27 september, 2021

”Det finns så många idrottsöden som påverkat mig”

Vad säger idrottsminnen om en människa? Staffan Skarrie minns sitt liv i tydliga fyraårscykler, som följer de olympiska sommarspelen. I sin senaste krönika låter han olympiaderna berätta en livshistoria där det personliga flätas samman med världspolitikens stora händelser.

Jag var åtta år. Vi hade precis skaffat TV i familjen. Det skulle bli OS i Tokyo 1964. Bob Hayes, den muskulöse amerikanske sprintern, sprang 100 meter på otroliga 9,9. Så öppnade sig hela världen för mig för första gången och mitt intresse för olika länder startade. Jag skrev brev till Bob om hur fantastisk jag tyckte att han var. Hela världen blev en möjlig arena. De sommarolympiska spelen har efter detta blivit markörer både i mitt eget liv och för den värld som jag är en del av. Kanske är det så också för dig.

Mexico City 1968, drömmarnas olympiad. Jag kan fortfarande memorera de flesta av friidrottssegrarna. Helt nya händelser och företeelser dök upp. Dick Fosbury floppade sig till ett guld i höjdhopp inför en häpen publik. Gick det att hoppa så? Bob Beamon flög 8,90 i längd. Gick det att hoppa så? Tommi Smith och John Carlos drog på sig sina svarta handskar och sträckte sina knutna Black powernävar i luften under prisutdelningen på 200 meter. Kunde man göra så? En ny tid var på väg. Jag däckades och skrev en artikel i skoltidningen.

1972 i Munchen med den oförglömliga Ulrika Knape i simhoppet och med Gunnar Larssons seger i medleyn med tre tusendelar. Men allt överskuggat, dock, av terrordådet från den palestinska Svarta septemberorganisationen mot den israeliska truppen med sammanlagt 17 döda. Nu startade det våldsamma 70-talet med kidnappningar och terror.

”Maskoten Masja grät på avslutningen”

Vid OS i Montreal 1976 bojkottades spelen av de afrikanska länderna som en protest mot Nya Zeelands rugbulags turné i Sydafrika. Kanske var det här som de ganska nya afrikanska staterna på allvar började ta plats på världsscenen. Själv minns jag helst Bernt Johanssons cykelviktoria. Bilden med de eskorterande motorcyklarna är ju historia. Och så Anders Gärderud, förstås, med Baumgarten som faller på sista hindret. Vilken spänning.

När det så var dags för OS 1980 i Moskva var ju Sovjetunionens invasion av Afghanistan på allas läppar och USA med flera länder bojkottar spelen. Resultatmässigt, ett ganska tråkigt OS. Fäktningsguld till den elegante Johan Harmenberg. Jag kommer mest ihåg den söta maskotbjörnen Misja, som grät stora tårar på avslutningen.

1984 gifter jag mig med Ann-Marie. Att det flyger in en man med en jetpack på ryggen vid invigningen av OS i Los Angeles blir liksom helt underordnat bröllopsbukett och bröllopsmarsch. Sovjet och Östeuropa hämnas på USA och bojkottar spelen. Det kalla kriget är fortfarande i full gång. Men visst kommer jag ihåg Agneta Andersson, en stor idrottspersonlighet som tar två kanotguld.

Den smutsiga dopingolympiaden i Soeul 1988 kulminerar med Ben Johnsons dopning på 100 meter. Men det fanns ändå ljusglimtar. Kerstin Palm gör sitt sjunde OS i fäktning. Imponerade. Och Greg Loganis vinner simhoppet, trots att han slår i huvudet i ställningen från tio meter. Jag och min tvååring därhemma lekte ”Gannis” med Duplogubbarna.

”Australien ber sin ursprungsbefolkning, aboriginerna, om ursäkt för seklers förtryck”

Vid OS i Barcelona 1992 tänds elden av en poliodrabbad atlet genom att skjuta facklan med pilbåge och så tog paralympics fart på riktigt. JO Waldner vinner Sveriges enda guld. Carl Lewis vinner sitt fjärde längdhoppsguld. Sovjet har kollapsat och vi får nya medaljörer från Estland och Lettland. Jugoslavien får inte vara med, men vi lär oss Sloveniens flagga under invigningen. Själv har jag varit föräldraledig hela våren med vårt tredje barn, sjuk i olika utmattningstillstånd och uppfattar mest OS i någon slags dimma.

När den Parkinsonsjuke boxarlegenden Muhammed Ali tänder elden vid OS 1996 i Atlanta vet jag att grät. Bilden av den skakande mimiklösa legendaren är ett starkt idrottsminne. Men sedan kommer jag inte ihåg så mycket av spelen. Jag vet däremot att jag tog mig igenom en tältsemester i Norge med familjen, med helt andra utmaningar än TV-tittande. Men visst, jag gladdes över Ludmila Engqvists häckguld. Hon hade ju ändå blivit så svensk.

Minoriteters rättigheter kommer tydligt på agendan när Cathy Freeman tänder elden i Sydney-OS 2000 och tar guld och Australien ber sin ursprungsbefolkning, aboriginerna, om ursäkt för seklers förtryck. Vår älskade Mikael Ljungberg tar sitt brottningsguld, men avlider fyra år senare på Mölndals sjukhus. Det finns så många idrottsöden som påverkat mig genom åren. Mikael är ett av dem.

Inte sedan 30-åriga kriget tror jag att vi, så onyanserat som vid OS i Aten 2004, föreställt oss de svenska kämparnas oövervinnerlighet. Carolina Kluft, Stefan Holm och Christian Olsson triumferade. Och hade inte Kajsa Bergqvist dragit av sin hälsena på våren, så hade fyrklövern varit fullkomlig. Vi var helt enkelt bäst.

”Jag kände att jag var en lycklig man”

2008, vid OS i Peking, trillade vi ner på jorden igen. Inte ett enda svenskt guld. Och diskussionen om mänskliga rättigheters förnekande i Kina kom liksom av sig när alla länder insåg den ekonomiska verklighetens fördelar att buga sig för det mäktiga landet i öster. Ett misslyckat OS på många sätt. Men bilderna på en tårögd Sanna Kallur, där mellan häckarna efter fallet, är bland det starkaste man sett inom idrotten, tycker jag.

Vid OS i London 2012 förstod jag att jag började bli gammal. Jag satt ensam uppe och tittade på den sena invigningen. Och när det återförenade Spice girls äntrade scenen så kände jag en varm glädje inombords. Ja, det låter lite patetiskt, kanske lite gubbigt. Men minnena från mina egna döttrars oändliga Spice girls-framträdanden kom mig nära igen och jag kände att jag var en lycklig man. Sverige placerar sig i medaljlistan på 56:e plats, strax bakom Tunisien.

Trots massor av interna protester slår Rio upp portarna till OS 2016. Den extremt fattiga regionen använder nästan halva sin OS-budget till en lyxtunnelbana mellan stadens två rikaste områden. Ja, man blir mer och mer tveksam till det här OS-spektaklet. Men Sara Sjöström får oss att glömma politiken och vi dras med i gulddansen och vi lär oss att Jenny Rissved är bäst i världen på mountainbike.

Och så, sommaren 2021, efter ett långt pandemiuppehåll, kunde vi äntligen njuta av Armand Duplantis överjordiska stavhoppsförmåga. Mitt tvååriga barnbarn springer redan runt där hemma med en stav och hoppar. Daniel Ståls enorma kraftexplosion och ryttarnas vackra samspel med sina hästar skapade historia i Tokyo OS 2020. Och äntligen fick vi en diskussion om psykisk ohälsa och idrott. Tack Simone Biles för att du avstod mångkampen i gymnastik för att rädda din egen hälsa, trots mängder av besvikna amerikaner.

Man kan faktiskt dela in livet i fyraårsperioder. Så får olympiaderna hjälpa till att berätta en livshistoria där det egna privata flätas samman med världspolitikens stora händelser. Och jag ser redan fram emot Paris, Los Angeles och Brisbane.

Staffan Skarrie är enhetschef för fysioterapin på Mölndals sjukhus. Han skriver regelbundet krönikor i Sahlgrenskaliv. Sök på hans namn i sökfältet för att hitta fler.

Detta är en krönika, åsikter och ställningstanden i texten är skribentens egna.

Text: Redaktionen SU
Publicerad: 27 september 2021 11:36
Uppdaterad: 27 september 2021 12:43
Kategori: Krönika

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Samltiga fält är obligatoriska.

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.