Sahlgrenska Universitetssjukhuset firar 40 år av stamcellstransplantationer

– 40 år och 600 behandlingar! Det var med stolthet i rösten som professor i barnonkologi, Karin Mellgren, öppnade 40-årsjubiléet av Sahlgrenska Universitetssjukhusets första stamcellstransplantation. Firandet ägde rum på Drottning Silvias barnsjukhus, som var först med behandlingen.

Det var tack vare barnläkaren Anders Fasth som patienter fick livräddande stamcellstransplantationer redan 1984. Han var tidigt inriktad på barns immunologiska sjukdomar, och hans övertygelse om att svårt sjuka barn kunde få bättre behandlingar var så stor att den första stamcellstransplantationen kom till på ett något okonventionellt vis.

– Jag hade haft en ung patient med en svår medfödd immunbrist, Wiskott-Aldrichs syndrom, i flera år. Jag visste att en stamcellstransplantation skulle hjälpa honom, men ingen på sjukhuset var intresserad. Så jag tog mina egna pengar och åkte till London och träffade olika kunniga läkare inom ämnet. Efter åtta veckor kände jag mig redo, åkte hem och genomförde den första stamcellstransplantationen några månader senare, berättade Anders Fasth.

LÄS MER: Pionjärtransplantation förändrade Anders Lundströms liv | Sahlgrenskaliv

Därmed var Sahlgrenska Universitetssjukhusets stamcellstransplantationsverksamhet inrättad. Idag är Anders Fasth 79 år, professor i pediatrisk immunologi och arbetar fortfarande deltid som överläkare.

Friska stamceller – ”reservdelar”

Stamcellstransplantation kan användas för att behandla olika typer av sjukdomar hos barn. För vissa medfödda blodsjukdomar och immunbristsjukdomar, där kroppens celler inte fungerar ordentligt, kan friska stamceller från en donator fungera som en form av ”reservdelar”. Vid leukemi, en form av blodcancer, ges en stamcellstransplantation ofta i samband med höga doser cytostatika. Cytostatikan har som mål att döda leukemicellerna, och de nya stamcellerna som tillförs hjälper patienten att få ett nytt immunsystem som kan känna igen och stöta bort eventuella kvarvarande leukemiceller.

– Men behandlingen tar lång tid och våra patienter betalar ett högt pris. Det finns risk för allvarliga komplikationer på kort och lång sikt. Inte minst för att patienterna blir så infektionskänsliga när vi brutit ner deras immunförsvar. Det finns också risk för organskador och avstötning av transplantat, förklarar Fasth.

Marcello Lazo de la Vega drabbades av leukemi som tioåring och blev Anders Fasths fjärde patient som genomgick en stamcellstransplantation. Hans femåriga lillebror Rodrigo donerade stamcellerna.
– Jag är väldigt tacksam. Både för vården och för min bror. Hade det inte varit för transplantationen hade jag inte varit här idag, berättade Marcello som hade med sig sin fru, bror och brorson på firandet av den första stamcellstransplantationen.

– Det var fantastiskt att träffa Marcello igen. Han ställde frågor om sin sjukdom och riskerna med behandlingen då, på 80-talet. Jag var ärlig med honom, han var en högriskare, berättade professor Fasth.

Snabb utveckling

Stamcellstransplantationerna var inget enmansjobb. På 40-årsfirandet deltog flera pensionerade personer som var viktiga för behandlingarna då. Berit Bähr, biomedicinsk analytiker, var den som i början tog hand om stamceller när de på något sätt manipulerades eller behövde frysas in i frysar på barnsjukhuset. Senare kom Berit Waldner, också biomedicinsk analytiker, som var med och byggde upp stamcellslabbet på Sahlgrenska.

– På den tiden förvarade vi stamcellerna i frysboxar som var opålitliga. Det var inte sällan de slutade fungera, och larmet kunde komma mitt i natten. Då var det bara att åka in till sjukhuset och flytta proverna till en annan frysbox. Idag förvaras allt i säkra kvävetankar i 196 minusgrader, berättade Berit.

Gerd ”syster Gerd” Hansson är sjuksköterska och jobbade tätt ihop med Anders Fasth från 1980-talet ända in på 2000-talet. 1984 stod sjuksköterskan för all omvårdnad, även det som undersköterskor gör idag. De fick städa, duscha patienter, sprita vårdrummet två gånger per dag och byta sängkläder. Eftersom patienterna var mycket infektionskänsliga hade de full skyddsmundering på sig.

”Jag låg i ett isoleringsrum”

Isabell Andreasson, 17 år, besökte 40-årsjubiléet med sin mamma, pappa och lillasyster Gabriella. Isabell drabbades av leukemi när hon var tre år. Hon blev återställd men sjukdomen kom tillbaka och Gabriella, då ett år gammal, donerade stamceller till Isabell.

– Jag var 4-5 år, så jag minns inte så mycket mer än skeppet (klätterställningen i gamla barnsjukhusentrén, reds. anm), lekterapin och gitarrglassen som de sålde i sjukhusets café. Och så pumparna som pep och störde. Jag låg i ett isoleringsrum, bara pappa var med mig, de andra kom ibland till slussen och vinkade genom fönstret. Min högsta önskan var att få åka med mamma och pappa till affären och köpa mjölk. Men det fick jag inte, berättade Isabell som idag är frisk och går andra året på gymnasiet.

Cecilia Langenskiöld, överläkare på Barncancercentrum, Drottning Silvias barnsjukhus, avslutade dagen med att berätta om framtidens behandlingar. 

– Det pågår en ständig utveckling tack vare forskning. Idag kan vi sortera ut celler och manipulera dem på olika sätt vilket vi sannolikt kommer att se mer av i framtiden. CAR-T-cells-behandling och genterapi är exempel på andra behandlingsformer som utvecklats genom kunskap om stamcellstransplantation. Förhoppningen är att behandlingen ska kunna bli mer individanpassad. Precisionsdiagnostik är ett hett ämne under utveckling där man med större säkerhet kan förutspå vilka patienter som löper stor risk för återfall och där man då kan behandla med exempelvis stamcellstransplantation innan de insjuknar en andra gång.