23 november, 2022
”Jobbet är hur spännande och roligt som helst”
Trevlig, stabil och icke-dömande är tre bra egenskaper hos en skötare inom rättspsykiatrin. Det tycker Amanda Larsson, som jobbar som skötare på Rågården och utbildar sig till specialistundersköterska inom psykiatri.
"Man blir såklart otroligt glad när patienterna går vidare till öppenvården. Att säga hejdå, ha det bra, hoppas lägenheten funkar." Bild: Ines Sebalj.
”För några år sedan arbetade jag på ett lågtröskelboende i Kallebäck, och hade en kollega som extrajobbade på Rågården (Sahlgrenska Universitetssjukhusets enhet för rättspsykiatri, reds. anm.). Jag hörde henne berätta om en ganska tuff situation som hade inträffat där. Detta låter kanske konstigt – men när jag hörde henne berätta kände jag verkligen att ’där vill jag jobba’. Jag blev nyfiken på miljön och på lagarbetet hon berättade om – hur de gick tillväga för att få tillsammans få situationen att återgå till det normala.
Egentligen började mitt intresse för rättspsykiatri ännu tidigare. Jag sökte till Polishögskolan för några år sedan men hoppade av efter halva ansökningsprocessen när jag insåg att mitt intresse inte är att ta fast brottslingar, utan att vara med och slussa ut personer i samhället. När jag hörde min kollega berätta om situationen på Rågården bestämde jag mig för att börja plugga till undersköterska, och när jag var klar fick jag en tjänst på Rågården.
På den enhet där jag jobbar är patienterna ganska självgående. Mitt jobb handlar om att få dem att må bra. Vi skötare är de som har tid att sitta och prata med patienterna, kanske spela kort och styra upp aktiviteter. Jag har varit med i badgruppen, vilket innebär att man är med när patienterna simmar i Rågårdens bassäng. Tidigare har jag varit med i konstgruppen och målat med dem. Vi skötare är med och dämpar aggressioner, vi springer på larm och sitter med på läkarmöten, vi är med i Förvaltningsrätten och vi är med på riskbedömningar för de patienter man är kontaktperson för. Sedan är det mycket pappersarbete också, vi är som en mellanhand mellan kuratorn som har kontakt med socialtjänsten, och läkarna som har hand om det medicinska. Jag tycker jobbet är hur spännande och roligt som helst.
Jag vet självklart vilka brott patienterna har begått. Det är det första vi får veta när patienterna kommer: vad har de gjort, när, mot vem, och vem som är målsägande. Däremot har jag ingen rätt att gå och tänka på det i vardagen. Vem som begått sexualbrott och vem som har mördat spelar ingen roll i mitt arbete – mitt arbete är att rehabilitera dem. Däremot är det viktigt att visa var gränsen går: jag kan vara patientens kompis, men hen är inte min. Om mitt jobb är farligt? Nej. Man träffar lika ’farliga’ personer på en vårdcentral, men där är de kanske dessutom omedicinerade. Självklart är jag på min vakt, men jag är aldrig rädd.
För att vara skötare inom rättspsykiatrin tror jag men behöver ha några viktiga egenskaper. Man behöver vara icke-dömande: det spelar ingen roll vem du är, jag behandlar dig som vem som helst. Sedan behöver man vara stabil, för man vet aldrig när något kan hända. Stressiga eller våldsamma situationer kan uppstå extremt snabbt och man behöver vara beredd på allt. Sist men inte minst behöver man vara glad. Det är lättare att ta sig igenom dagen om de man möter är glada. Det blir lättare att känna att det inte är det sämsta i världen att sitta här.
De bästa dagarna på jobbet har jag på sommaren, fina dagar när vi kan ta med patienterna på utflykter utanför Rågården. Vi kanske går till sjön och badar med de som får, åker till stan eller går till kiosken. Patienterna får känna sig fria, de har civila kläder och är sig själva. De behöver inte berätta för en enda människa att de är dömda till vård. Tänk själv under pandemin när så många människor i Sverige fick stanna hemma hela tiden. Föreställ dig att du gör det, fast dygnet runt i flera år, du har hur mycket tid som helst och inget jobb att sköta. Självklart måste patienterna få komma ut, när läkaren bedömer att det är okej. Bevakad utevistelse och permission är viktiga delar av vården.
Sedan blir man såklart otroligt glad när patienterna går vidare till öppenvården. Att säga hejdå, ha det bra, hoppas lägenheten funkar. Jag blir stolt, särskilt över de patienter jag följt hela vägen, från att de kommer in till oss supersjuka och psykotiska, till att de skrivs ut.”