14 oktober, 2020

”Kan du hoppa på ett ben? Spring till slutet av korridoren!”

Tillgången på isglassar, trehjulingar och djungelljud är definitivt större på barnakuten än vuxenakuten. Men den största skillnaden mellan vården av barn och vuxna är kanske ändå att barn inte har tid att vara sjuka, skriver barnläkaren Gustaf Lernfelt.

Tryggare kan ingen vara, än en fyraåring som glatt cyklar runt på avdelningen med en slang i halsen och en kateterpåse på styret. Ingen hade väl kunnat gissa att just hen precis blivit hjärtopererad. Själv hade jag legat blickstilla. För vad hade hänt om CVK:n åkt ut när jag cyklade, en blodfontän över väggen? Eller än värre, om kateterpåsen fastnade i hjulet. 

Men så är jag vuxen och rädd, och däri ligger en del av charmen i att jobba med barn. Om de kan blir de friska av bara farten. För vem har tid att fundera på om armbågen som varit gipsad en månad fungerar, när man måste klättra i träd. Det är därför vi har trehjulingar till låns på barnsjukhuset eller tv-spel för dem som inte kan lämna sängen. För att det finns så mycket viktigare saker att göra än att vara sjuk! Vuxna har ibland svårt att förstå en sådan enkel sak, annars kunde vi haft rutschkanor i trapporna på det nya barnsjukhuset.

När jag gjorde AT fick jag höra att det var svårt att jobba med ungar, eftersom de inte berättade hur sjuka de var. Det visade sig vara precis tvärtom. När en vuxen patient skriker till av förväntad smärta redan innan man lagt handen på magen, skrattar barnet för att det kittlas. Då vet jag att allt är bra. Visst kan de små vara oroliga för att pyjamasfolket ska stickas eller mata dem med äckliga mediciner, men symtombilden grusas inte av att de läst på om hur hur det “ska vara” när man är sjuk. När varje katastrof är en googling bort, vare sig du har huvudvärk, nästäppa eller ont i foten, är det inte lätt att vara patient.

Är barn riktigt dåliga blir det däremot ofta komplicerat. Inte sällan är det fel på en gen, eller en sjuka få någonsin har sett. Det är svårt att ställa en diagnos, om man aldrig har hört talas om den. Pediatriker är dock ett vänligt släkte och det finns alltid en klokare person att fråga ett samtal bort. Överläkare som var här långt innan man kunde föreställa sig stora digitala kunskapsbanker som OMIM eller Uptodate, jag kan inte se hur jag skulle kunna jobba utan dem idag, varken databaserna eller de där kollegorna som har sett så mycket. 

Kan du hoppa på ett ben? Spring så fort du kan till slutet av korridoren! Så säger man inte till en vuxen, då tror de att man är knäpp. På en barnklinik är det helt normala undersökningar. Här måste man använda sin fantasi, och tack vare insamlingsstiftelsen för barnsjukhuset har vi en miljö som tillåter det. Kommer man till vår barnakut sätts man i ett zebrarum med palmblad i taket. Ibland sorlar det djungelljud ur en högtalare, man kan höra fåglar, apor och tigrar. Just ljudeffekter passar sämre bland konfusoriska äldre, men lite färg och en ombonad atmosfär istället för sjukhusgult och iskall metall, skulle nog lindra en del ångest och oro även hos dem. Jag kan inte heller minnas att det gick åt särskilt mycket isglass på vuxenakuten, men jag är helt säker på att en del patienter skulle må bra av att få i sig något sött, kanske en chokladbit.

Ja, det är mycket som skiljer sig när man jobbar med barn istället för vuxna. Vissa saker är sämre, såsom tillgången på läkemedel och att många nya behandlingar behöver testas på vuxna först. Jag kan sakna att prata med en hundraåring om värdet i att kunna ta en utomhuspromenad, men jag har aldrig ångrat att jag valde pediatrik. Det är helt enkelt roligare att jobba på ett barnsjukhus. Kanske för att personalen är lite flexiblare. Möjligen är det att alla jourer är lite trevligare när man ringer alldeles för tidigt på morgonen. Förmodligen är det bara så att patienterna gör en glad. Jag är tacksam för alla er som vill arbeta med vuxna, men ni som ännu inte prövat tanken att jobba med barn istället, det borde ni göra.

Text: Redaktionen SU
Publicerad: 14 oktober 2020 10:28
Uppdaterad: 14 oktober 2020 10:28
Kategori: Krönika

Senaste kommentarer

Kicki skriver:

Fantastiskt skrivet, man riktigt ser den lille patienten på sin hoj farandes fram i korridoren, förmodligen med en ängslig förälder i släptåg. Skulle vilja ha djungelljud i vår korridor bakom skeppet också.

Anne Nygren skriver:

Ja barn är härliga och vet vad de vill. Glömmer aldrig när min då 3-årige son opererades för brusten blindtarm. Dagen efter operation var han uppe på benen. Han sprang i korridorerna med sitt dropp. Jag efter med droppställningen och hann nästan inte med i kurvorna. Men han hade roligt och blev snabbt utskriven. ❤️

Cecilia Dalman Eek skriver:

En sprudlande text som verkligen ger liv åt dina ord! Tack för att du skrev den. Och tack för att du gör ett så fint jobb. #viceordföranden

Per-Olof Hansson skriver:

Tack Gustaf för ditt fantastiskt trevliga och samtidigt djupsinniga skildring om livet på barnsjukhuset !

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Samltiga fält är obligatoriska.

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.