1 februari, 2021
”När pandemin drabbade oss, blev gapet mellan resurser och behov än mer påtagligt”
Vad är etisk stress – vad det är och vad det kan innebär i en pandemi? Lars Sandman skriver om när vårdens dagliga dilemman ställs på sin spets. Och vad som kan vara till hjälp.
Ni som arbetar inom vården drivs av en önskan om att göra gott för era patienter, genom omvårdnad, rehabilitering, medicinsk behandling och så vidare.
Ibland ställs ni inför situationer när det inte är möjligt fullt ut: patientens tillstånd är för svårt och det finns inte så mycket att göra, patienten kanske inte vill ta emot vården, eller resurserna räcker inte till. Det riskerar leda till etisk stress, verkligheten rimmar inte med det ideal ni har för era patienter eller er egen uppfattning om vad det är att vara professionell. På många sätt kanske den senare situationen, att resurserna inte räcker till, är den svåraste att acceptera. Naturen rår vi ibland inte på, att vi bör respektera patientens vilja är en viktig etisk norm i sig själv, men att vi hade kunnat göra gott om vi bara hade haft lite mer resurser …
Samtidigt är det vår ständiga lott, resurserna är alltid begränsade och för att hantera det anpassar vi oss – försöker hitta en rimlig nivå för hur vi kan hjälpa våra patienter.
Samtidigt är det vår ständiga lott, resurserna är alltid begränsade och för att hantera det anpassar vi oss – försöker hitta en rimlig nivå för hur vi kan hjälpa våra patienter. När pandemin drabbade oss, blev gapet mellan resurser och behov än mer påtagligt och vi var tvungna att snabbt anpassa oss.
För många har det inneburit en påtagligt ökad etisk stress, vi kan inte ställa om våra ideal för god vård så snabbt – och vi bör inte göra det. Våra ideal fyller en viktig funktion som mål att sträva mot.
Hur ska vi hantera den etiska stressen vi drabbas av på grund av resursbrist? I litteraturen hittar vi några vägar till lindring: att få stöd från omgivning och ledning, att det finns ett öppet klimat där man kan lufta sin frustration, möjligheten till etisk reflektion.
Låt mig säga några ord om den etiska reflektionen. Etisk reflektion kan ha olika ingångar: Att få tillfälle att vrida på frågor som vi ställs inför, se tillbaka på sitt handlande, få möjlighet att få perspektiv på de val jag gjorde eller upplevde att jag tvingades till.
Både för att lindra stress och tankar av ånger, otillräcklighet eller skuld, men också för att lära sig för framtiden. I dessa fall är den etiska reflektionen mer bakåtriktad.
Den etiska reflektionen kan också rikta sig framåt, för att ge stöd i beslut och val som jag står inför. Att kunna få vila i att även om jag står inför ett val som jag önskar jag hade sluppit, att exempelvis välja mellan patienter som båda hade gagnats av mina insatser, men inte kunna ge vård fullt ut till båda, så finns det kanske trots allt ett val som är mer etiskt motiverat eller acceptabelt. Att kunna luta sig mot väl etablerade etiska principer kan ge stöd och reducera den etiska stressen i en sådan situation.
”Även om vi vill kunna hjälpa båda patienterna, så kanske vi ibland måste välja bort hjälpen för den ena – för att det skulle ta för mycket resurser från andra patienter som är lika svårt sjuka”
Även om vi vill kunna hjälpa båda patienterna, så finns det stöd att ge hjälp till den med störst behov och de svåraste tillstånden.
Även om vi vill kunna hjälpa båda patienterna med svåra tillstånd, så finns det stöd att ge hjälp till den som gagnas mest av vår hjälp: får störst lindring, överlever längst eller återhämtar sig mest.
Även om vi vill kunna hjälpa båda patienterna, så kanske vi ibland måste välja bort hjälpen för den ena – för att det skulle ta för mycket resurser från andra patienter som är lika svårt sjuka.
Vi ska naturligtvis inte göra dessa val om vi inte måste – om resurserna räcker. På det sättet är etiken relativ. Vad som är rätt i en given situation beror på hur resurstillgången ser ut – men det är i grunden samma principer vi tillämpar oavsett resurstillgång. Att få möjlighet att reflektera och förstå att vi stödjer oss mot samma etiska principer även i en utsatt situation som en pandemi är viktigt för den etiska tryggheten och det blir därför viktigt att om vi gör avsteg, som exempelvis från att inte väga in samhällsfunktion när vi låter vissa delar av vårdpersonalen vaccinera sig för andra grupper, så har vi reflekterat och kunnat ge en tydlig etisk motivering till detta avsteg. Vilket vi kan.
Avslutningsvis vill jag rikta en uppmaning till alla verksamheter på Sahlgrenska, och framförallt ledningen som har möjlighet att påverka personalens arbetstid: Ge tid och möjlighet till etisk reflektion. Och bidra till att ge verktyg i form av välunderbyggda principiella etiska ställningstaganden i riktlinjer et cetera.
Det är ett sätt att lindra etisk stress och bidra till en mer hållbar situation för vårdpersonalen över tid.
Lars Sandman är professor i hälso- och sjukvårdsetik, Linköpings universitet och ordförande i Sahlgrenska universitetssjukhusets etiska råd.
Detta är en krönika, åsikter och ställningstanden i texten är skribentens egna.