”Något både vi och patienterna saknar är deras närstående”

VÄGEN GENOM COVID-VÅRDEN. ”Karantänavdelningen är en mellanlandning. Här hamnar alla patienter där man har misstanke om covid. De kan ha ganska spridda symtom i övrigt, men ofta covid-symtom i kombination med något annat. Feber som beror på lunginflammation eller urinvägsinfektion, andfåddhet, hosta och hjärtsvikt… Det här kan låta som att vi tar in alla som söker – det gör vi förstås inte, även om ribban är relativt låg, för säkerhets skull. De som bara har feber men är opåverkade i allmänhet får oftast åka hem igen. De som får sjukhusvård är de som behöver det, och där man är orolig att tillståndet ska förvärras.

Till karantänavdelningen kommer man via akutmottagningen, oftast med ambulans, fast en del kommer självmant till sjukhuset. Den som inte mår så dåligt att hen ska till infektion direkt hamnar hos oss för att få vård medan man väntar på resultatet av covid-provtagningen. Det tar i regel en dag att få provsvar. Under tiden ger vi den vård patienten behöver för stunden, men påbörjar inga stora utredningar. Det viktigaste för oss att hålla koll på är syresättningen. Blir den dålig sätter vi in syrgas. I övrigt är det framför allt omvårdnad de får.

En gång per dag får karantänavdelningen besök av en specialistläkare från Infektion för att vi ska kunna föra diskussioner och fatta beslut kring de patienter som testat positivt. En del patienter tar Infektion hand om, andra går till vår covid-avdelning, andra mår så pass bra att de får åka hem. På liknande sätt hanterar vi de patienter som testar negativt. En del kan åka hem, andra kan flytta till en vanlig avdelning. Det är bara det att vi inte kan låta dem ligga där från första början, eftersom vi behöver veta om de bär på smitta eller inte.

Karantänavdelningen är en speciell miljö. Patienterna har framför allt en fråga i huvudet: har jag covid eller inte? I övrigt är det svårt att säga något generellt om en så heterogen grupp – vad de funderar på, gör under sjukhusvistelsen eller vad de har för behov. För personalen är det också en ovanlig situation. Ganska påfrestande, tror jag, framför allt att hela tiden byta skyddsutrustning mellan rummen för att inte bära med sig smittan.

De som hamnar på covid-avdelning är framför allt de som inte är aktuella att lägga i respirator eller de som inte behöver det. Det är lättare att vårda patienterna på covid-avdelning än på karantän. Här är ju alla smittade, vilket gör att man till exempel kan vårda två patienter på samma rum, och inte behöver byta skyddskläder mellan varje rum.

Patienterna får framför allt allmän omvårdnad och syrgas vid behov. Vissa blir bättre och kan skrivas ut ganska snabbt. Antingen kan de åka till sitt eget hem eller boende, eller till ett äldreboende i Bagaregården som kommunen har gjort om till covid-korttidsboende. Numera har vi också en post-covidavdelning där patienter får de eftervård de behöver. Andra blir kvar länge, upp till ett par veckor. De som har andra sjukdomar kan vi oftast fortsätta vårda här, vi är ju i grunden en internmedicinsk avdelning och kan till exempel ge dialys om en covid-19-patient behöver det. När de är friska nog att skrivas ut är de ofta rejält trötta och tagna.

Ytterligare en grupp klarar sig inte utan avlider, även om vi ger dem maximalt med syrgas och gör vad vi kan. Många av dem hade troligen inte klarat en vanlig influensa heller utan är gamla och multipelsjuka redan från början. Något både vi och patienterna saknar är deras närstående. Besöksförbudet är jobbigt, patienterna är ganska ensamma. De som är relativt unga och friska kan roa sig med sin telefon, medan de äldre mest ligger och vilar. När någon blir kritiskt sjuk eller döende låter vi de närstående komma. Då sitter de i skyddsutrustning och det är en ganska speciell situation, även om de flesta är tacksamma över att få komma och träffa sin närstående.

Rent medicinskt kan jag inte påstå att vi har mer att göra nu, men det är tufft att jobba, inte minst för att vi har en helt annan verksamhet än vanligt. Jag tänker också på våra väntelistor, vi gör mycket färre endoskopier än vanligt och det märks naturligtvis. Vi som är bakjour får samtal vi aldrig fick tidigare, från ambulanssjuksköterskor som vill ha råd kring patienter de möter. Underläkarna och studenterna har det svårt, de får inte träna på vad de ska och det är svårt att handleda dem. Vi har fler möten, mer information, nya rutiner och mycket nytt, helt enkelt. För några veckor sedan stängde vi till exempel vår covid-avdelning för att i stället satsa på en post-covidavdelning. Det är viktigt att kunna ställa om, men det är mycket nytt.

Det jag tänker varje dag är att vi får härda ut. Det finns inga alternativ.”