18 juni, 2020
”Förr var jag duktig på att sticka, men nu är jag ju lite ringrostig”
Yvonne Hedegärd lämnar skrivbordet, letar efter Venflon i förråden och friskar upp gamla kunskaper från sjuksköterskeutbildningen 1986.
– Yvonne, är du duktig på att sticka?
Bang, mitt hjärta bankar till, hårt och kraftigt. Jag tittar på Sonja som ställt frågan, Sonja som är nyutexaminerad sjuksköterska och bara har arbetat några veckor, men fullkomligt strålar av välvilja, ambitioner och ansvarstagande.
Nu tittar hon på mig med bedjande och undrande blick: vad kan den här gamla damen egentligen? Innan jag hinner svara fortsätter hon:
– Jag har inte hunnit bli riktigt bra på att sätta PVK ännu och jag vet att patienten är svårstucken. Igår fick vi ringa på narkosen, men jag tänkte att du kanske är duktig på det?
Det är en fin sommarkväll i början av juli 2019 och jag har börjat sommarjobba på kärlkirurgisk vårdavdelning 138. Rent praktiskt är det lågsäsong för mina ordinarie arbetsuppgifter som strateg. Det skulle förstås gå att hantera genom att städa både i och utanför datorn, samt förbereda kommande arbeten. Men att städa är inte kul. Istället längtar jag, som varje sommar, efter att få vara nära verksamheten, möta patienter, testa om kunskapen finns kvar. Men också efter den underbara känslan när hela eller delar av arbetslaget kan sätta sig ner i kafferummet. Skratta tillsammans, dela erfarenheter, lösa världsproblem och vila trötta fötter. Jag älskar det, fortfarande, trots att 41 år har gått sedan jag började jag arbeta som undersköterska på IVA på Sjukhuset i Varberg.
Hur många tankar hinner hjärnan tänka på några sekunder? Min hinner nu konstatera att det är ganska precis ett år sedan jag sist satte en PVK. Det var när jag förra sommaren jobbade på Palliativa avdelningen och det gick ju faktiskt bra. Dessutom tycker jag att det är kul att sticka, i varje fall när man lyckas utan att det gör för ont för patienten. Men det är inte läge att vara kaxig!
– Oj, jo förr var jag duktig på att sticka, men nu är jag ju lite ringrostig. Men om du vill kan jag prova.
Eftersom jag fungerar som resurs på avdelningen, och alltså inte ersätter någon fullt ut, har jag oceaner av tid till allt jag ska göra. Och det behövs! När jag får putsa på minnet och tänka efter så vet jag precis vilka artiklar och tillbehör jag behöver, då behöver jag bara leta i förråden – och även det tar tid.
– Har ni Venflon? Jag är inte van vid Butterfly..
– Jo, de finns i förrådet. Vår chef Ann-Kristin och de från narkosen vill också ha Venflon ibland.
Skönt! Då behöver jag inte utmana mig mer än vad som känns okej för tillfället. Jag hittar både rosa och gröna Venflon och tar med mig ett par av varje. Patientens förutsättningar får avgöra hur många försök jag ska göra. Det beror främst på tillgången till kärl om jag lyckas eller ej. Ibland brister blodkärlet så snart man hittat in i det och då brukar jag ge upp snabbt. Jag vill inte ”förstöra” de få kärl som finns.
På stickvagnen finns ett stasband. Jag letar upp en blodtrycksmanschett och minns en lektion från min sjuksköterskeutbildning 1986 då läraren betonade vikten av att stasa med manschett för att få bättre blodfyllnad. Jag har ingen aning om det finns någon vetenskaplig grund för påståendet, men det är ett råd som har fungerat bra för mig i alla år.
En stund senare sitter det en rosa PVK i höger underarm på en skör äldre man. Han tackar mig för ”mjuka händer” och jag blir varm i hjärtat av glädje och stolthet över att min kunskap fortfarande finns och fungerar.
Under våren, med anledning av covid-19, har jag åter igen fått uppleva mötet med patienter och underbara kollegor då jag fick möjlighet att arbeta i eftervården med patienter som alla vårdats i respirator. De är nu friska från covid-19 men har inte kraft nog för att gå hem. På Östra har avdelning 349 på snabb tid blivit en covid-rehab-avdelning. Det har känts bra att kunna bidra, men också att få en verklighetsbild som komplement och kontrast till det som processas i media. Dessa patienter är överlevare! De är så tacksamma. De längtar efter att få leva livet. De längtar efter att få möta och krama sina nära och kära.
Ännu en gång har jag kunnat bidra med en liten insats i vår fantastiska sjukvård. Det är jag stolt och glad över.
Yvonne Hedegärd är strateg i sjukhusdirektörens stab och har jobbat som sjuksköterska och chef sedan 1980-talet. Det här är hennes första krönika i Sahlgrenskaliv.