31 maj, 2021

”Om jag kan göra något för att underlätta så vill jag det” – De ryckte in i covidvården

Åsa Lidman gick från enhetschef på Barn- och Ungdomspsykiatrin, via Simulatorcentrum till ansvarig sjuksköterska på covid-avdelning. Allt på mindre än två veckor. Och allt för kollegorna. Sahlgrenskaliv har pratat med henne och två andra medarbetare om hur det har varit att byta jobb för att stötta i covidvården.

Åsa Lidman. Foto: Viktoria Fimmerstad.

– Jag sa till min chef: De har jobbat varannan helg i ett års tid. Om jag kan göra något för att underlätta, eller för att någon kan få lite ledigt, så vill jag göra det, berättar Åsa Lidman.

Hon är till vardags enhetschef på BUP Specialmottagning, BUP SURF-team och DBT-mottagning. Där behandlas barn och unga med olika typer av psykisk ohälsa, såsom OCD, BDD, TICS, psykos, bipolär sjukdom, funktionsnedsättande autism med samtidig svår psykisk ohälsa av olika slag, samt ungdomar med självskadebeteende och eller självmordsnära beteende. Hon har arbetat inom psykiatrin i tjugo år och har som många andra hört berättelser från sjukhusets covidavdelningar under året som gått, och anmälde intresse för att låta sig lånas ut.

Vägen gick via Simulatorcentrum där hon under en dag fick repetera basal omvårdnad om den fysiskt sjuka människan.
– Jag fick väldigt fin, personlig guidning av två IVA-sköterskor som var jättebra på att få mig att känna mig trygg inför mitt kommande uppdrag. Det var viktigt för mig att få hjälp och utbildning i vad som är sköterskans viktigaste i den somatiska vården idag, säger Åsa Lidman som själv är utbildad psykiatrisjuksköterska.

”Hon var förvånad över att detta var något jag ville göra”

Hon fick sin tillfälliga arbetsplats på avdelning 301 inom Infektion, en mellanvårdsavdelning där covid-sjuka patienter vårdas tills de är tillräckligt bra för att kunna skrivas ut till covidplats på Medicinavdelning. Åsa Lidman minns särskilt en medarbetares spontana reaktion när hon presenterade sig. ”Fick de inte tvinga dig? Ville du verkligen vara här?!” 
– Hon var förvånad över att detta var något jag ville göra, berättar Åsa Lidman. Och jag förstår att de har erfarenhet av personer som blivit mer eller mindre placerade där. Men jag ville ju vara där. Jag tycker det är roligt. Jag vill verkligen hjälpa till, säger hon.

Åsa Lidman resonerar att alla har olika förutsättningar och hjälper till på det sätt de själva kan under en väldigt annorlunda period.
– Jag menar att mina medarbetare på mina enheter också hjälpt till, genom att släppa iväg mig och samtidigt tvingats ta större ansvar och fatta egna beslut där jag annars brukar finnas till hands, säger hon.  Min ersättare, Anna Hjalmers Westerlund, har även hon varit en viktig medarbetare som täckt upp för mig när det har behövts.

Det blev 2 månader i covidvården och trots utmaningen att gå iklädd full skyddsutrustning har inhoppet varit en positiv upplevelse för Åsa Lidman, ett nytt perspektiv, tycker hon.
– Att få jobba sida vid sida med dem som har jobbat ett helt år, säger hon med beundran i rösten. De använder mig när de behöver hjälp, de ber mig om saker och de säger tack hela tiden. Men jag gör ju bara mitt jobb.

Fler berättelser från medarbetare som ryckt ut för att arbeta i covid-vården:

Johan Ingman, sjuksköterska covid-IVA, Mölndal:

”Det är lite skillnad på att cykla sex kilometer till jobbet här i Stenungsund, som jag gör i vanliga fall, mot att ta bilen fem mil, genom alla trafikstockningar, till jobbet på covid-IVA på Mölndals sjukhus. Men med vetskap om att jag har rätt utbildning och erfarenhet och kan hjälpa till i vården kändes det svårt att inte ställa upp i ett krisläge. Det kanske är en lite drastisk jämförelse men om det hade varit krig hade ju alla vi IVA-syrror blivit krigsplacerade. 

Johan Ingman efter en dag på post-covidavdelning, i en paus från den fulla munderingen. Foto: Privat.

Jag arbetade tidigare som sjuksköterska i fem år och som färdig IVA-sjuksköterska i sju år Sen passade det bättre ihop med mitt privata liv att återgå till mitt tidigare jobb, som processoperatör inom den kemiska industrin i Stenungsund, där jag också bor. Nu har min arbetsgivare lånat ut mig till vården i tre olika omgångar, först en period på Mölndals covid-IVA, sen fem veckor på Kungälvs sjukhus och nu är jag tillbaka här på Mölndals sjukhus. 

Jag tog kontakt med min tidigare chef på TIVA på Sahlgrenska och blev hänvisad att söka till den centrala samordnaren på SU som visste att behovet var som störst här. Jag fick gå en två dagar lång kurs på Simulatorcentrum med en teoretisk och praktisk genomgång. Till stor del sitter handlagen i från tidigare men att det gick så pass bra att komma in i Covid IVA-vården beror mycket på det mottagande jag fått på avdelningen. Det måste vara tröttsamt för de ordinarie medarbetarna att ta hand om och guida alla nya som kommit in under det gångna året med rutiner med mera men det är en väldigt god gemenskap och en sammansvetsad känsla. De var måna om att jag ska komma in i arbetet och det känns väldigt bra.

Arbetet är helt klart mer krävande än mitt ordinarie arbete, både fysiskt och psykiskt. Det handlar om patienter som är mycket svårt sjuka med sviktande vitala funktioner, de svävar mellan liv och död. Det är små marginaler och det krävs många händer och insatser, till exempel för att vända en patient till bukläge. Sen är det såklart exceptionella arbetsförhållanden.  Munderingen med skyddskläder, munskydd och visir, ovanpå operationskläderna, drar vätska och gör att man blir trött. Det är bra med rutinen som är att vi efter fyra timmar byter kläder och skyddsutrustning, man behöver verkligen den pausen.

Men även om jag är tröttare efter arbetsdagarna ångrar jag verkligen inte att jag anmälde mig till att arbete i vården av patienter med covid-19. Jag är så tacksam att jag har en förstående arbetsgivare och närmaste chef som stöttar detta, annars hade det ju inte funkat. Jag går inte in i vården via beredskapslyftet – min arbetsgivare sade ändå ja. Det är fint att civilsamhället ställer upp i en sådan här situation.

I grund och botten känns det alltså helt rätt – både i själen och magen – att göra det här. Jag, precis som många med mig, trodde nog att det skulle vara en kortare period men än är vi ju mitt uppe i den här pandemin.  Jag skulle definitivt göra det igen om vi får en ny pandemi och även rekommendera andra som har ork och möjlighet. Det känns riktigt bra att kunna göra skillnad för de medborgare som insjuknar och blir som sämst. ”

Jonny Johansson, undersköterska på personalprovtagningen:

Foto: Privat.

”Innan pandemin arbetade jag som undersköterska på akuten, men sedan ett år tillbaka har jag jobbat med personalprovtagningar. Jag vill testa något nytt, och hörde att man behövde folk för provtagning. Jag bemannar bokningen men har även assisterat vid provtagning.

Ungefär 140 medarbetare om dagen har i snitt besökt personalprovtagningen, med en topp runt jul med ungefär 270 om dagen.

Det har varit stressigt, ibland har man behövt vara på tre ställen samtidigt: i telefonen, registrera och hoppa in och provta. Men det har samtidigt varit väldigt roligt, inte minst har det varit givande att träffa så mycket folk. Jag har också känt att jag verkligen har kunnat göra nytta och hjälpa till under pandemin. Jag har nästan fått göra mer än på mitt tidigare jobb, och kommit in i gänget väldigt snabbt.

Samtidigt som jag skulle säga att det är bra att tänka till en gång extra innan man ger sig in i covidvården, för det är tufft att provta så många som vi gjort, så är det det roligaste jag gjort.”

Text: Redaktionen SU
Publicerad: 31 maj 2021 13:15
Uppdaterad: 02 juni 2021 08:14
Kategori: Nyhet

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Samltiga fält är obligatoriska.

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.