Gömda konstskatter på Östra – skapade av personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa

– Jag har fönster mot en av de här gårdarna, men har inte tänkt på att det finns skulpturer här, säger Pierre Lindeblad, vårdenhetschef på verksamhet Beroende, som öppnar dörrarna till innegårdarna vilka i vanliga fall endast patienter och medarbetare har tillgång till.

Skulpturerna skapades 2002 – 2005 i ett Arvsfondsprojekt inom Stiftelsen Gyllenkroken. Aktivitetshuset Gyllenkroken startade 1989 med medel från Allmänna arvsfonden av föräldrar till vuxna psykiatripatienter. När Lillhagens sjukhus med sin studieverksamhet och andra stora institutioner inom psykiatrin började avvecklas, uppstod snart ett behov av att skapa sysselsättning för de patienter som flyttat ut till andra vård- och boendeformer i staden. Efter hand startades fler Aktivitetshus runt om i Göteborg, både på privata och kommunala initiativ.

Nu besöker Annika Engström och Linda Wallander gårdarna för att återse skulpturerna. Annika Engström är numera producent på Medicinhistoriska museet, men arbetade som projektledare på Stiftelsen Gyllenkroken under flera år. Linda Wallander var en av deltagarna i projektet och har själv skapat ett av konstverken.

– Stiftelsen Gyllenkroken kände till att det skulle byggas en ny psykiatrisk klinik på Östra sjukhuset. Efter att ha kommit överens med dåvarande ledning på Sahlgrenska Universitetssjukhuset fick vi medel från Allmänna arvsfonden för att producera utsmyckningar, berättar Annika Engström.

Projektet tog tre år och när de började var det 30 deltagare allt som allt. Alla hade någon erfarenhet av psykisk ohälsa eller av att vårdas inom psykiatrin. Deltagarna gick från att planera, undervisas i konst och skulptur och göra studiebesök, till att skissa, skapa i liten skala och undersöka form och material. Och så till sist göra de stora skulpturerna. Då var det fem deltagare kvar.

– När vi planerade pratade vi mycket om vad man vill se när man ligger inne för psykiatrisk vård, och alla vara överens om att det skulle vara något som gjorde att man längtar ut, säger Annika Engström.

Skulpturerna på gårdarna är Källan, Lövet och Laman. På innergården i centralkomplexet på Östra sjukhuset finns en mosaik i en konstgjord damm. Där hängde också ett tag tillfällig konst som också togs fram under projekttiden.

Linda Wallander gjorde den stora mosaiken, Tulipanaros. Ett delmoment under kursen var att lägga mosaik och Linda Wallander utvecklade ett helt utsmyckningsförslag i mosaik. En viktig del var att göra den i ett frostbeständigt material, där bitarna inte trillar av vilket händer på många utomhusmosaiker.

Därför gjordes den i granit och marmor, vilket inte är lika färgstarkt som glasbitar, men som finns i olika nyanser av naturliga jordfärger.

Linda Wallander har fortsatt att skapa konst, och hon ser projektet som något av en grundutbildning för henne. Och hon understryker hur viktigt det var för henne och de andra deltagarna.

– Konst är hur bra som helst för återhämtning. Det här var ett av de första konstprojekt jag var med i. Jag kände att vi gjorde något riktigt, vi lärde oss mycket, och fick ställa ut på Stadsbiblioteket under tiden vi skapade skulpturerna till Östra sjukhuset.

– När du mår så dåligt att du inte kan jobba har du ändå behov av att uttrycka dig. Men också att få skapa och ingå i ett projekt som leder till något. För det skapar struktur i tillvaron och ger även stolthet över att man har bidragit till något, säger Linda Wallander.

När de besöker mosaiken märks det att det var ett tag sedan den rengjordes, men väktarna på Östra sjukhuset hjälper till med att hitta en kvast och Linda Wallander gör sitt bästa att få bort alger och annan smuts som har ansatt den.

– Den tog väldigt lång tid att göra och jag fick hjälp av kursledarna på slutet.

En av tankarna med projektet var att ge deltagarna möjlighet att skapa i lite större skala och i andra material än vad man trodde att man kunde klara.

– Alla deltagare utmanade sig själva och växte med uppgiften, berättar Annika Engström.

Om skulpturerna på gårdarna

Källan, granit och brons, av Gabriella Klintred

Från början var det tänkt att det skulle bli en vattentrappa, men när det blev klart att det inte skulle ledas in vatten på gårdarna så blev det i stället en regnvattenskulptur. Källan fångar vattenkänslan ändå, inte minst med vattenstrålen av brons som sitter på den. När det börjar regna leds vatten ner i två hålvägar i stenen och rinner ut.

– Vi gjorde flera studier och experiment om hur vatten rinner, säger Annika Engström. Gabriella gjorde hål i flaskor och höll dem under rinnande vatten till exempel.

Lövet, brons, av Irene Lind

– Hon gjorde flera mindre löv från början, och hade med sig en kasse torra löv som hon studerade, säger Annika Engström. Ju mer hon arbetade desto större och djärvare blev löven och hennes självförtroende växte.

Det slutliga lövet är ungefär 80 x 60 centimeter, och det gick åt över 40 kilogram lera till det. Det har uppvikta kanter för att hålla kvar regnvatten och är tänkt som ett fågelbad. Nu vilar det i mitten av en gräsmatta på en av gårdarna.

– Gårdarna är utformade så att det inte finns några stopp, utan cirklar så att man via alla gångstigar har en möjlighet att komma vidare. Man kan gå en oändlig promenad på en lite yta. Det här var också något som deltagarna på kursen föreslog för landskapsarkitekten som ritade gårdarna, säger Annika Engström.

Laman, brons och betong av Leena Sundström

Inspirationen till skulpturen kommer från när konstnären besökte Kolmården och en lama stack in huvudet i bilen. Det blev ett fint möte som hon ville återskapa. När den skapades gick Leena till Naturhistoriska museet och tecknade av deras uppstoppade exemplar för att få till rätt uttryck.

– Laman går också att sitta på, och det var meningen från början. Det är också en sittplats där man kanske kan skapa kontakt med laman och få vara lite i fred, säger Annika Engström.