”Jag spolar ner gröten i toaletten och lägger tabletterna i byrålådan”

– Då får fru Karlsson ta hem flickan på eget ansvar.

Överläkaren på Infektionskliniken vid Centrallasarettet i Halmstad tittar på min mamma med bestämd och barsk blick. Han är en storvuxen äldre man som man knappt vågar tilltala men i denna situation säger min lilla mamma med bestämd röst:

– Ja, nu ska tösen med hem.

Jag är vaken och så glad. I dag ska jag äntligen få åka hem. Nattsyster var inne och tog tempen för länge sedan och efter det har jag inte somnat om. Nu hör jag hur någon kommer in i slussen utanför rummet. Från sängen ser man inte vem det är eller vad de gör, men efter fjorton dagar på rummet så vet jag att de klär på sig lite extra skyddskläder. Det är frukosten som kommer och på vardagar är det alltid samma, en stor tallrik rågmjölsgröt med lingon, en smörgås med prickig korv, ett glas mjölk och förstås de där två starkt rosa tabletterna som ligger på brickan morgon och kväll.

De där rosa eller snarare cerise tabletterna är blanka och runda, ganska stora och påminner om godispastiller. Jag borde gilla dem, men jag tycker att de ser giftiga ut och har i smyg bestämt mig för att inte ta dem. Att detta är min antibiotika som ska läka ut scharlakansfebern, det har jag ingen aning om.

Som alltid när matbrickan kommit och syster har lämnat rummet så spolar jag ner gröten i toalettstolen och de två rosa tabletterna lägger jag i nedersta bordslådan. Mackan med prickig korv är en riktigt god limpa, sånt som vi kallar köpe-bröd. Det är lite lyx i vardagen och det är min frukost.

Året var 1968, strax före nyår. Jag hade feber, ont i halsen, prickar i armhålorna och tungan var smultronröd. Jag hade scharlakansfeber, det var därför jag blev inlagd på Infektion. Mamma och pappa körde mig dit och jag var nog ganska sjuk för jag kommer inte ihåg att de lämnade mig. Vi hade sju mil till sjukhuset hemifrån och det var inte ofta vi körde så långa resor, de planerades vanligtvis i god tid före. Så inte denna gång förstås. Men de planerade in ett besök hos mig efter cirka en vecka. Det var både underbart och fruktansvärt. Jag fick inte gå ur rummet och de fick inte komma in så utanför mitt fönster stod mamma, pappa och min lillebror. De var finklädda. De stod på rad och tittade på mig med stora ögon. Meningen var att vi skulle prata med varandra via varsin telefonlur som satt monterad i väggen. Det fungerade och jag pratade först med mamma, sedan med pappa. Vad skulle man säga? Allt jag längtade efter var att få krama dem och förstås att få komma hem, men där stod vi… De hade köpt ett par Kalle Anka tidningar till mig som de visade upp och de lämnades sedan in till personalen för att överräckas till mig. Vet inte hur länge vi stod där, men till slut var de väl blåfrusna och min lillebror alldeles för rastlös för att orka stå kvar i kylan. Som jag grät när mamma hängde tillbaka luren och de gick därifrån.

Allt det här är länge sedan. Mitt minne säger att personalen var snäll men jag minns inte att någon direkt pratade med mig mer än om precis det som var aktuellt, feber, mat, bäddning, rond. Det var två hemska veckor. Jag var helt ensam i mitt stora rum, förutom ett par, tre dagar då det kom en kille och fick dela rum med mig. Jag var åtta år och han var sju. Vi hade så kul.

I går bestämdes det att jag skulle få åka hem. Då hade jag inte feber. Dessvärre visar det sig att jag har feber igen i dag. Syster kommer in och berättar att läkaren har sagt att de ska ringa mamma och säga att hon inte får hämta mig. Som tur är, så har mamma redan hunnit köra hemifrån när de ringer och hon kör på i god tro om att få hämta mig. Jag har under tiden blivit smått hysterisk bara av tanken om att inte få åka hem, så när mamma kommer in till mitt rum fullkomligt flyger jag upp i famnen på henne och har bestämt mig för att inte släppa taget. Läkaren och sjuksystern är upprörda och säger åt mamma att sätta ner mig i sängen. Jag vägrar släppa taget! Jag skriker, gråter och hyperventilerar om vartannat. Vilket kaos. Mamma försöker först att övertala mig om att det är bäst för mig att vara på sjukhuset, det gick inget vidare bra. Till slut säger hon att hon inte kan lämna sin dotter så här. Då kommer de förlösande orden från läkaren: Då får fru Karlsson ta hem flickan på eget ansvar.

Jag vågar fortfarande inte släppa taget om mamma så sjuksystern börjar att tömma ur min garderob. Därefter börjar hon plocka från sängbordet. Samtidigt som hon frågar om jag har tömt lådorna drar hon ut dem en efter en. Jorden stannar en sekund när hon drar ut nedersta lådan. Där rullar ett hav av rosa tabletter runt. Hon flämtar till, mamma hinner mumla något, men innan vi vet ordet av så är sjuksystern på väg med hela bordslådan i handen. Hon tömmer alla tabletter i toalettstolen och spolar.

Det finns just inga lämpliga ord att säga i nuläget utan nu går det snabbt ut till bilen. Några mil senare möter mamma min blick via backspegeln, hon ler och säger:

– Nu kommer du att bli frisk.

Tio år senare är jag klar med min utbildning till undersköterska och påbörjar min första anställning inom intensivvården. De val man gör i livet baseras förstås på de erfarenheter man har med sig – och jag tror att i mitt fall så förde den här hemska erfarenheten ändå något gott med sig. Jag har sedan första dagen alltid älskat mina olika uppdrag inom sjukhusvärlden.

Yvonne Hedegärd är strateg i sjukhusdirektörens stab. Hon skriver regelbundet krönikor i Sahlgrenskaliv.

Detta är en krönika. Ställningstaganden och åsikter är skribentens egna.