”Jag bär er historia, och för den har jag att ta ansvar”

Det är något med modet, som behövs i ögonblicket när allt kan tyckas omöjligt. Modet att gå genom eld och blod, vilket är temat för Medicinhistoriska museets utställning. Modiga kan vi bara vara när vi är rädda, eller hur det nu var Astrid sa. För ett tag sedan landade en fråga hos mig: om inte jag står upp för den som inte har modet, vem ska då göra det? Sedan dess har jag funderat på vad det är att vara modig. Hur kan mod ta sig uttryck, och vad är priset? Vad är jag beredd att betala?

Jag vandrar genom den nya utställningen. I mina steg vilar min egen historia. Sommarstäderska på Östra klinikerna i Jönköping, träskor och vit rock. Nästa sommar på Ryhov, ett dåvarande mentalsjukhus. Jag hängde syster Gerd i rocken, var som golvad av människornas skrik av ångest. Vi la dom nästan innan de gått upp, men vi hade också bakdagar, midsommarfester, utflykter med rabarbersaft och mandelkubb. Krocket på stubbig gräsmatta. Något föddes där och då: jag skulle arbeta i vården. Sen blev det så. Oändligt många år bakom mig, och några få framför mig.

Försöker samla mig, det var ju genom eld och blod jag skulle ta mig. Medicinhistoriska är ett litet museum som bär på en oändligt stor skatt. För varje steg som tagits, av personal såväl som patienter, för varje suck, för varje andetag, finns något representerat på dessa kvadratmeter.

*

Rummet Eld och blod går som sig bör i röda nyanser. Det handlar om modiga kirurger som gett sig på intet ont anade patienter. Blod som flutit i jakten på bot. Narkosens längtan efter sömn, röntgens genomträngliga kraft. I ett hörn en blå blus; examensklädsel för den som blev barnmorska. Undrar hur det var då, på 1870-talet. Modet att vara barnmorska, att låta döden vara del av livet.

Nästa rum är blått. Smuts, skit och sjukdom. Här möts jag av epidemier och infektioner. För mig som operationssjuksköterska så blir det som att berätta för den redan frälsta. På väggen ett skåp med en blå flaska, den som en skulle spotta i, döpt till Blå Henry efter Tomas Manns roman om tuberkulossjuka på ett sanatorium. Påminner mig om min första stora resa, till Singapore 1985. Det var böter för den som spottade på gatorna. Men jag funderar även på vår framtida museer. Hur kommer pandemin beskrivas? För vad kommer vi hedras? Och vad kommer beskrivas som mer eller mindre galet?

Rum nummer fyra. Nu börjar det stora sjukhusets tid – det femte Sahlgrenska. Innovationer och prestationer. En barnmorsketratt tillsammans med nedtrampade tofflor. Jörgen Lehmans PAS, det första verksamma läkemedlet mot den tidens farsot: tuberkulos. Vidare till det gröna rummet: botare, bettlare och vanligt folk. Britta Lena Andersson (1824-1904), eller Kungsbackagumman, blickar ut med plirig blick. Hennes läkekonst var vida känd. Med kunskap i läkekonst och örtmedicin spjälade hon brutna ben, behandlade med örter och grötomslag. När hon dog, 23 oktober 1904, inträffade Kosteröskalvet, ett av Sveriges kraftigaste jordskalv i modern tid. Det är att dö så det märks. Sjukvården liknade inte den vi har idag. I stan fanns fältskär eller andra med hantverksmässig utbildning, men bodde du på landsbygden fick du klarar dig själv, eller tillsammans, med den kunskap som fanns. 

Människan spår, Gud rår.

Jag liksom stillnar i de som inte finns kvar. De som dog när de skulle levat lite till. Kanhända kunde man inte bota, men lindra och alltid trösta. Finns det tid för trösten idag? Är det där modet kommer in? Att säga: jag behöver tröst, eller: jag behöver trösta. Det kan inte gå fort, det måste få ta tid.

Rör mig vidare mot psykiatrin, som gäckar och lurar. Det där med vårt inre, vår själ, hjärnans vindlande spår. Lillhagens sjukhus, hur många i min generation har inte sommarjobbat på Lillhagen? Delat rökpaus med de som inte fick gå hem, samtalat med de som hade annorlunda tankar. Delat liv en liten stund. På väggen läser jag citat som beskriver upplevelserna av att vara patient på Lillhagen, tänk så väl dokumenterad denna del av vården är. Och konsten! Ni måste gå och se konsten. Blicka rakt in i någon annans själ, se något ur den andres perspektiv. Till alla er fantastiska Lillhagenkonstnärer: tack för bilderna och inbjudan till något annat, långt bortom mitt ibland så svartvita liv.

Nu går den medicinska utvecklingen med högre tempo än mitt andetag. Jag undrar just om vi inte borde stanna upp och fråga oss: vad ska vi göra med allt det vi kan? Hur får döden lov att ta plats i livet? För även om det finns oändligt mycket vi kan göra, frysa våra kroppar för att väckas i en ny tid, så tycks det ändå vara så att vi dör.

Jag tänker återigen på modet, på alla de som varit modiga. Ni som prövade, ni som vågade i er iver att hjälpa andra, ni som tog oss dit vi är idag. Och till er som inte hade annat att välja: hur rädda måste ni inte ha varit. Jag bär er historia, och för den har jag att ta ansvar. Precis när jag ska lämna museet ser jag en text om abort. Kvinnor som dog, och fortfarande dör, när de tvingas använda sig av farliga metoder. 1938 tilläts abort av medicinska eller ”humanitära” skäl i Sverige. Men det krävdes två läkarintyg och kvinnan steriliserades i samband med aborten. Lagen om fri abort gäller från 1975. Det är många modiga människor som tagit oss hit.

*

Tack till Medicinhistoriska museet, för att ni förvaltar och värnar om det som har varit, för att förstå hur vi tagit oss hit. Har du vägarna förbi, ta trappan upp och låt dig förundras av allt som varit. Hör springet i korridorerna, någons klagan, nattsjuksköterskans nedslitna tofflor, kvinnliga läkares kamp att få plats och så mycket mera. Och påminn dig om modet genom blod och eld.

Cecilia Lundmark är etisk vägledare på Etiskt forum, Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Detta är en krönika. Åsikter och ställningstaganden är skribentens egna.