10 juni, 2020
”Folk tar bilder när vi kommer i skyddskläder och hämtar patienter”
Som ambulanssjuksköterska är Anneli Wikberg en av de första som möter covid-patienterna. Oron för att själv bli smittad har hon släppt, men irritationen över proppfulla uteserveringar blir bara starkare.
Anneli Wikberg. Bild: Johanna Ewald St Michaels
VÄGEN GENOM COVID-VÅRDEN. ”De första körningarna var jag väldigt orolig för att bli smittad. Det fanns så lite information precis i början av utbrottet. För mig gjorde informationsbristen att jag ville hålla ett längre avstånd till patienterna, fast jag måste hålla mig nära för att kunna ta alla vitalparametrar. Efter två veckor när jag insåg att jag inte blivit smittad trots att jag träffat flera svårt sjuka patienter, började jag slappna av mer och släppa oron. Jag får lita på skyddsutrustningen och de rutiner vi har.
Vi har för det mesta ungefär en körning per timme i Göteborg. Ena dagen nästintill enbart misstänkt covid-19, andra dagen bara någon enstaka. Vi är alltid två i ambulansen. Ofta låter vi den ena vara ”ren” medan den andra får klä sig i skyddsutrustning. Jag ringer nästan alltid och dubbelkollar med patienten så jag förstått sjukdomsbilden rätt. Ibland kan kollegorna på SOS Alarm missa en hosta eller feber. För oss är det avgörande att känna till.
Den som är ren stannar vid bilen medan den andra går in till patienten, pratar, tar prover och skapar sig en bild av vilken vård som kommer behövas. Det finns egentligen två vägar. Med stöd av ledningsläkaren på Östra sjukhuset kan vi göra bedömningen att patienten kan stanna hemma. Hen kan få någon inhalation, hostmedicin eller smärtstillande. En uttorkad patient kan få vätskedropp. Då kommer vi ofta överens med vårdcentralen som kan komma och ta bort droppet senare. Andra behöver komma till sjukhuset och få mer vård. Ofta hänger det på syresättningen, som vi mäter med en poxmätare i fingret. En person med riktigt dålig syresättning behöver komma till sjukhus. En del kan gå själva till ambulansen, andra behöver vi bära på bår, och är det en tung eller väldigt svårt sjuk patient kan vi behöva kalla på fler ambulanser för att få hjälp. I ett sådant läge får den ”rena” ambulanssjuksköterskan också klä sig i skyddsutrustning. Det är tungt och svettigt att bära i alla kläder.
Inne i ambulansen stänger vi mellan förarhytten och vårdutrymmet, har lite fläkt i förarutrymmet och rejält utsug ut vårdutrymmet. Syftet är att skapa övertryck, så ventilationen blir så bra som möjligt. Innan vi lastar in patienten flyttar vi en hel del material till framsätet så det inte ska bli kontaminerat. Allt handlar om smittspridning.
När vi lämnar över patienten till akutmottagningen vet vi inte säkert vad som kommer hända med dem sedan, men man har ofta en magkänsla. Vi vet ju inte heller om patienterna har covid-19 eller inte, eftersom det inte är vi som tar de proverna. Men med tiden har jag fått en klinisk blick och känner mig ganska säker. De har en speciell hosta, de berättar ofta om ett liknande sjukdomsförlopp. Många tappar smak och lukt.
När vi har lämnat en patient på sjukhuset ska vi vara redo för nästa körning på 20 minuter. Det har varit väldigt svårt nu när vi ska sprita av allt invändigt, vädra, skriva journal, kanske gå på toaletten. Som tur är har vi nu fått saneringspersonal som hjälper oss att sanera ambulanserna så vi hinner dricka, äta och ta igen oss lite.
Jag har full förståelse för att vi inom vården kan göra misstag eller olika bedömningar – till exempel att SOS Alarm missar att fråga om hosta, eller att Östra sjukhuset tycker att vi borde kört patienten till Mölndal. Alla är pressade och har mycket att göra. Vad jag däremot inte har förståelse för är alla människor i samhället som inte följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer. När man kör längs Linnégatan en fin dag är det helt knökat på uteserveringarna. Då kan jag verkligen bli förbannad. Vi som kör ambulanserna har också familjer, vi vill komma hem, friska och med energi kvar till att vara bra föräldrar. Det kommer vi inte orka om inte alla i samhället hjälps åt att minska smittspridningen. En annan sak som stör mig är de som tar bilder när vi kommer i våra skyddskläder och ska hämta patienter med ambulansen. Det tycker jag är kränkande, både mot patienten, som är väldigt sårbar, men också mot mig.
Det är en psykiskt påfrestande tid. Samtidigt kommer jag nog vara väldigt stolt när den här perioden är över och jag kan känna att vi klarade av det.”