Så fick Göteborg ett epidemisjukhus

Torsdagen den 18 mars tog IVA Östra emot sex patienter, alla svårt sjuka i covid-19. Bara några timmar tidigare hade alla sex blivit sövda och intuberade på Infektionskliniken. Veckan innan hade Sverige upplevt sitt första dödsfall i pandemin. Samtidigt hade intensivvårdsavdelningen på Östra sjukhuset börjat göra sig redo.

– Hur tar vi på oss skyddsutrustning? Hur tar vi av oss? Hur ska vi göra med smutsigt material, hur gör vi med provtagningar… I början ändrades mycket. Hela tiden kom nya direktiv, berättar Maria Fredriksson, intensivvårdssjuksköterska.

Nya rutiner för covid-19 skulle tas fram; för anhörigkontakter, läkemedelsbeställningar, upplärning och smittskydd. Gamla rutiner behövde uppdateras för att arbetet skulle bli mer effektivt, utan att tumma på vårdkvalitet eller patientsäkerhet.

– Som hygienombud på avdelningen gick jag med en liten klump i magen. Håller våra hygienrutiner eller kommer kollegor att bli sjuka, fortsätter Maria Fredriksson.

Västfastigheter kallades in för att bygga smittskyddsslussar. Alla dörrar inne på avdelningen stängdes för att bilda smittbarriärer. Skyddsrock, andningsskydd och visir blev vardag i vården och kampen mot smittan. Materialansvariga kämpade med att få tag på nödvändigt sjukhusmaterial och skyddsutrustning.

– Det tog ju bara några veckor så var lagren i Sverige tömda vilket betydde att vi fick styra om rutiner för att hushålla med materiel. Detta var svårt för personalen att anpassa sig till, berättar Andrea Frid, vårdenhetschef IVA Östra.

Att Östra sjukhuset är Göteborgs primära epidemisjukhus fastställdes redan för tio år sedan, i samband med en ny influensa som vi inte hade något skydd mot: svininfluensan. Då hade Sahlgrenska Universitetssjukhuset ingen epidemiplan. Men många verksamheter på sjukhuset bidrog till att ta fram en plan och organisation för att kunna hantera en pandemi, berättar Catharina Jacobson, som varit strateg inom sjukhusets krisberedskap sedan 2008.

– Då fastställdes att Östra sjukhuset skulle vara det primära epidemisjukhuset, steg ett, och de andra sjukhusen – Mölndals sjukhus och Sahlgrenska sjukhuset – tas i anspråk i den mån det behövdes.

Skälet var i första hand att Infektionskliniken ligger på Östra sjukhuset. Här finns kunskapen om smittsamma sjukdomar, kompetensen i hur man arbetar med skyddsutrustning och logistiken med olika verksamheter som behöver samarbeta i ett sådant läge.

– Grundprincipen är att samma ansvarsfördelning gäller vid epidemi av smittsamma sjukdomar som under normala förhållanden. Verksamheternas organisation och lokalisering ska så långt som möjligt behållas, bekräftar Catharina Jacobson.

”Det räcker med en suck för att jag ska känna mig krossad”

Så långt som möjligt, ja. På IVA Östra fanns innan pandemin åtta intensivvårdsplatser men bemanningssituationen var ansträngd: bara sex platser hölls öppna. Den nationella bristen på specialistkompetens hade länge tyngt verksamheten som nu behövde förbereda sig för att möta den våg av sjuka som förväntades komma. Andrea Frid var orolig för bemanningen. Hur skulle den räcka?

– Det är oerhört personalkrävande att vårda covid-patienter. De är så sjuka att de inte kan lämnas ensamma ens en sekund och vi behöver vara fler för att kunna avlösa varandra på sal. Det är tungt att arbeta i full skyddsutrustning.

Alla operationer som kunde skjutas på framtiden ställdes in så att operations- och narkospersonal kunde frigöras till intensivvården. Från övriga sjukhuset ringde avdelningar och erbjöd hjälp. Via sociala medier snabbrekryterades personer med vårdutbildning. Östras intensivvårdsavdelning med ett 90-tal anställda blev snabbt en arbetsplats för cirka 300 medarbetare.

Sjuksköterskor och undersköterskor från vårdavdelningar, läkarstudenter, förstärkningsläkare och sjukvårdsbiträden – personer som aldrig arbetat inom intensivvården behövde snabbutbildas på sjukhusets Simulatorcentrum för att kunna intensivvårda de svårast sjuka.

Två av nytillskotten blev Kajsa Tyrberg, i vanliga fall anestesisjuksköterska på Operation 1, och Lisbeth Yngberg, barnsjuksköterska i primärvården. De lämnade båda sina arbeten för att rycka in på IVA Östra.

–  Det har varit en jättestor omställning för det är långt ifrån vad jag är utbildad för. Jag är van att vårda en patient i taget, i en operationssal, så bara det att vårda två patienter samtidigt är en omställning. Sen är det helt andra apparaturer. Helt andra läkemedel som jag inte är bekant med alls. Någon bredvidgång har det i princip inte funnits tid till. Det har varit jättetufft, och skört. Vi försöker ta hand om varandra och säger att vi gör vad vi kan men vissa dagar kan det räcka med en suck för att jag ska känna mig krossad, säger Kajsa Tyrberg.

Lisbeth Yngberg har en bakgrund som barnintensivvårdssjuksköterska och blev den av de första personerna på plats.

–  Jag har känt mig väl omhändertagen och det är imponerande att se hur en arbetsplats kan ställa om så snabbt. Från att ha varit en mindre intensivvårdsavdelning till att snabbt ta emot så många svårt sjuka, och så mycket ny personal.

Påsken då sänghallen blev IVA-sal

Om svininfluensans framfart blev mildare än förväntat har patientflödet under covid-19 blivit betydligt mer omfattande än vad de första prognoserna visade. På skärtorsdagen fick anestesisjuksköterskan Marianne Baadsvig Eriksson beskedet att sjukhuset behövde fler intensivvårdsplatser, och det snabbt. Men var? På Östras intensivvårdsavdelning fanns en sänghall, som förr varit ett preoperativt väntrum men numera mest fungerade som förråd. I sänghallen fanns gasledningar som möjliggjorde den livsviktiga högflödesbehandlingen. Snart stod det klart att sänghallen nu skulle bli en intensivvårdsavdelning.

Den stora salen tömdes och ett man började resa väggar, bygga slussar, dra om gasledningar och nya el- och nätverkskablar. Från att vara ett tomt skal behövde sänghallen utrustas och inredas med materiel som gjorde det möjligt att vårda intensivvårdspatienter.

– Här gjorde medarbetarna från Medicinsk teknik och fysik ett fantastiskt arbete och letade fram nödvändig utrustning som infusionspumpar och defibrillatorer, berättar Marianne Baadsvig Eriksson.

På påskafton stod den så kallade sänghallintensiven redo och IVA Östra hade fått sex nya intensivvårdsplatser. När IVA-resurserna på Östra sjukhuset inte längre räckte till aktiverades nya delar i epidemiplanen: i steg två Mölndals sjukhus och sedan även Sahlgrenska sjukhuset.

– Det var först när vi gjorde avsteg mot grundtanken att samla alla patienter på ett ställe som diskussioner uppstod, säger Marie Lindh, chef för Analys- och projektenheten, som haft i uppdrag att leda arbetet med att göra epidemiplanen konkret och anpassad till vården av covid-19-patienter. 

Den stora omställningen på IVA för att vårda covid-patienter gav snabbt ringar på vattnet. När uppvakningsplatserna på den postoperativa avdelningen användes till intensivvård gick driften för postoperation över till Operation 1. Kvar fanns ett fåtal platser, men varken intensivvård-, anestesi-, eller operationssjuksköterskor. Uppvakningsplatserna fick i stället bemannas av sjuksköterskor från de kirurgiska vårdavdelningarna några våningar upp.

–  Det har varit en utmaning att få ihop det men också positivt för vi har lärt oss mycket av varandra, och vi har fått en större förståelse för varandras kunskap och vardag, säger Elisabeth Runesson, vårdenhetschef Operation 1.

Förlossningen: 30 förlossningar om dagen – mitt i pandemin

Operation 1 och IVA ligger i samma hus, centralkliniken på Östra sjukhuset. Alldeles intill finns också Infektionskliniken, Drottning Silvias barnsjukhus och stora delar av vuxenpsykiatrin. Plus förlossningskliniken, som är Nordens största. Här föder 10 000 kvinnor barn, varje år. Ingenting kan skalas ner eller skjutas upp, trots sjukvårdens största utmaning i modern tid – covid-19.

– Vi står verkligen mitt i pandemin, säger Pia Pauli, biträdande verksamhetschef för obstetriken. Vår personal arbetar i frontlinjen och möter covid-19 i sin vardag.

I midsommartid är förlossningsvården inne i sin årliga kulmen. I år innebär det en extra ansträngning. Det kan bli över trettio förlossningar på ett dygn och bland de födande finns covid-sjuka eller misstänkt smittade kvinnor. De två stora isoleringsrummen på avdelning 308, som stod färdiga för två år sedan, räcker inte. Hela avdelning 308 har fått bli covidavdelning.

Shabnam Ronaghi är vårdenhetschef för avdelning 308 samt för Akutmottagningen för gravida och nyförlösta.
– Det är jag som är covid-chefen här, säger hon med glimten i ögat. Men blir snabbt allvarlig när hon fortsätter.
– Alla patienter med misstänkt eller positiv covid-19 kommer hit till avdelning 308 och det kräver extra resurser och bemanning. Vi har ett stort ansvar att inte öka risken för smitta, så medarbetare som arbetar i full skyddsutrustning inne i ett förlossningsrum stannar kvar där i princip under hela förlossningen. Det kan vara fantastiskt för patienten, men mycket resurskrävande för verksamheten.

Shabnam intygar att vården är densamma som förut, att medarbetarna är trygga och engagerade och att alla vet hur de ska förhålla sig till pandemin.

– Men det har gått väldigt fort, säger hon. Det är den största utmaningen, den snabba omställningen till covidvård och att snabbt få ut information till medarbetarna så att de känner sig säkra och trygga. När det sker förändringar på kort tid gäller det att få personalen med sig så att alla förstår innebörden och varför man gör som man gör.

– Det var rörigt i början, berättar Amanda Ahlberg, barnmorska på förlossningsavdelning 308. Rutinerna ändrades ibland timme för timme. Hade man varit ledig i två dagar visste man inte vad som gällde längre. Och det var ovant också, att få så stränga direktiv i en verksamhet som vanligtvis är så patientstyrd.
Nu sitter rutinerna och den största utmaningen är skyddsutrustningen tycker Amanda Ahlberg. En förlossning kan ta tid. Och att stå helt inplastad iklädd munskydd med andningsmotstånd och glasögon som immar igen innanför visiret är inte enkelt. Ofta går det inte ens att dricka vatten eller gå ut och hämta andan.
– Men det värsta är att vi kanske inte upplevs som lika närvarande av våra patienter. Vi är där hela tiden, rent fysiskt, men vi hör sämre då det prasslar i skyddsrockarna och de ser inte mina ansiktsuttryck, det är tråkigt, säger hon.
Men Amanda Ahlberg kan inte bekräfta att patienterna lider av skyddsbarriären. I stället, berättar hon, säger de flesta patienter att de tycker synd om personalen som måste gå klädda så varmt under arbetspasset.

Kunskapsläget om pandemin förändras snabbt och nya rutiner kan bli inaktuella nästa dag. Sedan tidigt i mars har obstetrikens ledningsgrupp haft dagliga möten för att gå igenom lägesbilden, diskutera frågor och besluta om olika åtgärder. Kan covid-positiva kvinnor använda lustgas som smärtlindring? I mars blev svaret: nej, de kan sprida smitta. Men snart klargjorde en expertgrupp att någon smittrisk inte fanns. Då kom nästa fråga: ska man separera en nyfödd från sin covid-positiva mamma? En mycket känslig fråga, men svaret blev till slut att ingen evidens finns för att covid-smitta förs över från mor till barn. Ska gravida barnmorskor arbeta på förlossningen? Ja, om de är friska och inte i riskgrupp för övrigt. Ska närstående få vara med på förlossningen? Ja, till förlossningen, men inte till någon annan enhet inom obstetriken.

De sjukaste sjuka och de friskaste friska

I början av juni skrev tre kvinnor en debattartikel i Göteborgs-Posten där de ifrågasatte partnerförbudet på BB. Pia Pauli och verksamhetschefen Nils Crona svarade några dagar senare i samma tidning. Pia Pauli förklarar:
– Vi är i en sådan allvarlig situation nu att det skulle vara djupt ansvarslöst av oss att lätta på besöksrestriktionerna. Till oss kommer de friskaste friska men även de sjukaste sjuka, och då menar jag till exempel diabetes, hjärtsjukdomar och andra svåra tillstånd. De här kvinnorna kan vi inte riskera att smitta med covid-19. Dessutom har vi Neonatal i vårt hus och måste minimera risken för att sjuka spädbarn smittas. Att inte komma in i våra lokaler är en solidarisk handling, säger hon.

Sedan pandemin bröt ut frågar förlossningskoordinatorn alltid om kvinnan eller den närstående har några symtom på covid-19. Det har hänt att både kvinnor och partner har slirat på sanningen. Någon har varit rädd att inte få föda på sjukhuset om de är förkylda.
– Vi är noga med att förmedla att vi har en ”frisk” avdelning och en covid-avdelning, säger Shabnam Ronaghi. Och vi hjälper såklart alla kvinnor som kommer hit, oavsett hur de mår.

Allt har inte varit svårt och tungt. Till exempel lyfter Pia Pauli gärna fram de digitala jättekliven som förlossningsvården har tagit mitt under coronakrisen.
– I princip all vår öppenvård är digitaliserad nu. Det har varit nödvändigt att skynda på den utvecklingen när vi måste tänka på att minska all smittrisk genom att undvika besök på sjukhuset. Amningsmottagningen är digital. Graviditetsdiabetes sköts digitalt via hemsidan och en mobil-app. Även CTG-övervakning kan ske på distans. Det är otroligt spännande.

Shabnam Ronaghi vill berömma medarbetarna, deras engagemang och hjälpsamhet. Barnmorskan Amanda Ahlbert rycker på axlarna och säger självsäkert:
– Vi är väldigt bra på det här. Akuta situationer, det är något vi verkligen kan på förlossningen. Och vi kollegor är tydliga mot varandra också: du är inte ensam. Vi finns här för varandra.

Psykiatrin: ny avdelning på två dagar

I huset mittemot kvinnokliniken, Psykiatrihuset, hade man också tidigt börjat förbereda sig för att möta smittan. Tidigt i våras upprättade Beroendekliniken handlingsplaner för i vilken ordning vårdavdelningar skulle stängas när många i personalen blev sjuka. Samtidigt började det pratas om behovet av en särskild avdelning för patienter med ett oundvikligt behov av sluten psykiatrisk heldygnsvård och som samtidigt var smittade av coronaviruset.

Den 18 mars kom beskedet. Beroendekliniken skulle på två dagar starta en psykiatrigemensam epidemiavdelning. För David Efraimsson, vårdenhetschef på avdelning 306, blev det bråda dagar.

– Vi satte igång och jobbade som bara den. Sektionsledare Maria Millback som är specialistutbildad intensivvårdssjuksköterska jobbade hårt med att hitta en struktur för avdelningen, i allt från rutiner till arbetssätt. Min kollega Hanna Bengtsson, vårdenhetschef på 307, och jag började se över bemanningen, berättar han.

Den nya epidemiavdelningen hade åtta vårdplatser och skulle ta emot patienter från sjukhusets fem olika psykiatriverksamheter, på en och samma avdelning.

– Den var utmanande på flera olika sätt. Att det behövde gå så fort, såklart, och att få ihop en personalgrupp av individer som kommer ifrån kanske sex olika enheter. Dessutom skulle vi som normalt vårdar beroendepatienter nu ha hand om patienter med andra psykiska diagnoser och sjukdomstillstånd, säger David Efraimsson.

”De ser bara ett par ögon”

Veronica Nilssons telefon plingade till en måndag. I ett meddelande från chefen stod det att efter helgen skulle den nya psykiatrigemensamma epidemiavdelningen öppna. Veronica som vanligtvis arbetade som skötare på avdelning 306, skulle få en ny arbetsplats, nya kollegor och vårda en helt ny patientgrupp.

– Den stora skillnaden tycker jag är att arbeta i skyddsutrustning. Det är varmt och munskydden gör det svårt att kommunicera. Sen är det annorlunda med patienterna. Man får inte samma kontakt. De ser ju bara ett par ögon och vi får ju inte vara för nära heller. Förut kunde man lägga en arm runt och säga ”kom så går vi och tar en kopp kaffe”. Det går ju inte nu, berättar Veronica som ändå upplever att de allra flesta patienterna varit nöjda.

–  De har utryckt tacksamhet, de som har varit här. Visst, vi har haft en del stök, men det är allvarligt sjuka beroendepatienter som emellanåt blir utåtagerande var de än är.

Från det att Veronica fick meddelandet skulle det ändå dröja cirka en och en halv vecka innan första patienten lades in.

– Vi använde den tiden till att förbereda oss ytterligare. På Simulatorcentrum fick personalen bland annat träna på tvångsvårdsåtgärder och självskydd i skyddsutrustning och från de andra enheterna kom specialister och föreläste om andra psykiatriska diagnoser och sjukdomstillstånd, berättar David Efraimsson.

Att det varit en oerhört turbulent vår råder det ingen tvekan om.

– Det jag har varit mest orolig för är inte covid-19 utan hur det går för våra patienter när vi inte klarar av att upprätthålla vårdplatserna. Folk slutar ju inte att vara sjuka för att vi stänger. Hur har det blivit för dem? De vet jag inte för vi ser dem ju inte. Sen har det varit spännande att se hur mycket det går att göra på väldigt kort tid. Det kommer bli mycket svårare i framtiden att säga att ”det där går inte”. Det har vi ju sett på hela sjukhuset att det går att ställa om väldigt mycket, väldigt snabbt.

Lärdomar för framtiden

Fjorton veckor har passerat sedan den där torsdagen i mars när de första patienterna lades in på IVA Östra. Sänghallsintensiven har nu återgått till sin ursprungliga form. Den postoperativa avdelningen står återigen redo att ta emot patienter från operationssalarna. Både Östra sjukhuset, Mölndals sjukhus och Sahlgrenska sjukhuset har i olika steg aktiverats enligt epidemiplanen. 11 juni gick sjukhuset ner från stabsläge till ordinarie ledning och under sommaren arbetar en särskild pandemigrupp med förberedelser för att kunna avaktivera epidemiplanen på sikt.

Göran Matejka, biträdande sjukhusdirektör, och ansvarig för krisberedskapen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, är överlag nöjd med hur sjukhuset jobbat med epidemiplanen, och med Östra sjukhus som nav i covid-vården. Planen skulle se till att sjukhuset kunde möta upp behovet av sluten- och intensivvård av covidsjuka, samtidigt som den måste ta hänsyn till att vård som inte kan vänta skulle kunna fortsätta att utföras.

– Vi ville inte hamna i ett läge där vi inte längre kunde ta hand om alla svårt sjuka patienter. Sahlgrenska sjukhuset, som sista utpost för cancervård, strokevård, hjärtsjukvård, dialysvård, transplantation med mera, viktes därför i första hand åt att upprätthålla annan livsnödvändig vård i regionen även under en pågående epidemi. Att Östra sjukhuset är SU:s primära epidemisjukhus har visat sig fungera väldigt bra, säger Göran Matejka.

Totalt har IVA Östra vårdat 73 patienter med covid-19, och alla patienter som bedömts ha behov av intensivvård har kunnat få det.

– Jag tycker att våra patienter har fått en fantastiskt fin vård. Att vi trots det ansträngda läget kunna ge dem fin omvårdnad. Det är jag stolt över, säger intensivvårdssjuksköterskan Maria Fredriksson. 

Avdelningen har arbetat helt enligt vårdhygiens rekommendationer och inte en enda medarbetare har blivit smittad. Helt avgörande för bemanningen. När det är dags för avdelningen att åtgå till normalläge kommer vissa förändringar bestå.

– Dörrar till patientsalar förblir stängda. Vi kommer nog använda visir oftare och tänka mer ”rent” och ”smutsigt” generellt. Vi har också blivit väldigt duktiga på att vända patienter i bukläge, så det kommer vi nog göra oftare vid till exempel influensa och andra pneumonier, säger Maria Fredriksson.

För framtiden hoppas Andrea Frid och Maria Fredriksson på en ännu bättre pandemiberedskap. 

– Jag välkomnar den kommission som nu ska utvärdera krisarbetet på nationell, regional och lokal nivå. På likande sätt bör också Sahlgrenska Universitetssjukhuset redan nu, med färska erfarenheter, utvärdera arbetet och börja planera för nästa pandemi. Vilka lokaler ska nyttjats? Hur behöver de eventuellt byggas om? Vad har vi för medicinteknisk utrustning. Hur gör vi med bemanningen? Vi har antagligen lärt oss väldigt, väldigt mycket.

Båda två, och många andra som pratar om omställningen på Östra sjukhuset, lyfter personalens insatser. De ordinarie och erfarna som outtröttligt guidar och handleder. Alla de nya som gått utanför sin profession och komfortzon och verkligen bidragit.

– Jag kommer minnas alla fantastiska insatser. Hur vi hjälpts åt över gränserna, professioner och organisationer. Tillsammans har vi fått det att fungera, säger Andrea Frid.

Text: Katarina Hallingberg, Victoria Fimmerstad, Karin Lerjestedt Walka