15 november, 2021
”Man kände sig verkligen som en världsförbättrare”
Fyrtio år har gått sedan Staffan Skarrie för första gången gick i demonstrationståg och ropade om daghem åt alla, lika lön och att stoppa imperialismen. Han gissar att det finns fler 50-talister i offentlig tjänst där ute som också minns gamla slagord med skämskudden nära till hands.
Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag. Visst är den väl lite rörande och ganska kul, denna legendariska demonstrationsslogan. Den har jag, med glädje, ropat genom åren. Ja, jag ägnade många lördagar och många första maj i min ungdom, alltså för väldigt länge sedan, åt att låta ropen skalla mellan husen på Andra Långgatan. Jag är glad för många minnen och en smula generad för vissa.
Internationell solidaritet – Arbetarklassens kampenhet. Varför ropade vi det? Det var ju bara blivande akademiker i hela tåget Och ärligt talat, förstod jag aldrig riktigt meningen med kampenhet.
För alla er som inte ägnat tid åt olika sorters demonstrationer, så tänkte jag att en liten tillbakablick på en tid som svunnit skulle kunna vara informativ. Idag skapar vi ju samhörighet genom olika grupper på sociala medier, men för fyrtio år sedan var man tvungen att promenera tre kilometer i rader om fyra och ropa en massa konstiga meningar. Men det var effektivt. Det skapade samhörighet och motstånd, precis som vi ville.
Vi demonstrerade mot mycket. Ibland tror jag inte att jag riktigt visste mot vad. Men det var mot något i alla fall. Jo, kärnkraften var vi ju emot. Och på den tiden fanns en framtidstro och en optimism som var helt enorm. Vi trodde verkligen att vi var med och skapade en bättre värld. Idag, 40 år senare, känns tron på en ljusare framtid betydligt svagare. Vad ska väck? Barsebäck. Vad ska in? Sol och vind.
Ropen skalla – daghem åt alla. Flera korta a ligger fint i munnen och alla är ju ett bra ord när man låtsas vara jättemånga som tycker lika. Vi hade ju inga barn på den tiden, men det kändes ändå helt rätt med denna slogan. Andra traditionella vänsterfrågor hittade också sina uttryck: Inga pigor åt överklassen – Låt dom skura de egna dassen. Och: Mindre kneg för samma deg. Ja, visst fanns det något lättjefullt, ibland romantiskt och ofta humoristiskt över många av vänsterns slagord.
Mot USA demonstrerade vi ju också så klart. På alla sätt vi kunde tänka ut. Ibland var det lite jobbigt, tyckte jag. De har ju en så snygg flagga. Och så många bra människor. Men vi tog sats: Bush Bush Bush – Usch Usch Usch! Och den klassiska: Stoppa USA-imperialismen.
De roligaste tillfällena var nog ändå cykeldemonstrationerna. Inga bilar på våra gator, skanderade vi nerför Avenyn och vinglade fram på våra cyklar och njöt barnsligt av att stoppa trafiken. Bussen ska bli – Avgiftsfri. Fast vissa slogans var ju redan då en katastrof: Vad ska ut? Tut tut tut! Vad ska in? Pling pling pling? Visst är den fjantig. Usch, vad jag skämdes redan då.
Det är klart att det också fanns en viss konkurrens mellan tågen på första maj, både om hur många man blev och om vem som hade de ballaste slagorden. Anarkisterna var alltid roligast, tyckte jag. Stöd polisen – Slå dig själv eller Tacka fan för att vi klagar, när ni skriver kassa lagar. Eller den avväpnande: Dom rika, dom rika ska bjuda oss på fika.
Hos KPML:r var man mera rakt på sak i sina slogans, ingen mellanmjölk här inte. Vinster i välfärd, frossa och njut – Borgare, snart är din saga slut. Eller: Inget jävla sossetjafs! Arbetarklass mot överklass! Och bäst: Vi vill inte ha vår del av kakan. Vi vill ha hela jävla bageriet. En slogan, helt omöjlig att ropa, men kul.
Man kände sig verkligen som en världsförbättrare. Men ärligt talat, det var ju tryggt där i tåget i lilla Göteborg, långt från de internationella oroshärdarna. Men vi demonstrerade mot Israels bygge av muren mot palestinierna: Jalla, jalla, muren ska falla. Fyndigt. Och i Chiledemonstrationerna skanderade vi: El pueblo unido, jamas sera vencido. Jag kan inte spanska, så vad det riktigt betydde förstod jag aldrig, men vilket drag det var i ropet.
På senare tid har det ju tillkommit en del klatschiga slogans. Vid miljödemonstrationerna: Kött, bil, flyg – mördare i smyg. Eller: Tiden är mogen – All makt åt skogen. Och i de feministiska tågen: Jag vill inte att mitt kön ska få avgöra min lön.
Visst, nytänkande är ju viktigt, men bäst kanske ändå slogans från tidigt 70-tal var: Känner ni stanken från Enskilda banken eller Palme och Geijer, Nixons lakejer. Men detta var före min tid.
Möjligen känner du igen dig själv i den här historien, annars ska du veta att det finns, runt omkring dig, ett antal 50-talister i offentlig tjänst som med en blandning av stolthet och pinsamhet ser tillbaka på sina slogans. Var fördragsam med oss.