17 februari, 2021
”Här kommer jag, kamrat Ålderdom!”
Stefan Skarrie fyller 65 i år. Är det då ålderdomen börjar? I så fall har han inget emot att börja umgås med kamrat Ålderdom. Tvärtom – de kan till och med komma att bli de bästa av vänner.
I år ska jag fylla 65 år. Börjar ålderdomen då?
Om man lyssnar runt så verkar det som om ålderdomen alltid tänks infinna sig vid en högre ålder än man själv befinner sig i. 70-åringen tänker att den börjar fram mot 80 och 85 åringen att den infinner sig när man passerar 90.
Det verkar som om vi i vår kultur har det lite svårt med övergångarna mellan olika livsskeden. Det är som om vi vill hålla kvar det som varit lite för länge, istället för att nyfiket greppa det som ska komma. Vi är rädda för att förlora ungdomen, vi håller emot när vi närmar oss medelåldern och har du någonsin hört någon, med glädje, basunera ut att nu övergår jag till ålderdomen. Nej, ålderdomen har nästan blivit ett tabubelagt ord. Men nu ska det bli ändring på det. Här kommer jag, kamrat Ålderdom.
Så vad bjuder du mig då, kamrat Ålderdom att se fram emot? Något vackert med ålderdomen tycks vara att man blir mer känslig med åren. Jag kan se hos mig själv att jag är lite blödigare, lite mer lättrörd. Och det känns fint. Den åldrande mannen är klädsam i tårar, tycker jag. Känslosamhet är det nya tuffa, skulle man kunna säga.
”Tiden är förbi när man välvilligt jamsade med i olika mingelbjudningar tillsammans med människor som man inte har något intresse av”
En annan fin sak med dig, kamrat Ålderdom, som jag redan nosat på, är ju att man tydligare vågar säga nej. Det kan gälla vad man vill göra, vad man tycker om eller vilka man vill umgås med. Tiden är förbi när man välvilligt jamsade med i olika mingelbjudningar tillsammans med människor som man inte har något intresse av. Man kan få bejaka att man är en tråkmåns ibland. Det kan också betyda att man avslutar relationer. Tiden är för kort för att låtsas att man hör ihop med alla som man en gång hörde ihop med.
Den stora utmaningen är väl att bli vän med den åldrande kroppen. Här måste det till en tankeväxling för att det ska bli en glädje. Kanske kan man lära sig att se det som en sport, en utmaning att mixtra med de tabletter och salvor som står till buds för olika krämpor så man uppnår optimalt resultat. Men den är ju ingen vacker syn direkt, den här kroppen Det är ju, objektivt, helt osannolikt att hustrun skulle känna annat än på sin höjd ömhet, men då rakt inte åtrå, vid åsynen av denna nakna kropp. Men ömhet är ju också vackert, får man tänka.
”Under ålderdomen ska jag plocka fram allt jag fått vara med om och kanske åstadkommit och liksom suga på det”
Och så, äntligen, kamrat Ålderdom, kan man få ta hjälp av andra utan att skämmas, erkänna att man inte kan eller orkar och bli vän med att vara beroende. Ja, att ge andra glädjen att få hjälpa en. Själv har jag övat ett helt liv genom att ta hjälp av praktiska och tekniska människor. De blir så glada över min hjälplöshet. Och så tänker jag fortsätta. Jag kommer att bjuda på mina tillkortakommanden. Ja, jag ser nästan fram emot tiden då jag kommer att bli hemtjänstens favorit. Personalen kommer att kivas med varandra om vem som ska hjälpa Skarrie. ”Jag vill ta morgontoaletten hos Staffan”, säger någon. ”Då vill jag ta nattningen”, säger en annan. Ja, så kommer det att låta. Spännande, va?
Och så får man tid att minnas. Det är ju ett av dina starkaste kort, kamrat Ålderdom. Men man måste börja tidigt. Sedan är ju risken att det blir för sent. Just nu lever man ju bara i nuet och med den närmaste framtidens agenda. Men under ålderdomen ska jag plocka fram allt jag fått vara med om och kanske åstadkommit och liksom suga på det. Le åt det lyckliga, skratta åt det alltför tvärsäkra, grubbla över det som jag inte förstod och gråta en skvätt över det sorgliga. Det ska bli fint.
Så nu kommer jag, kamrat Ålderdom, och vi ska bli de bästa av vänner.
Detta är en krönika, åsikter och ställningstanden i texten är skribentens egna.