24 november, 2022
”En fullständig uppvisning i omsorg anpassad för femåringar”
KRÖNIKA. Maja Larssons femåring fick en skallfraktur, mitt i semestertider. Bland vårdpersonalen som gjorde allt för hennes barn sticker en person ut ur mängden – en lite tokig undersköterska.
En strålande sommardag satt min femåring och lekte på en klippa i vattenbrynet, på en ö i Bohuslän. Plötsligt trillade han handstupa och landade med huvudet mot en sten. Utan att gå in på för mycket detaljer fick han åka ambulanshelikopter till Drottning Silvias barnsjukhus. Där gjordes en datortomografi som visade att han hade fått en fraktur på skallbenet.
Alla operationssalar på barnsjukhuset var fullbokade, det var ju mitt i semestertider. Min tappra femåring fastade i en och en halv dag på barnkirurgen, sedan fick vi åka till operation 5 på Sahlgrenska. Vi föräldrar fick vara med när han sövdes, och när han vaknade med sitt lilla hjälmbandage på huvudet. Han åt en isglass. Sedan frågade han om han fick blunda igen.
Det kan låta glättigt när jag skriver om det nu, men det är de värsta dygnen i mitt liv. Och då är jag ändå glad att jag inte fick se några röntgenbilder förrän efter operationen.
Det var resoluta, handlingskraftiga läkare som ledde arbetet på akutrummet på barnsjukhuset, och som gav oss beskedet om frakturen, på engelska för att inte oroa i onödan (”we will have to o-p-e-r-a-t-e”). Det var en fantastiskt inkännande sjuksköterska som strök min rygg när jag bröt ihop på natten. Det var två skickliga kirurger som lagade skallen. Det var kompetenta och vänliga sjuksköterskor som övervakade, sövde, gav antibiotika och fixade med VAB-intyg. Men det är framför allt en person jag aldrig kommer att glömma: P, undersköterska på avdelning 10/23.
”Jag är lite tokig”, sa hon när hon kom in i vårt rum efter operationen. Sedan påbörjade hon en fullständig uppvisning i vård och omsorg anpassad för femåringar. Det var flaggor, pussel, pannkakor och intresserade frågor. Lite lagom kittel på magen, några anteckningar i journalen, och så ett par Mariekex i en servett. Abrakadabra! Femåringen, som bara ett par timmar tidigare hade fått skallen uppsågad, satt storögd och alldeles hänförd i sängen. Det blev tomt när hon gick och han bara hade sin trötta mamma kvar. ”Ring om det är något”, hade P sagt, och det dröjde inte många minuter innan han sträckte sig mot den röda larmknappen. P hade antagligen fullt upp med alla andra patienter, såna med riktiga sjukdomar, med hjärncancer och epilepsi, jag såg dem i korridoren. Men hon kom ändå.
”Jaha, vad vill du då, vännen?”
Min femåring satt i sängen med ett lurigt leende och lila ringar under ögonen.
”Jag ville bara säga att… Jag är också lite tokig.”
Maja Larsson är redaktör för Sahlgrenskaliv.
Detta är en krönika. Åsikter och ställningstaganden är skribentens egna.