”De här patienterna jobbar redan hårt med sig själva”

Många, många människor har suttit i Stina Järvholms fåtöljer och tittat ut mot sjukhusets huvudentré. En del har just fått veta att de inte kan få egna biologiska barn. Andra har fått livsomvälvande förslag att ta ställning till. Största delen av sin arbetstid tillbringar Stina Järvholm på mottagningen för reproduktionsmedicin och patienterna hon möter här har ofta kämpat länge för att få barn.

– Det de ofta behöver hjälp med är att ta ställning till avancerad sjukvård, göra val de inte är säkra på vad de innebär. Men ofta handlar det också om att hantera känslor som utanförskap, nedstämdhet och ångest. De allra flesta som lever i en heterosexuell relation tänker att det ska bli härligt och roligt att skaffa barn – och så händer något de absolut inte hade tänkt sig, det händer ingenting, och oron och frustrationen tilltar. Det är en livskris. Det är min ingång som psykolog, säger hon.

Mottagningen för reproduktionsmedicin på Sahlgrenska Universitetssjukhuset är en av Sveriges största. Varje år startar mottagningen nästan 1 150 IVF-behandlingar med egna ägg och spermier, och nästan 900 behandlingar med frysta embryon. Därutöver tillkommer behandlingar med donerade ägg eller spermier.

Snabb utveckling av teknik och samhällsklimat

När Stina Järvholm började jobba där för 17 år sedan var patientgruppen väldigt homogen: man behandlade i princip bara heterosexuella par med egna ägg och spermier. Spermiedonation fanns men var bara tillåtet för heterosexuella par. Sedan dess har både den medicinska och sociala utvecklingen gått framåt.

De senaste åren har äggdonation, spermadonation, dubbeldonation, insemination av ensamstående och samkönade lesbiska par införts bland behandlingarna. Nu förs diskussioner om huruvida livmodertransplantation, en behandling som forskats fram på Sahlgrenska akademin, ska kunna ingå i standardutbudet. Men lidandet för de barnlösa patienterna blir inte mindre för att behandlingarna blir fler.

– Man kan uppfatta vårt samhälle i dag som ganska öppet, att alla får och kan prata om hur de mår, men just ofrivillig barnlöshet är det fortfarande många som känner skuld och skam över, säger Stina Järvholm och fortsätter:

– De flesta som kommer hit, och även omgivningen, tror att det handlar om att göra någon IVF-behandling, sedan är det klart. Visst är IVF den vanliga behandlingen vi gör här. Men det funkar inte alltid på första försöket, och att orka igen och igen och igen är jobbigt. Många tänker först ”vad fantastiskt att vi får den här chansen”, men till slut sliter det på en som människa, och det sliter på vardagen. Konsekvenserna kan bli pålagringar av depressiva symtom och ångest. Och vi hjälper inte alla. En del kommer till mig efter att ha genomgått alla möjliga behandlingar – och fortfarande är ofrivilligt barnlösa.

Tips från Stina Järvholm

På mottagningens webbplats har Stina Järvholm samlat sina tankar om psykologstöd vid ofrivillig barnlöshet. Du kan läsa dem här:

Psykologstöd vid ofrivillig barnlöshet

Ofrivillig barnlöshet har många orsaker

Andra patienter hon möter kan ha fått beskedet att de har kommit för tidigt i klimakteriet, eller har ett syndrom som gör att man inte har könsceller.

– Det kan vara en betydande kris. Man trodde man var en viss person och upplever sen att man delvis är någon annan. Det är en situation där många har hjälp av att få psykologiska insatser.

En tredje grupp hon möter är patienter som i ung ålder behöver göra fertilitetsbevarande åtgärder, till exempel inför cancerbehandling.

– Där kan jag möta kvinnor som aktivt skyddar sig mot graviditet, och verkligen inte vill bli gravida, men som snabbt måste ställa om och fatta ett beslut: vill jag spara mina ägg eller inte?

Och så finns förstås en fjärde grupp, där vården har gått från forskning till behandling under de år Stina Järvholm varit aktiv: preimplantatorisk genetisk testning (PGT), det vill säga möjligheten att utföra genetisk diagnostik av embryon. Detta handlade Stina Järvholms avhandling om. Hon disputerade 2017.

– De par som genomgår PGT är delvis en annorlunda grupp hos oss. Alla har en känd genetisk sjukdom eller translokation. En del kan bli gravida spontant, men PGT är ett alternativ som gör att man kan starta graviditeten och veta att barnet inte kommer bli sjukt i den kända genetiska sjukdomen.

PGT är ofta ett komplicerat sätt att bli gravid. Både psykiskt mående och existentiella frågor kan ställas på sin spets. Inte minst för de familjer som redan har sjuka barn eller själva är påverkade av den genetiska sjukdomen. Här kan du läsa mer om hur PGT går till.

Är med i forskarteamet kring livmodertransplantationer

När Stina Järvholm började arbeta på mottagningen för reproduktionsmedicin var tanken inte alls att stanna i sjutton år. Hon kom närmast från barn- och ungdomspsykiatrin och tänkte att hon skulle testa sig fram. Men hon har blivit kvar. För åtta år sedan började hon också jobba deltid på mottagningen för patienter med cystisk fibros, en ovanlig och medfödd lungsjukdom.

– Det är egentligen mycket som är likt: oftast ganska unga patienter och svåra livssituationer, fast inom CF handlar det om en livslång, kronisk sjukdom som också kan innebära mängder av val. Ibland också utanförskap och ovisshet.

2011 blev hon tillfrågad att vara med i forskningsprojektet om livmodertransplantationer, som psykolog. I början var hon med och rekryterade par. Senare har hon framför allt jobbat med uppföljning och utvärdering av deltagarnas psykiska mående. Flera vetenskapliga artiklar är publicerade om hur kvinnorna, deras partners och donatorer påverkas psykologiskt. Snart kommer en till.

– Det är oerhört spännande – en världsomvälvande behandling för kvinnor som till exempel är födda utan livmoder. I somras fick vi en artikel publicerad som handlar om självbild och identitet hos kvinnorna. Nästa ska handla om graviditeten och föräldraskapet. Överlag får jag säga att de som har varit med mår relativt psykiskt väl. Det kan bero på en mängd olika saker – som att processen är hanterbar, men också att personerna som rekryterades har stabila personlighetsegenskaper.

Inte helt sällan tar sig Stina Järvholm upp på Medicinareberget för att föreläsa på något av yrkesprogrammen inom medicin, psykologi och omvårdnad.

– Jag föreläser om det allmänpsykologiska, utvecklingspsykologi, om mötet med människor och samtalsmetodik. Jag tycker det är viktigt att alla, inte bara psykologer, har chans att utveckla psykologisk kunskap och förhållningssätt.

”100 råd jag aldrig ville få”

Vissa dagar funderar hon på att skriva boken ”100 råd jag aldrig ville få”, baserad på erfarenheter hon fått från de barnlösa par hon mött genom åren.

 – Folk i omgivningen vill så gärna komma med snabba, mallade lösningar. Som ”försök att inte stressa”. Eller bara frågan ”har ni funderat på att skaffa barn?”. Livskvaliteten påverkas negativt om man alltid, i sociala sammanhang, ska vara redo att få frågor eller tips som bara påminner om den egna sorgen.

Andra vill väldigt gärna berätta om sin egen, sin grannes eller någon bekants ”resa”.

– Det vill jag också avråda från. Du menar säkert att visa förståelse, men den typen av berättande upplevs som att du säger ”du gör fel, du borde göra såhär”. De här patienterna jobbar redan hårt med sig själva, är redan väldigt hårda mot sig själva och har tänkt varenda tanke om hur de skulle kunna påverka sin situation.

Hur är det egentligen att möta människor i kris dagarna i ända?

– Det är klart jag kan bli berörd. Ibland tar jag med ”jobbet hem”. Men jag är ju på jobbet, detta är min vardag, medan de jag möter är dygnet runt i det som är svårt i deras liv. Dessutom har jag en lång utbildning i både teori och praktik om hur vi kan förstå och möta människor som drabbar. Jag får väldigt mycket tillbaka. Aldrig har jag ångrat att jag blev psykolog.