18 juni, 2020

”Ett visst mått av elände har man sett”

Kolera, mässling och hjärnhinneinflammation. Efter sex år med Läkare utan gränser var anestesisjuksköterskan Victoria Doré van vid epidemier. Men hon hade inte räknat med att jobba i fält på hemmaplan.

”Jag är van att jobba i katastrofmiljö och dessutom med språkbarriärer. Med Läkare utan gränser kan man till exempel vara kineser, svenskar och fransmän som ska jobba ihop. Dessutom med yttre hot i miljön där man jobbar. Här har vi fred. Och viktigast av allt: alla kan kommunicera med varandra.” Det säger Victoria Doré, här under utbildning på Simulatorcentrum. Bild: Johanna Ewald St Michaels

Victoria Doré är trött. Hon har jobbat oavbrutet med covid-19-patienter under hela våren och dessförinnan var hon chef på en av universitetssjukhusets operationsavdelningar på Mölndals sjukhus.

– Det har varit intensivt. Men också väldigt spännande, säger hon.

Som för många andra började Victorias tid med covid-19 hastigt och intensivt. Hon lämnade jobbet på Mölndals sjukhus, gick en två dagar lång utbildning på Simulatorcentrum och blev sedan sektionsledare för IVA Kronan, fältsjukhuset på Östra sjukhuset.

– Min känsla kring det var väldigt omedelbar: det här kan jag. Nu inträffar en katastrof och här kan jag verkligen bidra och göra en insats. Fältsjukhus är inget konstigt för mig.

Van vid smittsamma sjukdomar

I sex år jobbade Victoria för Läkare utan gränser i olika katastrofområden, mest i Afrika. Hon arbetade aldrig med ebola, men däremot med mässling, meningit (hjärnhinneinflammation) och kolera. Smittsamma sjukdomar är hon van vid. Knappa och primitiva förhållanden likaså. Som hon själv uttrycker det:

– Ett visst mått av elände har man sett. Det blir man inte immun mot. Däremot blir man lösningsorienterad och fokuserad.

Som sektionsledare såg hon medarbetare komma till IVA Kronan med stor oro och ängslan inför uppgiften.

– För en del var det en jobbig upplevelse att bara komma in i tältet. Att golvet lutade, apparaterna var inte de man var van vid, det var svårt att reglera värmen och det luktade avgaser från dieselaggregaten. Jag var förbi den känslan väldigt snabbt. Inte bara för att jag är van vid primitiva förhållanden, utan för att jag var tvungen. Som chef kan man inte signalera oro, man måste signalera förtroende.

Medan vårdenhetscheferna slet för att få ihop bemanningen blev Victorias roll att strukturera arbetet inne i tältet, leda och fördela arbetsuppgifterna och få alla att jobba mot samma mål. I efterhand har fältsjukhuset fått kritik, både internt på sjukhuset och ute i samhället. Men Victoria upplevde inga brister i själva vården.

– I dag är vi så vana vid en högteknologisk vård där man kan analysera och undersöka precis allt. I Sverige blir vi stressade och blockerade när de möjligheterna inte finns. Jag menar att man kan träna sig i att lita på sin kliniska blick och jobba efter den.

Hon fortsätter:

– Samtidigt är jag ödmjuk inför kritiken och respekterar att man kan behöva utvärdera och ompröva beslut under vägens gång, frångå planer och göra på nya sätt. Jag var inte medicinskt huvudansvarig och kan bara prata utifrån mitt uppdrag, och det var att leda arbetet i fältsjukhuset. Det gjorde vi alla så gott vi kunde, utifrån de direktiv som gavs.

Många utanför sin komfortzon

Under pandemin har hundratals medarbetare från hela Sahlgrenska Universitetssjukhuset behövt byta arbetsplats och ställa upp där de har behövts mest. Det har inneburit att personer med vitt skilda kompetenser och kunskaper har arbetat sida vid sida och under helt nya förhållanden.

– Jag har hört många säga att den här tillsammans-känslan var något positivt, något vi drog många lärdomar av. Tänk vad många som satt, och fortfarande sätter, sig själva i helt nya situationer utanför sin kompetens och komfortzon. Den tiden IVA Kronan var igång var det otroligt givande att få stötta, vägleda och få människor att känna sig trygga.

Varför är smittspridningen inte större i Afrika? Det funderar Victoria en hel del på.

– Med stor oro, ja. Trångboddheten i kombination med den här smittsamma sjukdomen känns väldigt farlig. Och när vi har brist på material i Sverige är det ingenting mot vad de har, där finns inte alls den beredskapen.

Även om hon saknar att jobba med katastrofmedicin känns det inte aktuellt att åka iväg på fler uppdrag just nu.

– Personligen känns det inte som en situation som fungerar för mig och min familj, även om jag förstår att andra resonerar annorlunda. Därför kändes det meningsfullt att ha fått jobba under liknande förhållanden, fast hemma. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle arbeta i en pandemi i Sverige. Fast när den väl kom insåg jag nog tidigare än en del andra att det här kommer hålla i länge.

Inlägg på Linkedin som Victoria Doré skrev när fältsjukhuset stängde i skiftet april-maj.

Text: Maja Larsson
Publicerad: 18 juni 2020 11:19
Uppdaterad: 25 juni 2020 14:29
Kategori: Profilen

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Samltiga fält är obligatoriska.

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.