26 oktober, 2020
”När våra blickar möts blir jag alldeles skyddslös”
Mamman kan varken gå eller prata efter sin stroke. Men hon kan sjunga, och uppskatta ett par snygga byxor. Mitt i sorgen känner Staffan Skarrie tacksamhet. Kanske är det bra att få öva på att bli gammal?
Jag känner fortfarande igen den. Blicken. När hon ser på mig med sina bruna, vänliga ögon, så anar jag hela det liv vi levt tillsammans. Jag och mamma. Svårt slagen av stroke sitter hon i sin klumpiga rullstol på äldreboendet. Hon pratar, men inte med ord som går att förstå. Hon nickar, när jag berättar något, men jag är tveksam om hennes hjärna kan sätta ihop orden till meningsfullhet.
Och när våra blickar möts och jag ibland vågar stanna där en lite längre stund, så blir jag alldeles skyddslös. Tårarna kommer, säkert som ett uttryck för både tacksamhet och sorg.
”Det är inte så konstigt”, säger min kloka vän, ”att den blicken öppnar kontakten med ditt innersta. Det var ju i de ögonen du mötte det liv som skulle bli ditt”. Ja, hon är djup, min vän. Och terapeut.
Det kanske kan vara en förmån att få öva sig på sitt eget åldrande genom att ha föräldrar kvar länge i livet. Och någonstans är jag också glad över att få befinna mig i det här.
Det är spännande när de små barnbarnsbarnen kommer på besök. Då glittrar det till i mammas ögon och den ordlösa, lekfulla och mystiska kommunikationen dem emellan fungerar perfekt.
Så är det det där med sångerna. Mamma nynnar mycket, ofta löst sammansatta melodislingor, men så ibland, en välkänd melodi. Förra gången vi sågs blev det ”I sommarens soliga dagar, vi gå genom skogar och hagar, på färdens besvär ingen klagar. Vi sjunga var vi gå, hallå, hallå.” Nej hon har aldrig klagat, min mamma, inte förr och inte nu. Så jag får tro att hon, i sitt nynnande, har det bra. Och med rätt psalmer kan också välkända textrader lockas fram. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” kan man urskilja i den svaga, men tonsäkra rösten. Hon var en stabil alt i kören, mamma.
Mamma har också, efter sin stroke, fått ett nyvaknat intresse för vilka kläder man har på sig. Hon nickade uppskattande när hon såg den vinröda färgen på mina nya byxor, som om hon ville säga: ”Bra Staffan, snygg färg, modigt.”
Mamma har också varit min frisör i alla år. Hon har tålmodigt och noggrant följt mina instruktioner genom livet om hur jag önskat bli klippt för att frisyren skulle kunna se ut ungefär likadan som den alltid gjort. Hon har aldrig tiggt om att få experimentera. Och nu har jag ju fått söka ny frisör. Jag skulle nästan kalla det för ett trauma. Och resultatet har inte känts bra. Men mamma har höjt på ögonbrynen när jag dykt upp nyklippt, och med ett leende bekräftat att det är OK.
Det bästa för min mamma är att hon har sin man, min pappa, i våningen under på äldreboendet. Pappa går, med sin rollator, långsamt och knackigt, upp till sin fru två gånger varje dag. Han sätter sig vid hennes sida. Så sitter de där, under tystnad, makarna sedan 65 år och håller varandras händer. De tittar ut genom fönstret, där livet pågår på ett annat sätt än deras och håller till godo med att bara vara i kärleken till varandra. Det är vackert att se. Och mamma är lycklig, tror jag, åtminstone lugn och obekymrad.
Så när det är dags för mig att bryta upp så tar jag hennes vänstra hand, den som hon fortfarande har känsel i, i min. Hon kramar hårt och jag kramar tillbaka.
Detta är en krönika, åsikter och ställningstanden i texten är skribentens egna.