4 maj, 2021

”Sen kom pandemin och allting tvärdog”

Christina Karlsson, legitimerad hälso- och sjukvårdskurator berättar om föräldrautbildningar under pandemin och BUPs digitala jättesprång.

Foto: Paul Björkman.

”Det kanske är hemskt att säga i det här sammanhanget, men Dalai Lama menar att det inte finns någonting som är fullständigt, odelat negativt. Det finns alltid någon effekt av händelser som är positiv. Och vårt projekt har gjort avsevärd skillnad för vår verksamhet i stort och även för våra vårdtagare. På grund av coronapandemin har vi verkligen blivit tvingade att lösa problemet med att ge vård utan att ses fysiskt. 

För ungefär tre år sedan centraliserade vi insatserna med psykopedagogisk information i grupp till föräldrar och närstående till barn inom Barn och Ungdomspsykiatrin. Föräldrar till barn med adhd eller autism är den största gruppen. För att uppnå en jämlik vård och minska väntetiden till insatsen valde vi att samla ihop närstående från hela Göteborgsområdet och ha informationstillfällen i större konferenslokaler. Det gick väldigt bra, vi fick fin återkoppling från målgruppen och vi började dra upp stora planer för gruppinsatserna. Genom att ge kursen till många deltagare samtidigt kunde vi ge insatsen ganska snart efter att barnet fått sin diagnos. ’Varför inte hyra Ullevi’ var det någon som sa med glimten i ögat.

Men sen kom pandemin och allting tvärdog.

Så vi började ringa runt och fråga, vi har pratat med allt och alla! Vi behövde en säker lösning där vi skulle kunna dela upp gruppen i mindre rum för diskussioner. Men svaret blev: ’Vi prioriterar bara corona-frågor’. Vi blev helt paffa, för coronafrågan ser ju så olika ut. Vårt problem var ju helt och hållet relaterat till pandemin, men räknades inte som sådan.

Så jag lade ut en fråga på Yammer (socialt nätverk inom VGR) och fick napp direkt: ’Det verkar som om ni behöver Cisco Webex!?’ svarade någon. Och sedan vi kom igång med Cisco* har vi bara kört. Vi har inte fått någon utbildning i programmet, utan vi har bara provat oss fram. Det senaste året har vi haft runt 800 deltagare, det är en väldigt stor post för vår del och det har skapat en möjlighet för våra vårdtagare att ta del av denna insats, trots att vi inte får samlas och mötas fysiskt.

”Vi har fått upptäcka att det faktiskt fungerar att få kontakt med en annan människa även via en skärm”

När vi först gjorde riskanalysen kom vi fram till att risken med att inte få insatsen är att man som närstående då själv försöker ta reda på vad den ska göra. Och vi ser ju vad vi vill se. Söker jag själv så fastnar ögat gärna på det som bekräftar den föreställning jag redan har. Och det är alltid svårare att lära om.

Ta adhd och autism till exempel. Det betyder jättemycket att föräldrar har kunskap. Det är diagnoser som handlar om bemötande, anpassningar och acceptans, de går inte att bota. Den vuxna har ansvaret att hjälpa barnet utvecklas, få en självkänsla och tycka att det duger. Det lägger grundbulten för hela livet. Barn är barn och de formas starkt under sin uppväxt. Så föräldern behöver förstå hur den kan stötta barnet och anpassa föräldraskapet utifrån det barn den har. Stressfaktorn är stor till exempel. Men med rätt information och en kalibrerad kravnivå på både barnet och föräldern så sänks stressnivån och både barn och föräldrar mår bättre.

Om man sitter öga mot öga med enbart en vårdgivare blir det omedvetet lätt vårdgivaren som har makten. När man jobbar med människor i grupp utvecklas istället en egenkraft-faktor, deltagarna kan bidra till varandra. De kan lättare känna att de har en möjlighet att påverka genom att ge råd till andra och själva ta emot stöd från andra föräldrar. Och även tekniken har jämnat ut maktstrukturerna. För med i samspelet finns det faktum att ingen av oss kan detta med tekniken. Vi har blivit rättade, någon kanske säger att vi visar fel bild under mötet och lotsar oss hur vi skall göra. Det här är nytt för oss alla. Och tillsammans med vårdtagarna har vi blivit lösningsfokuserade.

Människan har generellt ett motstånd till förändring, det tar energi att lära nytt. Vi vill hålla fast vid det som är känt och tryggt. Om inte corona hade kommit så hade den här förändringen med digitaliserade vårdkontakter tagit mycket längre tid. Vi har varit en handfull gamla kuratorer och ingen av oss har internet i blodet, så att säga! Men vi är humanister som har valt våra yrken för att vi vill hjälpa till. Och den motivationen i kombination med tvång blir en stark motor. Det har funnits en vilja och ett mod att prova. Och det har gett ett lyft åt många medarbetare. Vi är flera som under denna tiden fått utmana vår ’teknikskräck’ och fått upptäcka att det faktiskt fungerar att få kontakt med en  annan människa även via en skärm. Något alla våra ungdomar vetat under lång tid!”

* Cisco Webex är en digital mötestjänst som används av Västra Götalandsregionen, med stöd för video och ljud, och som är tillgänglig för alla med dator eller smartphone.

Text: Viktoria Fimmerstad
Publicerad: 04 maj 2021 08:38
Uppdaterad: 04 maj 2021 09:12
Kategori: Barnsjukhuset under pandemin

Senaste kommentarer

[…] Christina Karlsson, leg. Hälso- och sjukvårdskurator berättar om föräldrautbildningar under pandemin och BUPs digitala jättesprång. Hela Christinas berättelse om vad som hänt under året kan du läsa här. […]

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Samltiga fält är obligatoriska.

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.