”Har jag kompetens nog att inte göra som 112 säger?”

– Finns det någon sjukvårdskunnig här?

Min hjärna reagerar som en reptils. Innan jag hinner tänka så har jag vänt mig om och först när jag rest mig upp ur stolen och är på väg till personen som ligger på golvet mellan några bord hinner jag tänka tanken: vad gör jag nu…

Solen strålar från en kall klarblå himmel så där gnistrande vackert och välkommet som den kan vara en dag i februari. Min man och jag har lyckats få till en lunch tillsammans. Det är fredag och vi reflekterar över veckan som varit. Vaccinationerna mot Covid-19 har kommit igång. Jag arbetar med att samordna vaccinationsarbetet inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset och vi har nu vaccinerat ca 3 000 personer som bedömts vara våra mest utsatta medarbetare inom Covid-vården. Det är inte helt sant, men utifrån den bristande tillgång på vaccin som är så får vi vara glada att några har kunnat prioriteras.

Min man arbetar inte inom sjukvården men är som alla andra mycket intresserad av utvecklingen inom Covid 19 och det efterlängtade vaccin som ska göra oss friska och fria att återgå till ett normalt liv. Jag är lite uppgiven då vi har fått besked att nästa tilldelning av vaccin är planerad att ske i april och det känns otroligt långt borta. Vi tycker förstås att det känns orättvist och som en felaktig prioritering eftersom alla våra medarbetare är belastade och ansträngda efter denna långvariga pandemi. Med tanke på att vi har ca 17 500 medarbetare så är det angeläget att kontinuerligt få tilldelning av vaccin. Alla ska ju sedan ha en andra dos så totalt planerar vi för att kunna ge ca 35 000 injektioner. Ja, som ni förstår handlar lunchens samtal mest om detta, och det är skönt att få prata av sig. Maten är jättegod och solen strålar in genom de stora fönsterpartierna. Mikael har just hämtat en kopp kaffe när orden studsar i matsalen: finns det någon sjukvårdskunnig här?

Personen ligger på rygg och krampar. Bordet där hen satt har dragits undan och några personer står på behörigt avstånd. En kvinna är på plats sekunden före mig och letar efter pulsar, hon är också sjuksköterska får jag veta senare. En man, som är personens lunchvän, svarar på de frågor vi ställer och ringer 112. Hur många tankar kan man hantera samtidigt? Det bara rusar frågor i min hjärna samtidigt som vi vänder över personen i framstupa sidoläge. Hen är nu knallblå i ansiktet, ögonen stirrar hysteriskt men frånvarande, skummande fradga fullkomligt väller ur munnen. I detta läge kommer min första egoistiska ångestfyllda tanke: jag vill inte göra mun-mot-mun-metoden, med tanke på Covid.

Nu är personen i djup medvetslöshet. Kroppen är slapp och tunga snarkningar gurglar fram och åter. Min uppgift är att hålla fria luftvägar och jag har ett bra grepp i käkbenet men jag saknar all utrustning vi har hjälp av när detta händer på sjukhuset: en sug, syrgas, koll på hjärtats aktivitet med mera. Jag känner mig trygg i min erfarenhet men samtidigt så rädd och liten i stunden. Rädd för att inte kunna rädda livet för personen, rädd för att inte göra rätt och inte minst livrädd för att behöva genomföra mun-mot-mun-metoden. Får man ens lov att tänka så egoistiskt i en stund som denna? Så oerhört stressande och ångestskapande tanke.

Via telefon uppmanar 112 att vi ska koppla upp och använda hjärtstartare. Jag rådgör med min kollega som känner fina pulsar och vi gör gemensamt bedömningen att vi inte vågar vända personen på rygg med tanke på risken att hen skulle kunna kvävas i sin egen saliv. Åh, om jag bara haft en sug… Men en ny ångestfylld tanke följer: Har jag kompetens nog att inte göra som 112 säger?

Jag har ingen uppfattning om hur lång tid som förflutit, men långsamt återvänder personen till oss. Andetagen är lugnare, fradgan är borta och nu är det vanlig saliv som rinner i min hand. Den blå färgen avtar och svettningarna upphör. Jag blir medveten om att mina knän och underben har helt domnat bort. Vännen som hela tiden hållit i telefonen och haft kontakten med 112 på högtalare sätter sig nu ner på huk bredvid och jag ser hur hela han skakar. På avstånd hörs ljudet från ambulansens sirener, min kollega och jag byter blick och nickar stödjande mot varandra, nu behövs inga ord. Vilken lättnad! Personen svarar ännu inte på tilltal, men hen lever och situationen känns stabil när ambulanspersonalen tar över.

På toaletten tvättar jag händerna och ser mig i spegeln. Det rinner en droppe ner för kinden, det är svett, tårarna har inte kommit ännu. Jag står fortfarande lite ostadigt då känseln i ben och fötter ännu inte återvänt fullt ut, andas några extra andetag och tvättar händerna en gång till.

När vi vandrar hemåt har jag solens strålar i ansiktet. Jag vänder näsan mot ljuset och söker dess värme och energi. Det är ett virrvarr av tankar i huvudet och vi har inte sagt många ord när min man med darrande röst säger: jag är så stolt över dig, Du har räddat livet på en människa idag.

Yvonne Hedegärd är strateg i sjukhusdirektörens stab och sjuksköterska i professionen. Detta är hennes tredje krönika i Sahlgrenskaliv. Tankar och åsikter är krönikörens egna.