”I början uppfattades jag nog som ett vandrande FASS”

Klockan är 06.25 när apotekaren Sara Karlsson öppnar läkemedelsrummet på Operation 1 Mölndal och kliver in. Med vana rörelser plockar hon fram några pappersark där anestesisjuksköterskan redan kvällen innan har skrivit upp vilka läkemedel som ska användas under morgonens ortopediska operationer.

– Oj, det var mycket i dag, säger Sara och sneglar på klockan. Jag brukar försöka vara med på morgonmötet på IVA klockan sju, men jag ser direkt att det kommet bli tight.

Hon tar fram en rondskål för varje patient, och så börjar hon plocka fram ut skåpen. Först ampuller med bland annat Fentanyl och Betapred. Därefter förbereder hon de läkemedel som ska dras upp och iordningställas för infusion: Propofol, Noradrenalin och Remifentanil, för att nämna några. I en av rondskålarna klirrar det fullt av läkemedel, mycket fler än i de andra.

– Det skulle kunna vara en patient med smärtproblematik. Alla patienter ska bedömas inför operation för att kunna genomföra en så trygg operation som möjligt. Smärta, och behandling av denna, innan och efter operationen är väldigt viktig. Och varje patient är unik, säger Sara.

Alla narkotikaklassade läkemedel hämtar hon i ett särskilt (låst) skåp, och de ska journalföras och noteras i särskilda liggare. Hon sneglar på klockan igen.

– Nu kommer de snart och undrar när jag är klar…

Stannade kvar efter pandemin

Sara är, skulle man kunna säga, en välkommen rest från pandemin. Hon kom till Mölndals sjukhus i slutet av 2020, när Mölndals IVA hade uppemot 20 covidpatienter trots att avdelningen i vanliga fall har 4-6 platser. Då stod hon och två andra apotekare och arbetade i läkemedelsrummet hela dagarna. De säkerställde försörjningen, iordningställde läkemedel och var ett stöd i läkemedelsfrågor.

– Det var verkligen massproduktion, minns Sara.

Pandemins värsta fas passerade, men Sara blev kvar.

– Jag gjorde praktik på ett vanligt apotek en period innan pandemin, och kände ganska snabbt att det nog inte var min grej. Jag trivs så bra här på Mölndal. Det är kul att vara en del av teamet och att få direkt feedback på det jag gör.

Det här tidiga morgonarbetet är ett exempel på det. Tidigare var det nattsjuksköterskorna som förberedde läkemedlen till morgonens operationer.

– Jag har förstått att de är glada att slippa göra det som sin sista uppgift innan de ska gå hem. De är ju rätt trötta då. Jag är pigg och har möjlighet att vara väldigt noggrann.

Anestesisjuksköterskorna kommer in i rummet, en efter en, och hämtar patienternas rondskålar. Klockan är strax efter sju när Sara kan lämna läkemedelsrummet. Hon missade morgonavstämningen.

Roligast: att lösa kluriga problem

Sara är inte anställd på ApOpIVA, utan på Vårdfarmaci. Där jobbar legitimerade apotekare och receptarier, två yrkesgrupper som ofta går under samlingsnamnet ”farmaceuter”. Sara Karlsson gillade aldrig kemi i gymnasiet.

– Men på universitetet blev kemi något annat, och när man väl är inne i det är det väldigt intressant, säger hon.

De stora utmaningarna i jobbet är inte att iordningsställa läkemedel, säger hon. Den största stimulansen är att få lösa kluriga problem tillsammans med läkarna och sjuksköterskorna.

– Det kan till exempel handla om att vi har en patient som är intuberad och inte kan svälja, men behöver ett läkemedel som bara finns i tablettform. Då får jag försöka ta reda på om man kan ge det i sond, eller om det finns något annat sätt att lösa det.

Hon visar en annat exempel: en CVK med två eller fyra lumen (enkelt förklarat: ”portar” som infusionerna sätts i), där personalen på IVA kan ge många läkemedel samtidigt. Det funkar oftast bra, men ibland uppstår problem.

– Många av våra patienter behöver behandlas med det vätskedrivande läkemedlet Furix. Injektionslösningen har ett högt pH, vilket kan ställa till det om man måste ge det i samma lumen som andra läkemedel. Det finns risk för inkompabiliteter, det kan bildas olösliga ämnen som är direkt farliga att låta gå in i blodbanan. Det är viktigt att kontrollera om Furix är möjligt att ge tillsammans med de andra läkemedlen, annars kan man behöva sätta en ny nål någon annanstans på kroppen.

Möter svårt sjuka patienter

Arbetsdagen fortsätter på IVA. Här finns ett så kallat PNL – patientnära lager – som Läkemedelsförsörjningen beställer åt och fyller på med läkemedel varje måndag och torsdag. Ett smart system med EAN-koder gör beställningarna smidiga. Inne på en av IVA-salarna blir Sara haffad av en sjuksköterska som har frågor om de fentanylplåster som en av patienterna där har hela tiden. Patienten har också flera andra narkotikaklassade smärtlindringspreparat. Plåstren är bra, men ska bytas på lite krångliga tider.

– Läkaren har ordinerat 250 mg per dag, men plåstren innehåller 100 eller 50 mg, så det blir lite konstiga intervaller. Jag ska se om det går att hitta en annan lösning, säger Sara.

På IVA möter Sara patienter som är oerhört sjuka och smärtpåverkade. Det är en vardag som apotekarutbildningen inte riktigt har förberett henne för. Hon är tacksam för de etiska reflektioner som arbetsgruppen har med jämna mellanrum.

– Jag tycker det är spännande att få arbeta i den här miljön, men det är också tufft och svårt. Utöver att vi har en bra kultur här på avdelningen, så är det också hjälpsamt att min sambo också jobbar i vården. Det är skönt att kunna komma hem och säga ”det var en tuff dag på jobbet” och veta att han förstår.

Inne på postop är det en sjuksköterska som frågar om Sara kan ordna fram sertalin och folsyra, som en patient har förskrivet men som inte finns på avdelningen. Sara lägger en beställning i Hamlet, för att senare kunna gå och hämta preparaten i VNL:en – det vårdnära lagret i kulverten.

– Det är vanligt att patienterna behöver andra läkemedel än de vi har på avdelningen. Det svåra är om det är licenspreparat, då är det ofta lättast om närstående kan ta med sig dem hemifrån. Värre kan det vara om de sätts in på ett licenspreparat under sin tid hos oss. Ibland måste vi söka nya licenser och det kan förekomma att läkemedlet inte finns fysiskt i Sverige., säger hon.

Klockan nio på morgonen har gardinerna dragits bort från fönstren inne på en av IVA-salarna. Även om patienterna är sövda är det viktigt att behålla någon form av dygnsrytm. Sjuksköterskan Tobias Andreasson jobbade med Sara under pandemin. Sedan bytte han jobb ett tag, och när han kom tillbaka var Sara kvar.

– Det är roligt att du är kvar. Och det är väldigt bra att ha en apotekare att fråga om saker, säger han.

Vad frågar du Sara om?

– Det är väl egentligen tre frågor framför allt: Har vi det här läkemedlet som patienten blivit ordinerad? Kan det gå ihop med andra läkemedel? Och ibland: vad är det här för läkemedel?

Sara nickar, det är de vanligaste frågorna hon får.

– I början uppfattades jag nog som en vandrande FASS. Det är jag ju inte, men jag vet hur jag ska hitta information om läkemedel och hur jag ska tolka den informationen. Dessutom har jag tid att göra det, vilket sjuksköterskorna inte alltid har. Vi professioner som jobbar här har olika kompetens och vi är bra på att nyttja den tillsammans, säger hon.

Ända sedan dag ett har hon känt sig uppskattad.

– Jag får möjlighet att avlasta sjuksköterskorna och stötta läkarna. Samtidigt får jag se många intressanta saker och blir ödmjuk inför människors lidande. Dessutom är det roligt att få omsätta teoretisk kunskap i praktiken, och läkarna är alltid positiva när jag kan komma med förslag på hur vi kan lösa vissa problem. Jag tycker att jag har ett jätteroligt jobb.