28 september, 2020

Uppdrag: bemanna covid-IVA

– Tack vare alla som ställde upp behövde ingen patient nekas intensivvård på grund av platsbrist. Det säger Anna-Karin Juwel Egeland, som fick utmaningen att organisera IVA-bemanningen när Sahlgrenska Universitetssjukhuset rustade för att möta pandemin.

Den 26 februari fick Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Västra Götaland sitt första fall av covid-19. En dryg vecka senare, den 7 mars, kom den första smittade patienten som behövde intensivvård.

– Det var ett helt nytt sjukdomstillstånd och det fanns inte så mycket tidigare erfarenheter att luta sig mot. Det visade sig att det var patienter som krävde en mycket omfattande intensivvård, berättar Anna-Karin Juwel Egeland, som under förstärkningsläget hade funktionen IVA-bemanning i den gemensamma särskilda sjukhusledningen, G-SSL.

Med de branta smittspridningskurvorna och höga dödstalen från norra Italien för ögonen drog sjukhuset igång en kraftig mobilisering.

Det gällde att i rekordfart mer än fördubbla antalet intensivvårdsplatser – och bemanna dem.

– Nyckeln för att få in folk i systemet var tidiga åtgärder, säger Anna-Karin Juvel Egeland.

Det gjordes en inventering både externt och internt för att få fram personal med IVA-kompetens.

– Det visade sig att det fanns rätt många med IVA-kompetens internt, som arbetade i andra verksamheter. Det fanns också andra medarbetare som på grund av covid inte var fullt ut sysselsatta på sin egen avdelning.

Bristen på IVA-sjuksköterskor den största flaskhalsen

– Det cirkulerade olika bud om hur många IVA-sjuksköterskor det skulle vara per patient. Vi bestämde att vi måste äga den frågan själva, och skapade en egen ny teamsammansättning som vi bedömde var både möjlig och tillräckligt patientsäker, berättar Anna-Karin Juwel Egeland.

I de nya teamen fanns en IVA-sjuksköterska och en undersköterska. Till det kom ytterligare en eller två medarbetare, beroende på hur svårt sjuk patienten var. Det kunde vara narkossjuksköterskor, operationssjuksköterskor eller så kallade IVA-assistenter.

IVA-assistent var en av två nya yrkesgrupper som inrättades för att kunna förstärka IVA-bemanningen. Det var grundutbildade sjuksköterskor som fick en kompetenspåfyllnad.

Den andra nya yrkesgruppen var förstärkningsläkare. Den kunde fyllas av läkare inom andra verksamheter som stöttade på bästa sätt utifrån sin kompetens.

– En viktig roll för dem blev att ge information till anhöriga. Ett annat exempel är öronläkare vars specifika kunskaper om trakeotomerade patienter blev väldigt viktig, berättar Anna-Karin Juwel Egeland.

AT-läkare och läkare under utbildning gick in och arbetade, som bland annat undersköterskor. Receptarier stöttade i hantering av läkemedel.

Fysioterapeuter gjorde en insats i det tunga och svåra arbetet med att vända patienter. Bukläge var en del av behandlingen av de svårt covid-sjuka patienterna.

Sjukvårdsbiträden och personal från Regionservice avlastade IVA-personalen på olika sätt med sophantering, städ och annat kringarbete. Med höga hygienkrav och stor materialåtgång, inte minst på skyddsutrustning, blev det särskilt värdefullt.

– Bemanningen kom från många olika arbetsplatser. Scheman gjordes om och vi flyttade personer, ibland från dag till dag, säger Anna-Karin Juwel Egeland.

Engagemang och utbildning framgångsfaktorer

Det var en väldigt snabb expandering, så snabb att man i början inte riktigt hann med i planeringen.

– Det var jobbigt och vi fick kritik, rättmätig sådan, för att planering saknades. Samtidigt mötte vi en enormt stor förståelse från personalen för den rådande situationen, säger hon.

Hon pekar på två viktiga faktorer som, förutom medarbetarnas fantastiska engagemang, möjliggjorde hela resan.

– Det var en framgångsfaktor att alla fick samma utbildning; först två dagars kurs på Simulatorcentrum – som gjorde en fantastisk insats – och sedan lokal introduktion på den tilltänkta avdelningen. Förutom den nödvändiga och effektiva utbildningsinsatsen, gav detta en teamkänsla som stärkte gruppen.

Den andra faktorn var en närvarande ledning.

– Många medarbetare som nu arbetade ihop hade aldrig tidigare mötts och rutiner och processer skapades under resans gång.

Det krävde en ledare på plats för att kunna samla gruppen och vara den som vet och bestämmer vad som gäller just här och just nu.

Anna-Karin Juwel Egeland tycker att det finns jättemycket att ta med i utvärderingarna av den här insatsen. Både de goda och de dåliga erfarenheterna kan Sahlgrenska Universitetssjukhuset ta med framåt, för att stå bättre rustat nästa gång det av någon anledning behövs skalas upp stort och snabbt.

Mycket att ta med sig in i vardagen

När hon får frågan ”hur det egentligen blev” är det två saker hon ändå känner sig väldigt nöjd med.

– Vi hade alltid en ledig plats till nästa IVA-krävande patient. Ingen blev bortprioriterad. I och med det kan vi säga att vi klarade uppdraget.

Det andra är det fantastiska samarbetet.

– Det imponerade. Så många har tänkt, tänjt sig och bidragit med hårt arbete och positiv anda. Vi har fått se vilka muskler den här organisationen har när det krävs.

Inför det gemensamma och akuta uppdraget sträcktes händer över verksamhetsgränser, områdesgränser och tomtgränser på ett helt nytt sätt.

– Delar av det hoppas jag att sjukhuset också ska kunna ta med sig in i vardagen.

Text: Hanna Björnheden
Publicerad: 28 september 2020 21:30
Uppdaterad: 29 september 2020 11:32
Kategori: Nyhet

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Samltiga fält är obligatoriska.

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.