”Det kan inte vara mer smärtsamt än dagen innan, men det blir det”

”Jag påminner mig om att aldrig sätta mig ner när jag är hos patienten, då skulle hen kunna tro att det finns utrymme för berättelsen, och det finns det verkligen inte”. Så beskriver en sjuksköterska sin arbetssituation just nu, när vi reflekterar på hens arbetsplats i gryningen. De flesta är redan på språng, patienterna väntar där ute, men för en kort stund delas upplevelser och känslor. Hens uttryck över en omvårdnadsinsats som uteblir följer mig under veckan, under huden, ligger och skvalpar in i biofåtöljen.  

Jag går på filmfestival – Svensk förening för Narrativ medicin skulle äntligen få iscensätta det som blev inställt när pandemin kom i vägen.

Men nu är det dags. Jag liksom förbereder mig utan egentligen veta hur jag ska förbereda mig. Glasögon och anteckningsbok, jag kanske vill skriva något, det är ju ändå meningen att jag ska lära mig något, ta med mig något användbart. Temat för festivalen är ”Vad är en människa?”. Kan en svara på det? Kanhända inte, men det finns ändå något som för mig blev del av svaret, jag återkommer till det.

Första filmen: Den blinda mannen som inte ville se Titanic. Jag sjunker ner i fåtöljen, stänger av mobilen, hittar en halvsolkig servett efter mackan, tänkte att den kanske kan vara bra att ha, jag är en sådan som gråter lätt. Filmen börjar med en löpares fotnedslag, tar oss sen till den före detta löparen, nu drabbad av MS, buren av rullstol och med en syn som inte längre ser. Filmen följer hans resa från tomhet till storhet. Hur han skämtar ironiskt med den som kommer hem, städar, plockar fram och talar om att den resa han vill göra, inte kan göras nu, utan nästa tisdag eller onsdag.  det kan vara att inte ha kontroll och hur skönt det kan vara att skita i larmet –  det kommer ändå ingen. Filmen slutar med händer som rör vid händer, kinder som varligt famnas, det är vackert så.

Nästa gång jag sätter mig i biofåtöljen är jag mera vaksam, vet att filmerna inte är av det lättare slaget. Vi får följa Waad som spelar in sina ögonblick under belägringen av Aleppo, en dokumentärfilm olik allt annat, jag är som utslagen när den slutar. Då har vi sett grymheten på nära håll, sjukhus efter sjukhus som bombas sönder, i Aleppo finns inte tid för sorg. Jag anar något, en mors undran över sina val, men också kärlekens otroliga kraft, hur det så väl använda begreppet kasam (känsla av sammanhang, reds. anm.) hjälper oss förstå att döden inte är en siffra utan en människas förlust av liv. Jag är som golvad efteråt, det är svårt att smälta. Waad låter mig bli ett vittne till det som jag inte anade.

Nästa dag är jag absolut beredd, det kan inte vara mer smärtsamt än dagen innan, men det blir det. Vortex sätter hela mig ur kontroll, jag orkar ibland inte se, knappt höra, jag liksom kisar när Elle (psykiatriker med Alzheimers), slänger alla mediciner i toaletten som är fylld med avföring.
Hennes makes utdragna lidande när han drabbas av stroke, deras ovilja att lämna sitt hem, där deras historia bor, deras saker, deras ting, deras andetag.  Och sonen, Stephane, som vill så väl, och ändå längtar efter att själv bli omhändertagen. När allas autonomi och självbestämmande hamnar i en röra av sårbarhet. En som längtar efter kärlek, en som längtar efter tröst, en som vill slippa vara förälder åt sina föräldrar.  

Sista filmen blir enklare för mig, Skalv, en isländsk film om en kvinna som drabbas av epilepsi, och förlorar den hon är, tills vi förstår att det har varit förlorat länge. Vi följer hennes väg tillbaka till barndomen, till ögonblicket av katharsis. Mötet med den kloka, lugna läkaren som tar sig tid att sitta kvar, så länge som det behövs.

Så vad är då en människa? På det kan jag inte svara, men jag tror mig ana något efter de här dagarna. En människa behöver bli sedd, för den hen är, men också för den som hen har varit. I den etiska plattformen säger människovärdesprincipen att vi inte får låta tidigare livsstil påverka våra behandlingsbeslut, men den säger inte att vi ska avstå från att lyssna till den andres berättelse. Så vad händer med lyssnandet, om det blir som för sjuksköterskan som inte vågade sätta sig ner med risk för att patienten skulle tro att det fanns tid, för ögon att höra och öron att se. Det skulle kunna vara så, att den sjuksköterskan går oss förlorad då hen inte får göra det som skulle kunna vara en av omvårdnadens viktigaste insatser; att lyssna till den andre, den som är en människa.

Jag vet att människan är sårbar. Människan behöver en känsla av samhörighet. Självbestämmandet är viktigt, en hand på min kind kan vara som den största omfamning av alla. Närvaro är betydelsefullt och vi är alla en berättelse, förhoppningsvis med en lyssnare.

Tack Förening för Narrativ medicin. Jag är fylld, även om anteckningsboken är tom.

Cecilia Lundmark är etisk vägledare på Etiskt forum, Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Detta är en krönika. Åsikter och ställningstaganden är skribentens egna.