20 maj, 2025
Så uppmärksammar Sahlgrenska Universitetssjukhuset HBTQI-frågor under Pride
Snart hissas regnbågsflaggorna runt om på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och i Göteborg med omnejd. I år uppmärksammas HBTQI-frågorna genom en lunchföreläsning med författaren och debattören Mian Lodalen.
Föreläsningen är en del i sjukhusets arbete med HBTQI-frågor och social hållbarhet. Moderator för föreläsningen är Madelene Johansson, stabsdirektör:
– Det är oerhört viktigt att vi som samhällsviktig funktion och stor arbetsgivare visar vår ståndpunkt. Genom att flagga och arrangera föreläsningar och liknande evenemang signalerar vi, både inom organisationen, och utåt, att HBTQI-frågorna är viktiga för oss och att vi jobbar med dem. Det är också en viktig del i vårt arbete med att vara en attraktiv arbetsgivare.
Föreläsningen som ges den 4 juni på Sahlgrenska sjukhuset har titeln “Förbjuden kärlek under 1900-talet”, med särskilt fokus på 60-talet och sjukvårdens försök att bota homosexuella.
Föreläsning: Förbjuden kärlek under 1900-talet
Tid och plats: onsdag 4 juni kl. 12–13 i Sahlgrens aula, Sahlgrenska sjukhuset. Lunchwrap till de 130 första! Serveras från kl. 11.45. Ingen anmälan krävs.
För vem: Medarbetare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset eller andra delar av VGR.
Föreläsningen arrangeras av Hållbarhetsenheten, Kvalitetsstrategiska avdelningen och HR-strategiska avdelningen vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Hallå där Mian Lodalen, vad ska du prata om?
– Jag kommer att berätta om förbjuden kärlek i Sverige med avstamp i min romantrilogi, med start på 1910-talet, via 40-talet och in på 60-talet. Under den tidsperioden sker en stor demokratiutveckling och människor får ökade rättigheter, i samhället inklusive i vården. Men det gäller inte för de grupper som jag skriver om, homosexuella och bisexuella. Här har den samhälleliga utvecklingen inte hängt med. Homosexualitet var brottsligt fram till 40-talet därefter tog sjukdomsklassificeringen vid. Och det gjorde faktiskt, tvärtemot vad man kan tro, situationen ännu värre för många människor. På vilket sätt och varför kommer jag att prata om på föreläsningen. Jag lovar också att bjuda på konkreta tips kring bemötande av HBTQI-personer inom vården i dag.
Vad drev dig till att skriva de här berättelserna?
– För att det är fantastiska historier! Alla människor som förekommer i böckerna har funnits på riktigt och händelserna har faktiskt inträffat. Men att skriva om verkliga personer är förknippat med ett stort ansvar och jag har gjort omfattande research för att försöka ge en rättvis beskrivning av dem. Att gå från start till mål med en historisk roman kräver disciplin och uthållighet. Ibland får jag frågan om jag har ett ”ärende” med böckerna, men om jag hade haft det hade jag hellre skrivit en faktabok. Alla tre innehåller makalösa historier och jag brann verkligen för att berätta dem. I den tredje och sista delen avslöjar jag en familjehemlighet. Den handlar om min morbror och vad han utsattes för inom psykiatrin på 60-talet.
Är det något som du förvånats över när du skrivit böckerna?
– Metoderna som användes inom psykiatrin var chockerande för mig. Men, det var viktigt för mig att inte demonisera personalen på de här psykiatriavdelningarna. Problemet låg ju inte hos dem utan i lagstiftningen. Psykiatrin var ju satt att bota allt som var sjukt vilket fick till följd att man tog till alla upptänkliga medel och metoder, som fick fruktansvärda konsekvenser för personerna som utsattes för dem.
Varför är det viktigt att känna till den här delen av historien?
– Precis som med kvinnors historia har homosexuellas historia varit negligerad, bortträngd och förpassad till något ointressant. Händelserna inom psykiatrin har jag inte läst om någon annanstans. Berättelserna saknas och därför fyller de här romanerna ett tomrum. Jag är glad att de nu finns, inte minst för att vi aldrig ska glömma människorna i dem. Dessutom känns de extra aktuella i den tid vi lever i nu när hbtqi-frågor är på tillbakagång världen över.
Lyckligtvis har mycket hänt inom vården sedan 1960-talet, men vilka delar behöver vi fortsätta jobba med?
– Vi är nog lite förblindade av tanken att ”vi har kommit så långt”, att alla fördomar är sprängda och alla rättigheter på plats. Men riktigt så är det inte. Kunskapen om HBTQI är absolut större än för 20–30 år sedan men fördomar och myter florerar fortfarande, och bemötandet av HBTQI-personer är liksom en färskvara som vi nog måste påminna oss om ibland för att inte falla in i gamla mönster och normer. Mitt viktigaste tips är: Utgå inte från att alla är straighta eller binära utan våga fråga: Hur lever du? Hur vill du bli tilltalad? Fler tips kring detta ger jag på föreläsningen.
Till sist, vem bör komma den 4 juni?
– Den som kanske vill lära sig något nytt, garva lite och få en energiboost!
VGR på West Pride
Västra Götalandsregionen är finansiär och aktiv deltagare i festivalen, som firar och främjar HBTQI+ personers rättigheter och synlighet. Deltagandet i West Pride är en del i genomförandet av Västra Götalandsregionens hållbarhetsmål. Läs mer på vgregion.se/hallbarhet.