21 januari, 2021
Medarbetarna som rycker in i covid-IVA
Under januari har Sahlgrenska Universitetssjukhuset genomfört en kampanj för att rekrytera fler personer med vårdbakgrund till covidvården. Det har bland annat varit inlägg i sociala medier och extern medial uppmärksamhet, med positivt resultat. Möt några av medarbetarna som nu rycker in i covid-vården.

”Alla ställer upp för alla. Och det önskar jag av alla andra”

För tio år sedan fick Ia Wittboldt en stor patient över sig och skadade ryggen så illa att hon tvingades lämna arbetet som intensivvårdssjuksköterska. Nu är hon tillbaka – för att stötta upp i covidvården.
– Det är med skräckblandad förtjusning jag går in i intensivvården igen.
Sedan olyckan 2009 känner Ia Wittboldt av ryggen hela tiden, men hon har lärt sig att hantera det.
– Och i den här situationen kunde jag inte värja mig längre. Jag var tvungen att pröva innan jag kunde säga att det inte går.
Förtjusningen som blandas upp med skräcken handlar om att komma tillbaka till en arbetsplats Ia faktiskt älskat, med snabba beslut, där det hela tiden händer saker.
– Jag arbetar vanligtvis på en medicinmottagning. Där får en patient en ordination. Sen tar det ett halvår innan du ser en effekt. Här går det snabbare.
Mycket är nytt sedan 2009, inte minst apparaterna.
– Just nu är det väldigt mycket intryck, miljoner fjärilar i magen. Men man växer av att lära sig, och stämningen är fantastiskt. Det har varit ett otroligt mottagande där man hela tiden uppmanas att säga till och fråga. Sen har jag ett muskelminne från intensivvårdstiden. Det hjälper till.
Patienterna hon arbetar med är svårt sjuka och ofta ganska stora personer. Det handlar mycket om andning, om att hålla igång cirkulationen. Det är medicinering och provtagningar.
– En stor skillnad från vanlig intensivvård är att det är väldigt många professioner inblandade här. Alla ställer upp för alla.
Det är också det Ia Wittboldt önskar av alla andra, att de som inte kan rycka in i vården ställer upp på de sätt som de kan.
– Håll avstånd! Håll er ifrån varandra – om vi som sjukvårdspersonal ska orka i längden. Vi orkar inte springa fortare än fortast hela tiden, det sliter. Det här är inte att leka med.
Vill du hjälpa till?
Har du också arbetat inom IVA, operation eller anestesi? Med anledning av pandemin är vi i behov av extra personal för att kunna ta emot fler patienter. Läs mer och ansök här.
”Det är en ganska liten uppoffring och inte särskilt svår, men viktig”

– Vi kan inte göra det stora jobbet, men vi kan göra en liten del, vara en av kuggarna i maskineriet, säger Åsa Israelsson Skogsberg.
När hon och maken Thorbjörn ryckte in i covidvården i våras hade de inte arbetat inom intensivvården på flera år. Thorbjörn gick över till läkemedelsindustrin 2004 och Åsa började arbeta på Högskolan i Borås 2015.
– När vi såg på nyheterna vad som hände och läste en efterlysning från vården på Facebook tänkte vi att de kanske kan ha någon nytta av oss, säger Thorbjörn som tillägger att det var väldigt nervöst att komma tillbaka efter så många år.
Mölndals IVA mötte dem med värme, både då och nu i andra vågen.
– Det en väldigt bra stämning. Alla är välkommande och hjälpsamma. Vi är många som kommer från olika håll, men vi löser saker ihop, säger Thorbjörn.
– Nu är det också mer strukturerat än i våras och vi upplever att man vet mer om hur patienterna ska behandlas.
På plats fungerar de oftast som extra resurser. Med sin IVA-utbildning kan de förstå vad som ska göras och klara de moment som krävs.
– Jag försöker hela tiden vara steget före och se var jag kan hjälpa till, säger Åsa.
De vänder, torkar, tvättar, blandar läkemedel, tar prover, fyller på material och avlöser dem som behöver gå på rast.
– Det är viktigt. På grund av smittan kan inte personalen gå ut och in ur salen hur som helst. Det är mer tidskrävande och bökigt i den här vården, säger Thorbjörn.
De upplever också att de får mycket tillbaka.
– Det är stimulerande att kunna hjälpa till och för mig, som undervisar, är det en tillgång att veta hur det är på plats, säger Åsa.
Eftersom båda arbetar heltid i sina ordinarie yrken samtidigt rycker de in helger och kvällar.
– Vi försöker arbeta samtidigt, så att vi får någon fritid tillsammans, säger Thorbjörn.
De ser det som att de gör sin uppgift i det stora och säger att alla kan göra det, att alla kan vara en kugge i hjulet – på det sätt de kan; genom att hålla avstånd, stanna hemma från en fest eller ställa in en middag.
– Det är en ganska liten uppoffring och inte särskilt svår, men viktig, säger Thorbjörn.
”Personalen är fantastisk”

I februari förra året lämnade Erika Wanne arbetet som intensivvårdssjuksköterska för att börja som instruktör på Transplantation. Det gick inte många dagar i den nya rollen innan hon var tillbaka i sin gamla, fast inom covidvården.
– Man förstod att den ordinarie personalen behövde avlastning, säger hon.
I våras gick Erika till covidvården först på Mölndal och sedan på Östra sjukhuset. Hon har varit tillbaka på båda ställena nu i andra vågen.
– Jag är tacksam över att jag kunnat komma tillbaka samma ställen, där jag känner igen lokalerna lite och där det finns arbetskamrater som jag känner igen och som känner igen mig. Det är bra gäng som jobbar på båda ställena.
Hon tycker det är skönt att rutinerna har satt sig bättre sedan i våras.
– Samtidigt känner man att personalen är tröttare. Den fasta personalen är tröttare än tidigare. Det är mer utmanande. De är verkligen i behov av ledighet.
Hon skulle önska att ännu fler kunde stötta upp och hjälpa dem på IVA
– Den ordinarie personalen är fantastisk och det är ett gott gäng, men de vore bra om fler av oss med erfarenhet kunde stötta upp, att vi kanske kunde dela på det. Man kan arbeta halvtid på IVA och halvtid på sitt ordinarie jobb.
”Man får ta hand om hela kroppen för dem. Alla funktioner och all omvårdnad”

När Monica Ragnewall kontaktades efter kompetensinventeringen i våras hade det gått 15 år sedan hon senast arbetade som ren IVA-sjuksköterska, men när frågan kom var det självklart att hjälpa till. Sedan den 11 januari är hon tillbaka igen, på avdelning 343 på Östra.
– Jag känner att det behövs. Det är nödvändigt. Skulle alla tacka nej skulle det inte fungera. Sen är jag djupt intresserad av människan.
När hon beskriver sitt jobb i covidvården för människor som aldrig varit där, säger hon att det handlar om att ta över alla funktioner i en människas hela kropp och sedan göra ständiga mätningar, kontroller och provtagningar för att kunna utvärdera och behandla patienten med rätt åtgärder
– Tillstånden förändras väldigt snabbt. Vi måste vara på tårna hela tiden.
Blodtrycket måste hållas på rätt nivå, mängderna syrgas och koldioxid måste vara balanserad, syrabalansen måste vara under kontroll. Det kollas, justeras och medicineras.
Till det kommer de basala behoven omvårdnaden, som görs i nära samarbete med undersköterskan.
Monica berättar att arbetsbelastning är stor, med mycket sjuka patienter, men hon berättar också om ett effektivt samarbete mellan kollegor som har lång erfarenhet och hög kompetens.
– Jag vill lovorda dem som arbetar på avdelning 343. Det är fantastisk personal som tagit emot oss som kommit utifrån. De har ett enormt tålamod och stor arbetsglädje.
Men det är en pressad situation. Och Monica hoppas att alla runtom, alla vi andra, håller ut och fortsätter att hålla avstånd.
– Och en till grej: Vaccinera er! Tveka inte. Vi måste bli av med det här.