2 augusti, 2022
Hallå där Per Nellgård, som firar 40 år som läkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset!
"Jag började som AT-läkare vid ortopedkliniken på Mölndals sjukhus den 1 augusti 1982, då 26 år gammal. Det är min nyfikenhet som fortsätter att driva mig framåt!"
Per Nellgård, överläkare inom anestesi-, operation- och intensivvård på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Grattis! Den 1 augusti firade du 40 år som läkare på sjukhuset. Hur ser din resa ut?
– Jag började som AT-läkare vid ortopedkliniken på Mölndals sjukhus den 1 augusti 1982, då 26 år gammal. Min ST gjorde jag inom anestesi och intensivvård och sedan 1988 har jag arbetat som kliniker inom den specialiteten på en rad olika avdelningar inom sjukhuset. Jag har också varit chef i många år, bland annat verksamhetschef för Thorax och TIVA och sektionschef för ”allmän” anestesi.
1995 disputerade jag på tarmvred och har sedan forskat inom många områden; brännskador, koagulation, patientmonitorering, smärtproblematik med mera. Jag har dessutom arbetat fackligt på olika nivåer och engagerat mig i flera olika läkarföreningar och styrelser, däribland Göteborgs universitetsstyrelse. Jag gillar att vara med där man kan påverka och försöka göra det så bra som möjligt för många människor, inte enbart mina egna kollegor. Som den smålänning jag är är jag också intresserad av ekonomi och har försökt förbättra den på flera håll där jag varit med.
Vad är du mest stolt över att ha åstadkommit?
– Ett par saker. Det ena är när jag var verksamhetschef för Thorax i mitten på 2000-talet. Vårt mål var att under 2007 utföra 1400 hjärtoperationer och det klarade vi! Det blev faktiskt 1401 totalt. Och det var samtidigt som Scandinavian Heart Center på Carlanderska, som utförde 500-600 hjärtoperationer, stängde. Det andra är när jag som verksamhetschef för Thoraxoperation/TIVA anställde en professor som heter Sven-Erik Ricksten 2006 för att på halvtid forska med mina kollegor. Det resulterade bland annat i att vi blev 20 disputerade överläkare, flera hade redan disputerat, och fem forskande specialistläkare. Det generella intresset för forskning ökade och verksamheten hade ett väldigt gott vetenskapligt rykte.
Vilken är den viktigaste utvecklingen som skett inom din specialitet?
– Det är nog användningen av videolaryngoskop på 2000-talet. Laryngoskopet används inom anestesi för intubation. Man stoppar ned en tub mellan stämbanden för att kunna andas säkrare åt patienten under operation. Videolaryngoskopet har en kamera i spetsen och bilden visas på en skärm vid sidan av. I stället för ett 15 graders synfält kan man med hjälp av videolaryngoskopet se 60 grader. Det minskar risken för skador och gör det säkrare för patienterna. Sahlgrenska var först i Sverige med att införskaffa instrumenten runt år 2000. Några år senare fanns de på flera sjukhus och nu på de flesta sjukhus.
Vad har varit roligast under alla år?
Flera saker! Dels att jag lärt mig att bli en duktig kliniker, dels att vara chef och kunna åstadkomma saker tillsammans med mina medarbetare, och att försöka sprida en positiv stämning på arbetsplatsen.
Att undervisa har också varit väldigt roligt. Jag tycker mycket om att föreläsa. Min fru säger att det är för att jag gillar att höra min egen röst men det är inte hela sanningen, haha! Jag vill sprida kunskap och tycker det är viktigt att läkare fortbildar sig. Sedan 1997 har jag varit specialistkursledare och i dag använder jag runt 25 procent av min arbetstid för utbildning och fortbildning av framtida anestesiologer. 2005 startade jag västsvenska anestesividareutbildningen, VAVU. Fortbildning är en av de viktigaste frågorna för vården anser jag – det borde vara obligatoriskt att som läkare fortbilda sig regelbundet under tiden man tjänstgör.
Det jag nog tyckt var roligast var att både utbilda och lära mig själv inom svåra luftvägar, vilket är centralt inom vår specialitet. Att säkra en svår luftväg är kanske det mest stressande för en anestesiolog och då gäller det att ha bra teoretisk kunskap, fin utrustning och praktisk erfarenhet, samt ett bra team omkring sig. Genom åren har jag på veckokurser utbildat över 1000 blivande anestesiologer och flera hundra specialistläkare inom ämnet.
40 år är en lång tid. Vad är anledningarna till att du stannat?
Jag har trivts bra och jag har haft möjlighet att göra det mesta som jag velat. Jag har arbetat på många olika enheter, kunnat delta i forskningsprojekt och så vidare. Det är min nyfikenhet som fortsätter att driva mig framåt! Det är också den som gjort att jag vid sidan av medicin också studerat mycket annat, bland annat ekonomi, juridik och romersk kulturhistoria.
I september ska jag gå i delpension på 25 procent och sedan får vi se när jag slutar helt. Det är lite för roligt att jobba på sjukhuset!