23 januari, 2023
Hallå där, Johanna Wangdell!
Du är disputerad arbetsterapeut på Centrum för avancerad rekonstruktion av extremiteter (C.A.R.E.) och har jobbat med ryggmärgsskador sedan 2002. Du är i Ukraina just nu, vad gör du där?
"Det är svårt att anpassa sig till ett nytt liv. Att göra det i en krigsmiljö är ännu mer utmanande", säger arbetsterapeuten Johanna Wangdell om de ukrainska patienterna.
– Utanför staden Rivne i västra Ukraina skapas just nu landets första rehabiliteringsenhet för ryggmärgsskador, med hjälp av WHO. Jag arbetar här tillsammans med en fysioterapeut från Norge, en sjuksköterska från Australien, en klinisk psykolog från Storbritannien, rehabläkare från Canada och Italien, och en koordinator från Indien. Vårt syfte är att öka sjukhusets förmåga att rehabilitera personer med ryggmärgsskada. Det gäller främst kunskapsmässigt, men också kapacitetsmässigt i form av lokaler och utrustning. Sjukhuset har gått från 50 sängar för rehabilitering till drygt 100 på kort tid.
Hur är det att arbeta med de lokalanställda?
– Den ukrainska sjukhuspersonalen är fantastisk på att ta till sig nya arbetssätt, trots att vardagen störs av frånvaro av elektricitet och ständiga flyglarm. De vill verkligen göra det bästa för sina patienter!
Vi har bland annat lagt in tre utbildningstillfällen per vecka på 1-3 timmar styck, och de bara vill ha mer, trots en redan enorm arbetsbelastning. I Sverige skulle en arbetsterapeut ha ansvar för kanske fem patienter i subakut rehabiliteringsfas. Här har varje arbetsterapeut 50 patienter. Så vårt invanda arbetssätt behöver modifieras något. Trots arbetsbelastningen är de väldigt intresserade av att lära, och lära om. När de sedan kommer hem efter jobbet behöver de hantera familj och vardagsliv ”som vanligt” trots att de bara har el ibland. Mycket imponerade.
Vad är svårigheterna?
– Att planera för framtiden är normalt sett utmanande när man fått en ryggmärgsskada. Det är svårt att anpassa sig till ett nytt liv. Att göra det i en krigsmiljö är ännu mer utmanande. Både patienter och personal har svårt att göra långsiktiga planer i den situation som råder, så att rehabilitera när man inte vet till vad man ska komma tillbaka till är också en utmaning. En del patienter lider också av PTSD efter sina upplevelser vid fronten eller i rysk fångenskap, och detta måste också behandlas samtidigt som man arbetar med den fysiska rehabiliteringen.
Vad betyder det här projektet för dig?
– Det är en fantastisk möjlighet att kunna bidra med den kunskap om ryggmärgsskador jag har samlat på mig genom åren. Det känns verkligen meningsfullt! Dels att kunna sprida kunskap, dels att kunna ge hopp genom att arbeta för en förbättrad framtid för sjukhuset och för patienterna.
Samtidigt är det en utmaning på ett personligt plan. Jag får pröva min kunskap mot de andra i det internationella teamet och tillsammans får vi sätta vår gemensamma kunskap och erfarenhet i en ukrainsk kontext. Det är utmanande och spännande. De internationella kollegorna är ett stort stöd och vi lär mycket av varandra också.
Hur är vardagen, hur märks kriget av?
– Vardagen här är mer normal än vad man kanske tror om man ser svenska nyheter. Den västra delen av landet är hittills i stort sett förskonad från attacker. Fastän flyglarm går ibland så är ukrainarna mycket noga med att de inte ska låta sig påverkas, för dem är det mer viktigt än någonsin att njuta av livet och göra saker de mår bra av. Det gör att vardagen här är trevlig, och människor är otroligt vänliga och hjälpsamma trots att det stora hotet alltid finns närvarande.
Hur ser framtiden ut?
– Det här projektet pågår till sista mars. Sedan är planen att det här sjukhuset; Rivne Rehabilitation Hospital for War Veterans, ska fungera som modell för uppbyggnaden av ytterligare fyra rehabsjukhus runt om i Ukraina. Behovet av rehabilitering är enormt.
Läs gärna mer om projektet i The Guardian. Här hittar du den artikeln.