Ingrid Sandgren: ”Om vi ändå hade pratat om det…”

Telefonen ringer. Jag har beredskap som donationsspecialiserad sjuksköterska, på Regionalt Donationscentrum Väst.  Det är ett samtal från transplantationskoordinatorn på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Någon har sagt JA! Det finns en möjlig organdonator på en intensivvårdsavdelning i regionen. Hon berättar vilket sjukhus det gäller och hur läget ser ut. Jag kontaktar den aktuella avdelningen och frågar när det passar att jag kommer dit. Tajmingen är viktig.   

I Sverige är donationsviljan hög. Mer än fyra av fem säger sig vilja donera organ efter sin död om det är möjligt. Trots detta sker organdonationer relativt sällan. Knappt var tionde av de omkring 3000 personer som varje år avlider inom intensivvården i Sverige kan donera organ, då medicinska förutsättningar saknas, och att en del säger nej  
 
I snitt avlider närmare en person i veckan i väntan på ett livsviktigt organ. Det är därför av största vikt att det råder en generell medvetenhet på hela sjukhuset så att de som kan och vill donera tas tillvara. Alla medarbetare ska kunna identifiera en möjlig donator. Löpande utbildningar ska genomföras och rutiner ska finnas på plats.  

När jag anländer till det aktuella sjukhuset planerar jag, tillsammans med medarbetarna där, det fortsatta arbetet. Flera undersökningar behöver genomföras för att utreda om personen i fråga kan donera ur ett medicinskt perspektiv. Det är resurskrävande. Arbetsledaren hjälper till att samordna bemanning och undersökningar. Transplantationskoordinatorn håller ihop kontakterna med transplantationscentrum. Samarbetet mellan intensivvården där jag befinner mig, och transplantationscentrum på Sahlgrenska Universitetssjukhuset är helt avgörande. 

När jag tar den första kontakten med intensivvårdsavdelningen frågar jag tidigt om de närstående. Hur ser situationen ut? Finns minderåriga barn? Hur har samtalen varit? Finns obesvarade frågor eller särskilda behov?  

Här finns en människa vars liv inte går att rädda och en familj som ska ta farväl. Deras situation påverkar hur vi planerar arbetet. ”Familjen först”, brukar vi säga, det är ett bra sätt att avgöra om det exempelvis passar att göra en undersökning just nu. Är det lämpligt att gå iväg med patienten på en röntgenundersökning eller är familjens behov av att sitta runt sängen viktigare? Vi kan alltid vänta.  

När barn finns med hjälper vi närstående att prata med dem utifrån deras ålder och behov. Jag har sett små barn sitta i sängen hos en döende förälder och lägga dit en teckning eller ett gosedjur. Äldre barn har skrivit i patientens dagbok. En tonåring kanske söker stöd hos kompisarna genom mobilen. Närstående har olika behov, och olika sätt att hantera sorgen, men något som alltid underlättar är om man pratat om donation tidigare. 

”Om vi ändå hade pratat om det …” De orden hör vi inte så sällan. När patientens inställning till donation inte är känd ombeds de närstående att tolka viljan. Vi lyssnar och ger tid för eftertanke. Vi frågar också om kulturella och religiösa behov och erbjuder hjälp att kontakta en religiös företrädare. Ibland behövs stöd för att förstå informationen eller få svar på frågor om den egna trons syn på donation.  

Processen tar ibland flera dagar. Det är en fördel för organen, som hämtar sig och blir bättre efter några dagars intensivvård. Det kan vara utmanande för familjen. När vi säger att vi behöver fortsätta vården för organens skull kan vissa närstående känna att de har svårt att orka, då är det viktigt att vi stöttar och informerar om varför organbevarande behandling är viktig, att det kan leda till att fler organ kan doneras. Det brukar vara motiverande, och ofta är tiden också hjälpsam för de närstående, tid att smälta och sörja. 

Så kommer beskedet från transplantationskoordinatorn att ett eller flera organ kan tas tillvara för transplantation. Det är ett besked vi har hoppats på. Det finns nu en möjlighet att rädda en eller flera andra personers liv. 

För närstående kan donationen bli något meningsfullt mitt i förlusten. Sorgen finns kvar, men vetskapen om att någon annan kan få leva vidare kan vara ett ljus i mörkret.  

Ingrid Sandgren är donationsspecialiserad sjuksköterska vid Regionalt donationscentrum Väst och donationsansvarig sjuksköterska vid Västra sjukvårdsregionen (Västra Götalandsregionen och norra Halland). Hon har lång erfarenhet av intensivvård, varav 18 år på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Hon har länge arbetat med donationsfrågor och medverkade i utredningen bakom Sveriges nya lagstiftning om organdonation.