13 april, 2022
”Jag var en jävel på sputum”
Fysioterapeuten Staffan Skarrie har aldrig forskat, skrivit abstracts eller specialiserat sig. Jo förresten - för länge sedan var han expert på sputum, ett slags hostprov. Den specialkunskapen hyllar han nu i en krönika inspirerad av 90-talspopbandet GES.
Blev inget vidare på axlar
Har aldrig lärt mig nåt om hjärtats arytmi
Jag fick ont i tummen av massage
Kunde ingenting om lymfdränage
Har aldrig skrivit något abstract
Kunde inte ställa in en arbetsstol korrekt
Jag var kass på alla strokesymptom
Gick aldrig kurs i MDT
Men om nån hade en onormal lungbild
Lite slem eller svårt att få luft
Då trädde jag in i rummet
Och inget hinder var för tufft
Jag var en jävel på sputum
Jag var en jävel att få folk att hosta upp
Jag var en jävel på sputum
Och det fanns ingen som fick slå mig på fingrarna där
Ja, vad blir det kvar när man summerar ett yrkesliv? Jag var en lycklig fysioterapeut på Infektionskliniken i 25 år. Men sneglar jag på andra så får jag väl erkänna att det blev mycket som jag inte lärde mig. Jag blev heller aldrig specialist. Jag blev, som man säger, en ”generalist”. Ett lite vemodigt uttryck, som man ibland använder för att trösta oss, som inte fick till det där med specialisering.
Men så slog det mig, visst blev jag väl ändå specialist på något vis. Ja, kanske inte någon högstatusspecialist, men efter 10 000 sputumprov [ett prov där man analyserar slem från lungorna, som då måste hostas upp, reds anmärkning] hade jag varit med om det mesta och skulle nog vågat titulera mig som ”en jävel på sputum”.
Det var en fin start på dagen, där i slussen på Infektionsavdelningen, med sju sputumprovrör och remisser på ett allmänprov, tre tuberkulos- och tre cytologiprov. Lite andäktigt, nästan. Nu skulle det hostas. Och det gjorde det.
Ibland var slemmet skummigt, med risk för att det mest var saliv. Ibland segt och gulaktigt, vilket ju var en succé när man fick fram det. Ibland tog det stopp efter bara ett rör. Då kunde man pilla över lite av slemmet i rör nummer två. Någon gång fanns det röda strimmor i provet och då fick man trösta och säga att så kunde det vara ibland. Och så hade vi torrhostan. Den var ändå min stora utmaning. Det var höga odds på de proven. Motståndsandning, huffing och ett rejält hoststöd, kanske med koksaltsinhalation innan, var metoderna till sensationellt lyckade upphostningar.
Jag undrar om någon ger sådana där hoststöd nu för tiden, särskilt efter Covid.
Med patienten på sängkanten i full färd att nästan hosta smög jag mig bakom patienten och, med ena knät i sängen och med min bröstkorg mot patientens rygg, gav jag ett rejält hoststöd, med en hand på patientens mage och en på bröstkorgen. Helt enkelt en väldigt närgången omfamning. De äldre männen kunde, efter en lyckad hostning, säga ”Det där var rejäla tag”, medan det från äldre kvinnor kunde uttryckas: ”Det var en go´ kram.” Nej, jag förstår ju att sådana metoder hör till det förgångna.
När jag var alldeles ny fysioterapeut, i slutet på 70-talet, då hade vi ytterligare en arsenal av slemlösande metoder, som vi använde inför våra sputumprov. Vi bultade, bankade och vibrerade över bröstkorgen i olika dränerande lägen utifrån var slemmet antogs sitta. Det skulle naturligtvis visa sig, i studier, att lungorna inte blev bättre av denna behandling, men hostades gjorde det.
Ja, jag var en jävel på sputum och gladdes många år över min specialkunskap. Så flyttade jag till Mölndal och det kom en ny fysioterapichef till Östra. Gunilla, hette hon. Nu var det nya tider. Det var prioriteringar av arbetsuppgifter och avgränsningar till det specifikt fysioterapeutiska som gällde. Så den nya chefen tog resolut bort sputumproverna som en fysioterapeutisk arbetsuppgift. Så kan det gå. Det som jag var specialiserad på inom mitt yrke visade sig inte ens vara en fysioterapeutisk arbetsuppgift. Snopet på nåt sätt, när man summerar sitt arbetsliv.
Jag vet inte om du, liksom jag, när du är förkyld och hostig, gärna vill hosta upp och se om det är någon konstig färg på det som kommer upp. Det vill i alla fall jag. Men det funkar nästan aldrig för mig. Slemmet vänder liksom ner i magen i stället för att komma ut genom munnen. Och, tänker jag, om det var lika svårt för patienterna att hosta upp som det är för mig, så var det ju faktiskt en konst att få till ett bra sputumprov .
Hur som helst, jag hade det mycket bra på Infektionskliniken.
Staffan Skarrie är enhetschef för Fysioterapi Mölndal. Han har skrivit många krönikor i Sahlgrenskaliv – du hittar dem här. Redaktionen vill tillägga att han och Gunilla är goda vänner.