kom fick en liten grupp stanna kvar på jobbet.

– Jag minns att någon av överläkarna sa i ett tal under veckan att ”ni har väl hört om det här viruset i Kina. Vi får väl se hur det blir med det”. Och på fredagen, den 17 januari, provtog vi den första patienten för covid-19. Det var som en liten 50-årspresent till oss, skojar Helena Gisslén, som är sjuksköterska och sektionsledare på infektionsmottagningen.

Patienten, som hade firat jul i Wuhan, testade negativt. Men Helena Gisslén och kollegorna förstod att det redan var allvar. Rutiner för smittsamma patienter plockades fram. Rum för provtagning ställdes i ordning och bemanningen ökade. Läkarna började hålla sig uppdaterade på behandlingsmetoder och smittsamhet.

– Sedan dröjde det faktiskt ytterligare några veckor innan provtagningen kom igång i någon märkbar skala. Men efter sportlovet, när många hade varit ute och rest, brakade det till ordentligt, säger Helena Gisslén.

Den veckan reste hon sig från sitt skrivbord och kom inte tillbaks dit på flera månader. På whiteboardtavlan utanför hennes rum, där hon brukade skriva sin veckoplanering, var det också som att tiden stod stilla. Där stod planeringen för vecka 8 kvar ända till i somras.

”Man var som en växeltelefonist”

De flesta på sjukhuset kan datumet nu: 26 februari. Det var då den första patienten lades in på infektionskliniken med bekräftad covid-19. Det var en 30-årig man som hade vistats i norra Italien. Han var inte speciellt sjuk utan låg mest där för observation.

Infektionskliniken på Östra sjukhuset har ett 60-tal vårdplatser, fördelade på fyra avdelningar: 301, 302, 303 och 304. Det finns också en dagvårdsenhet, en mottagning för både akut och planerad vård, plus sprututbytesmottagning, kuratorsenhet och administrativ enhet. Nu engagerades hela kliniken i ett massivt arbete.

Sektionschefen och infektionsläkaren Daniel Bremell var bakjour kvällen när den första patienten lades in. Han minns framför allt hur han gick omkring på kliniken med headset hela dagarna.

– Man var som en växeltelefonist och pratade i telefon jämt. Vi dubblerade läkarbemanningen för att ha tid att svara på alla frågor från 1177 och oroliga människor. Men det stora arbetet i början var smittspårningen som skulle göras. Tillsammans med Smittskydd kartlade vi noggrant alla smittade personers kontakter. Det kunde handla om någon som suttit framför på ett tåg, alla skulle kartläggas.

Infektionsmottagningens ena sektionsledare, Helena Gisslén, fick samtidigt styra upp provtagningen.

– Även om vi nästan inte hade några patienter med covid-19 inlagda tog vi väldigt mycket prover på misstänkt smittade. I början avsatte vi fyra rum på mottagningen där vi tog prover. I början träffade alla patienter läkare dessutom. Rummen skulle vädras i två timmar efter varje patient och det blev till slut en omöjlig logistik. Min chef såg att något behövde göras och den 28 februari började vi ta prover i ett tält utanför mottagningen.

Lindrigt sjuka, som behövde isoleras, fortsatte att droppa in.

– Det kan låta konstigt nu att personer som bara hade förkylningssymtom låg på sjukhus. Men man ska komma ihåg att det var en väldigt hetsig stämning i samhället, med mycket rädsla och oro. Att lägga in dem var det rätta, säger Daniel Bremell.

Den 4 mars hade infektionskliniken vårdat 10 bekräftat smittade. Stefan Löfvén besökte provtagningstältet och berömde arbetet där:

Jag har tagit del av både smittskyddsarbetet, i meningen spårning, men också provtagningen och möjligheten som finns med att åka ut till människor som inte själva kan ta sig till sjukhuset. Det är en professionell organisation och välordnat, sa han till Göteborgs-Posten.

Helena Gisslén minns besöket väl – det var hon som visade provtagningstältet för statsministern.

– Men i efterhand kan det kännas så lustigt, eller overkligt. Liksom: jaha, där kom Stefan Löfvén.

”Allt blev väldigt surrealistiskt”

Ett par veckor in i mars började de riktigt sjuka patienterna dyka upp på sjukhuset. Den 18 mars införde sjukhuset besöksförbud för andra än de med planerade besök. Ingen med förkylningssymtom fick komma in på sjukhuset och alla entréer låstes. Till infektionsmottagningen kom nu bara patienter med sjukdomar som går under smittskyddslagen, som HIV och hepatit. I princip allt annat pausades. För Helena Gissléns del innebar det att hon, med sin IVA-erfarenhet, kunde börja hjälpa till i intensivvården.

Den ena vårdenhetschefen på infektions-IVA heter Lotta Koitrand. Hon har jobbat i huset i 25 år och sett olika epidemier hägra: svininfluensa, fågelinfluensa, sars, ebola… När de första covid-patienterna kom var medarbetarna beredda.

– Vi har stor Göteborgs-beredskap för ebola och har regelbundna övningar i att ta hand om smittsamma patienter. Vi är trygga med utrustningen och omhändertagandet. Ändå blev allt väldigt surrealistiskt. Vi har pratat så mycket om epidemier, och nu kom den, säger hon.

Läkaren Daniel Bremell är van att träffa patienter med svåra luftvägsinfektioner. Men det här var något annorlunda.

– Att så många behövde respiratorvård var avvikande. Och att de hade gått med sjukdomssymtom i många dagar hemma men snabbt blivit så dåliga att de inte kunde andas längre.

Nu fick han se infektions-IVA bli en plats dit patienter kom för att intuberas nästan på löpande band. De lindriga fallen hade vårdats på infektionsklinikens vanliga isoleringsplatser. När de nu behövde IVA-vård, många dessutom i respirator, arbetade man upp ett system där patienterna intuberades och kopplades till respirator på infektions-IVA. Därefter vårdades patienterna till en början framför allt på infektions-IVA, men i takt med att patienterna blev allt fler öppnade IVA-platser för covid-patienter även på Östra sjukhusets vanliga IVA-avdelning, på Mölndals sjukhus och slutligen även Sahlgrenska.

– Som mest tror jag vi intuberade 6 patienter per dag. Det var nog taket för vad vi kunde klara av med de lokaler och den personal vi har här. Att lägga någon i respirator är en oerhört stor apparat med infarter i olika blodkärl, sövning, slangar i halsen… Sedan ska man dessutom flytta patienten, få med alla slangar, koppla in transportrespirator. Vi hade fantastisk hjälp av undersköterskor och sjuksköterskor från olika enheter på sjukhuset och från bemanningsservice, säger Daniel Bremell.

Lotta Koitrand hade ett sjå med att bemanna avdelningen. Normalt har infektion fyra IVA-platser som brukar bemannas med tre sjuksköterskor och tre undersköterskor en vanlig natt. Nu behövdes det dubbla. Alla blev beordrade att jobba varannan helg. Arbetssättet blev också ett helt annat än vad medarbetarna var vana vid.

– Vi är en gemytlig, liten IVA-avdelning som oftast har långa vårdtider, tre-fyra veckor är inget konstigt för oss. Här var det snabbt in och ut, vårdtider på tre-fyra timmar. För oss var det helt ovant att inte få en relation till patienterna och få följa dem. Det kändes väldigt konstigt att ha så många avslut per dag. Jag vill beskriva arbetsdagarna som otroligt intensiva, och för mig innebär det att det var så mycket att göra, men också att det var så mycket nytt, säger Lotta Koitrand.

Hennes medarbetare, IVA-sjuksköterskan och sektionsledaren Anna-Carin Bernesjö, instämmer:

– Men trots det har allt fungerat väldigt bra. En stor skillnad mellan oss och de andra intensivvårdsenheterna, särskilt de som blev provisoriskt uppbyggda och bemannade med snabbutbildad personal, är att vi är vana vid smittor och att arbeta i skyddsutrustning. Det har varit en fördel när tempot har varit så högt, säger hon.

Och det som kändes tuffast var inte intensiteten, menar Lotta Koitrand. Hennes medarbetare lyfter fram något helt annat.

– Många av patienterna var väldigt, väldigt sjuka. Ändå var de ofta pratbara och ganska vakna innan de sövdes. Vi kunde säga åt dem att ringa sina närstående och berätta att de skulle sövas. För mina medarbetare har det varit fruktansvärt tungt att höra dessa samtal. Varken de eller patienterna visste ju om det skulle bli deras allra sista samtal i livet.

”Blev inkastade i corona-bunkern”

De medicinska sekreterarna hade haft en ”tävling” om vem som skulle pricka rätt datum för första positiva coronatestet på Östra sjukhuset. Ändå blev de tagna på sängen.

– Det kom mycket tidigare än vi trodde. Och direkt när det kom blev vi inkastade i ”corona-bunkern”, säger Linn Åsell.

Bunkern är både en metafor och en plats: Linn Åsell och kollegan Anna Svenberg fick ett fönsterlöst, bunkerliknande rum, och deras uppgifter kom snart att bara handla om covid-19. Bland deras arbetsuppgifter fanns bland annat att registrera alla som provtagits, ta emot provsvar flera gånger om dagen, informera läkare om provresultat, hjälpa till med smittspårning, förvara patienternas värdesaker och svara i telefoner åt kollegor som var inne hos patienter på isoleringsrum.

– Det var helt absurt. I ena telefonen undrade någon ”kan du berätta om min man lever”. I andra telefonen frågade någon ”var mitt provsvar negativt? Jag ska nämligen på fest”, berättar Anna Svenberg.

En uppgift man gärna förknippar med medicinska sekreterare är att skriva journaler. Den uppgiften fick helt läggas åt sidan.

– Det fanns inte tid för läkarna att diktera på samma sätt under den här perioden. I efterhand har vi fått sätta diagnoskoder och registrera i Elvis. Vi har gått igenom listor så allt har blivit rätt även om det inte gjordes med en gång, säger Linn Åsell.

– Flera gånger om dagen uppdaterade vi olika system om antal smittade, antal som fick syrgas, antal med Optiflow och antal i respirator – alltså de siffror Socialstyrelsen fått, säger Anna Svenberg.

För både Anna Svenberg och Linn Åsell var det självklart att rycka in och jobba på toppen av sin förmåga – helger, kvällar, tidiga morgnar. Samarbetet med de andra professionerna har varit väldigt bra, men de har samtidigt känt sig lite osynliga.

– Inte på kliniken, utan snarare i samhället. Det är ingen som skriver reportage om medicinska sekreterare. Samtidigt skulle det märkas väldigt snabbt om vi inte gjorde vårt jobb. När Socialstyrelsen läser upp sina siffror är det ju för att vi har registrerat rätt i systemet, säger Linn Åsell.

Explosiv kunskapsutveckling och forskning i framkant

Både Helena Gisslén och Daniel Bremell berättar om en explosiv kunskapsutveckling under våren. Rutiner ändrades dagligen, i takt med att ny kunskap kom. Svenska infektionsläkarföreningen drog snabbt igång veckovisa webinarier där intresserade från hela landet bjöds in att lyssna – Daniel Bremell beskriver det som en ”högtidsstund”. På fredagar klockan 17-18, när många andra i samhället satt hemma och hade fredagsmys, samlades infektions-Sveriges vassaste för att utbyta kunskap om det nya viruset.

En som ofta pratade på webinarierna var Magnus Gisslén. Han delar sedan många år sin tjänst mellan att vara infektionsläkare på Östra sjukhuset och professor vid Sahlgrenska akademin.

– Jag har framför allt ägnat mig åt HIV, som ju också är en epidemi fast mycket långsammare än covid-19, säger han.

Sedan i februari har han haft ett medicinskt ansvar för covid-19-vården på infektionskliniken. I den rollen har han bland annat tagit del av mängder av studier kring viruset.

– På fredagswebinarierna körde jag varje vecka en vetenskaplig uppdatering kring nya studier och behandlingar. Genom att vi delade kunskapen mellan oss, alla sjukhus i Sverige, erbjöd vi ungefär samma vård i hela Sverige och dessutom med hög vetenskaplig evidens. Det var väldigt bra ordnat av Svenska Infektionsläkarföreningen, säger han.

Under våren upptäcktes flera saker som blev milstolpar i behandlingen. Ett exempel är att svenska sjukhus bara någon vecka in i epidemin slutade använda malariamedicinen klorokin.

– De använde den i Kina och stora delar av Europa, och när viruset kom till Sverige var det redan praxis att använda den. Men det fanns inget vetenskapligt stöd för att göra det – det fanns snarare risker med att använda det. Så vi slutade snabbt med det. Senare gick Läkemedelsverket ut med en avrådan, säger Magnus Gisslén.

En annan upptäckt var att patienterna lätt drabbades av embolier, blodproppar. Den erfarenheten kom från kollegor i Stockholm, som snabbt gick om och före Göteborg i antal smittade patienter.

– Det dröjde inte länge innan det kom vetenskapliga studier och rapporter som visade att man behövde sätta in förebyggande behandling mot embolier. Att vi insåg detta har varit viktigt för utfallet av de svårast sjuka, det är jag övertygad om, säger Magnus Gisslén.

Den kanske viktigaste erfarenheten han pekar på är användandet av kortison.

– Det var verkligen en milstolpe när vi insåg att man kan sätta in kortison, vilket ska göras sent i sjukdomsförloppet, hos patienter med mycket inflammation. Det var en brittisk studie som visade det. Resultaten var inte ens publicerade innan vi bestämde oss för att börja behandla med kortison.

Men infektionsläkarna nöjde sig inte bara med att ta del av andras studier. Bland det första som hände var att sjukhuset byggde upp en biobank, med hjälp av anslag från SciLifeLab, för att kunna samla prover och göra studier på dem. Flera forskningsprojekt startade under våren.  

– Vi intresserade oss snabbt för hur den här infektionen påverkar hjärnan och har dragit igång forskning kring det tillsammans med neurokemi. Vi har också studier som undersöker själva viruset och hur det utvecklas, och projekt kring immunitet, antikroppar och T-celler.

Inte mindre än fyra doktorander knutna till infektionskliniken jobbar nu med studier kring covid-19.

Peaken kom i maj

Den 11 maj vårdades 186 patienter för covid-19 på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Infektionskliniken hade sedan länge blivit av med sina vanliga patienter med tuberkulos, malaria, lunginflammation och multiresistenta bakterier. I början var en halv infektionsavdelning reserverad för covid. Ju fler patienter som kom, desto fler avdelningar engagerades, tills i princip hela kliniken var full av patienter med covid-19.

Rebecka Nilsson är sjuksköterska och sektionsledare på avdelning 301, som ligger lite avskild från resten av kliniken och var först ut att ta emot covid-patienter. På avdelning 301 vårdades patienter som inte behövde respirator.

– Några var gamla, en del hörde dåligt. Vi försökte ofta stå i slussen och prata med patienterna om vi bara skulle ställa någon fråga, för att spara skyddsutrustning och tiden det tog att byta om. En del hörde inte då. Andra hörde inte när vi pratade genom munskyddet. Det fanns många sådana här bekymmer.

Men det tuffaste var förvirringen som kom med infektionen.

– Isoleringen är jättejobbig, det vet vi. Patienterna var oroliga – för sig själva, för att ha smittat sina anhöriga… Det underlättade inte att vi kom in i våra rymddräkter, och att många saknade sjukdomsinsikt. En del blev utåtagerande, andra arga och ledsna. Vi gjorde vad vi kunde. Höll telefonen så de kunde prata med någon, höra en bekant röst. Vi lät också närstående stå utanför fönstret och prata i telefon med patienten. Men för en del blev det värre av det.

Som sektionsledare ingår det i jobbet att leda och fördela arbetet – en svår uppgift när vården kräver mycket personalresurser.

– Fram till april hade vi bara vår egen grundbemanning att spela med. Nu var känslan inte längre att det var spännande att jobba med detta. Personalen började bli trött och man ville inte längre ringa och be dem ta extrapass.

Men snart kom hjälp.

– I månadsskiftet april-maj började vi få hjälp utifrån. Och vilka människor som kom! Många hade inte jobbat i vården på flera år, fick ett par dagar introduktion och var ändå helt fascinerande duktiga. Det kändes att det var den stämningen i samhället: en sorts ödmjukhet inför att vi får göra vårt bästa tillsammans.

Rebecka Nilsson är också imponerad av samarbetet mellan olika yrkeskategorier och vill till exempel lyfta fram lokalvårdarna.

– I början fick vi städa rummen själva eftersom städpersonalen inte hade hunnit utbildas för att jobba i den här miljön. För det första har jag en otrolig respekt för det tunga arbete de gör. Dessutom är jag imponerad av vilket bra samarbete vi fick senare när de hade hunnit utbildas och kom tillbaka till oss. De som städar på 301:an är kunniga och flexibla, ändrade sina arbetstider och är verkligen oumbärliga för avdelningen.

”Det kändes otroligt härligt”

Strax före midsommar gick Rebecka Nilsson på tre veckor semester. Hon kopplade bort jobbet helt och avstod från nyheter om covid. Hon bad familj och vänner att inte prata virus med henne. När hon kom tillbaka till jobbet blev hon paff.

– Det hade vänt så tvärt. Plötsligt var majoriteten ”vanliga” patienter på avdelningen. Det kändes förstås jätteroligt. Det är för variationen jag gillar att jobba på infektion. Och det kändes otroligt härligt att inte hela livet längre skulle handla om covid, säger hon.

Sekreterarna Linn Åsell och Anna Svenberg kom tillbaka från semestern och hörde någon glatt berätta att kliniken hade fått in en patient med malaria.

– Det var som att alla tyckte det var jättespännande och kul att vi hade någon med malaria. Det är vi vana vid egentligen, men folk var så sugna på något annat än covid, säger Anna Svenberg.

Ingen av dem känner att de har hunnit reflektera över vad som hänt.

– Det var ett så abrupt slut – man stängde av efter sommaren och gick vidare. Samtidigt är det inte något tydligt slut, vi vet ju inte om det är över, allt bara försvann som ner i ett hål.

Under de sju månader som gått har infektions-IVA intuberat över 200 göteborgare. Nu har det gått över två veckor sedan den senaste. Numera stannar de sjukaste patienterna dessutom kvar.

– På så vis känns det som att vi sluter cirkeln. Det här är vad vi är vana vid: långa vårdtider, att få trappa upp och ner vården och kanske till och med skriva ut patienterna, säger Lotta Koitrand.

Läkaren Daniel Bremell knackar i bordet när han råkar säga att allt är som vanligt igen.

– Ja, jag knackar i träet här, för det vet vi ju inte. Det ligger fortfarande några kvar. Det är ju vi som är infektion, det är här de kommer vara längst.

Har du någon gång under pandemin känt: åh, detta var jobbigt, jag skulle valt någon annan specialitet?

– Verkligen inte! När andra har blivit permitterade har jag fått gå till jobbet och göra exakt det jag är utbildad för och tycker är roligast. Tänk att sjukhuset klarade av att ha 50 patienter i respirator! Alla som tycker vården är stelbent och långsam – här fick de se att vi löste problem hur snabbt som helst. Vi hade inte orkat detta i flera år, men det funkade i några månader.

Hemma hos familjen Gisslén har barnen bett föräldrarna Magnus och Helena att inte prata om covid hela tiden. Båda två har nu börjat jobba med sina ”vanliga” uppgifter – Magnus med sina HIV-patienter och Helena med infektionsmottagningen. Däremot pågår fortfarande forskningen som båda varit delaktiga i. Men kommer den verkligen vara till hjälp nu, när det bara är några få patienter kvar på sjukhusen?

– Det är en bra fråga. Jag tror såhär: mycket av det man lär sig kan man få nytta av vid andra tillstånd. Forskning man gjort om HIV har lagt grunden för massor av andra viktiga områden, som modern cancerbehandling, säger Magnus Gisslén.

Om 20 år, när du föreläser för Svenska Infektionsläkarföreningen om hur det var att jobba under pandemin, vad berättar du då?

– Vi infektionsläkare har alltid pratat om ”när kommer den nya pandemin” och vi har pratat om den som någon typ av influensa. Men när den väl kom var det ändå en stor överraskning. Det har varit extremt intensivt. Jag har aldrig jobbat så här mycket och det har varit väldigt jobbigt att se de här otroligt sjuka patienterna. Men mest av allt är jag imponerad av hur snabbt man kan hitta ett fungerande system, ställa om, hitta behandlingsmetoder och dessutom forska – under oerhörd press. Sjuksköterskor, undersköterskor, städare, läkare, sekreterare, labbpersonal – alla har på något sätt fått det här att funka.