20 mars, 2023
De har jobbat på MAVA i 102 år
På MAVA Sahlgrenska är ingen dag den andra lik. Kanske är det därför Eja, Anette, Raija och Anita har stannat på samma arbetsplats i sammanlagt 102 år.
Eja, Anette, Raija och Anita har jobbat på MAVA sedan 1996, 2002, 1996 och 1996. Sammanlagt: 102 år.
– Mycket var ju helt annorlunda då, minns undersköterskan Eja Möller som började jobba på Sahlgrenska sjukhuset på 1970-talet och har varit på MAVA sedan avdelningen öppnade 1996.
– Det hände nästan aldrig att vi fick in nya patienter på natten, fortsätter hon. Det var verkligen en korttidsavdelning, en intagsavdelning tror jag man sa. Mycket stroke och hjärtsvikt. Vi skulle alltid ha tomma platser på natten, som sedan fylldes på under dagen. Så är det inte riktigt nu…
Raija Leitzinger var också med och startade upp den nya avdelningen 1996. Hon var ganska nyutbildad sjuksköterska då och hade tidigare jobbat som undersköterska på en annan avdelning.
– Där skilde man så mycket på undersköterskor och sjuksköterskor. Man åt lunch i olika rum och vårdenhetschefen satte alltid bara på kaffe till sjuksköterskorna, till exempel. Så upplevde jag inte alls att det var när jag kom till MAVA.
”Allt utom gyn”
MAVA står för medicinsk akutvårdsavdelning, och består i dag av två avdelningar: 90 och 91. Här vårdas ett brett spektrum av patienter: de kan ha stroke, hjärtsvikt, intoxer, KOL och mycket mer.
– Jag brukar säga: allt utom gyn, skrattar Eja Möller.
Hur lär man sig allt?
– Dels har vi ju bredvidgång för nya medarbetare, och torsdagsseminarier där vi utbildar varandra i olika ämnen. Men det finns också alltid kollegor att fråga, säger Anette Fransson som varit sjuksköterska på avdelningen sedan 2002.
– Det är ju det som är så roligt, säger Anita Novenius, även hon undersköterska, som varit med sedan 1996. Trots att jag har varit på sjukhuset sedan början av 1980-talet lär jag mig något nytt varje dag.
Patienterna blir äldre och sjukare
Alla fyra tycker dessutom att MAVA är en ovanligt trevlig arbetsplats.
– Vi har bra stämning och jag uppfattar oss som välkomnande. Även studenterna brukar säga att det är lärorikt och trevligt på MAVA, säger Raija Leitzinger.
Vissa saker har förändrats under de fyra kvinnornas sammanlagt 100 år på MAVA.
– Patienterna blir väldigt mycket äldre, säger Anita Novenius. En del kan vara 98 år och ha både hjärtsvikt och njursvikt. Sådana patienter hade vi inte förr.
Eja Möller håller med:
– Själva jobbet är också ganska olikt. Då var det mycket ”värme, vakt, vila”. Vi kunde inte hjälpa patienterna lika mycket som i dag, medicinskt alltså. Man satsade inte lika mycket på det då.
– Sedan dokumenterar vi väldigt mycket mer, säger Anita Novenius.
– Ja, säger Raija Leitzinger, det är fallriskbedömning och risk för undernäring, allt ska dokumenteras. Att någon får en påse blod ska dokumenteras. Man ska gå in i olika system för att beställa mat och annat.
Började jobba natt – och fastnade
Samtidigt upplever de alla att bemanningssituationen har blivit tuffare.
– Men det har nog mycket att göra med att omvårdnadsbiten är tyngre i dag, att patienterna är sjukare. Vi kan behöva vara 2-3 personer på en sal om någon är riktigt sjuk, säger Anette Fransson.
Eja Möller och Anita Novenius jobbar natt sedan många år tillbaka. För Eja Möller började det som en familjelösning.
– Jag fick ingen dagisplats för mitt barn. Då gick jag till husmor, som man gjorde på den tiden, och sa att jag får säga upp mig eftersom jag inte får dagisplats. ”Nej”, sa hon, ”testa du att jobba natt”. Så det gjorde jag.
Du jobbade på nätterna och tog hand om ditt barn på dagarna?
– Ja. Jag vilade när hon vilade, och så fort min man kom hem kastade jag mig i sängen för att vila en stund innan det var dags att gå till jobbet igen. Det var så på den tiden. Jag minns en kollega som brukade sitta hemma med sina barn och slumra i en fåtölj med nyckelknippan i handen. När hon tappade nyckelknippan visste hon att det var dags att kolla vad barnen gjorde…
För Anita Novenius började det tvärtom.
– Jag hade svårt att sova på nätterna och testade att jobba på nätterna i stället. Det var en jättebra lösning för mig, säger hon.
”Alla har vi upp- och nedgångar”
Anette Fransson är sektionsledare sedan sju år tillbaka.
– Jag började må väldigt dåligt av att jobba som sjuksköterska och blev tillfrågad om att ta rollen som sektionsledare. Det räddade faktiskt mig. Där måste jag också säga att MAVA är fantastiskt. Det är aldrig svårt att dela med sig av det som är jobbigt, och det finns en stor förståelse.
Eja Möller nickar.
– Jag har också drabbats av trauman i mitt privatliv men det är inget jag har behövt hyssja om på min arbetsplats. Alla har vi upp- och nedgångar och det är helt okej. Vi hör av oss till kollegor som är sjukskrivna och visar att de fortfarande är med i gänget. Ja, där tycker jag faktiskt att vi ska slå oss för bröstet!